Vill göra bukplastik, saknar stöd från omgivningen känner mig ensam

Folk fattar ju inte... det är så många som klagar över sina kroppar men inte är viliga att göra stt skit åt det... gillar nog bara att klaga. Graviditet tar olika på oss vissa ser ut typ som innan och somliga får en helt annan kropp. Jag vet hur det känns. Du är inte ensam jag har kämpat i 5!!!! År. Magmusklerna har jag fått ihop mycket men i helt avslappnat läge får jag en bula.... slappnar aldrig av i magen... trodde det var normalt. Trots detta så har folk mage att titta snett oac säga att ma kommer få ett ärr nähe? Får jag? Tar hellre 7 stora ärr än det jag har idag... här på forumet finns massor med stöd. Kram

Ellen, jag ska börja m det positiva och det är att min man stöttar mig på "mitt vis", alltså han ska hjälpa mig med allt praktiskt, sen stöttar han mig själsligt -han sa direkt att -ja,jag vet ju vad dåligt du mår över magen, så jag stöttar dig till 100%. sen har vi mina barn, de är 24, 19 och 18. De förstår inte att jag ska göra en sån operation, jag som alltid menat på att man duger som man är....jag har omvänt dem genom att förkara att "magen speglar inte mig", samt att magen är ett problem, och jag åtgärdar nu problemet. Sen har vi vännerna, de närmsta, de förstår mig men vill ändå inte att jag ska genomgå operationen av skäl att de är rädda om mig då det är en stor operation, sen kommer vi till arbetskamraterna,mdör hälften är på min sida och där den andra hälften är "icke-belästa och i en del fall blåsta, jag vill helst inte snvända ordet men jag har inget bättre ord för de skrattar och menar på att det går att träna bort, de människorna ör värst och jag bemödar mig inte ens åt att försvara mig. Jag har skapat en blogg inför min operation, http://lillamagen.wordpress.com , där ska jag försöka samla massor av information som jag själv letat efter....det handlar inte om skönhet, det handlar om korrigering och återställande. Jag kommer att skriva ett inlägg i bloggen dör jag kommer att peka på hur okänsligt det ör att negligera, förlöjliga och förminska de problem som jag känner för det som en gång var en mage. Jag är 43 och jag tänker att genomföra den här oprationen och glra det med huvudet högt. Kör på Ellen, ingen bloggerska eller människa här på forumet som genomgått operationen har ångrat sig, ingen, det enda de nämner är att de ångrar att de inte gjorde detta tidigare......nu är det dags :-) Kram

Varmt tack för er input och pepp! Känner att jag iaf till 99% kommer att genomföra op oavsett vad andra tycker, känner bara ibland frustration över att ingen förstår. "Jamen Eva har ju gått ner 11 kg med Viktväktarna, har du prövat det?" Eh, jag har gått ned 10 kg på egen hand men har ff samma midjemått....men det är som att dom redan har bestämt sig att jag har fel, att om alla andra kan träna bort så kan väl du? "Har du provat Olga Rönnbergs tränprogram, det är jättebra för mammamagar. " Jag har för fan stått i plankan sedan sista ungen ramlade ut men resultatet är povert. Äsch, vad less jag blir att jag blir så påverkad av vad alla runtomkring tycker..... Tänker på all energi som går åt för mig till att noja över min mage...,alldeles för mycket.

Oavsett vad Olga och alla andra gurus säger så funkar det inte på alla, har man jättedelade muskler så klistrar dom inte ihop sig av sig själv. Jag hade inte super delade muskler och min mage har som sagt inte gått till sig ( i helt avslappnat läge) magen är i alla fall platt som en pannkaka då jag har den spänd:-) alltid nåt. MEN sen har vi ju det andra stora problemet överskottshuden! Resårer i midjan syns mycket mer när man gått ner i vikt- jag hade finare magen när jag var fetare...men vill ju inte vara fet! Varför oroar sig din man för att det ska bli mycket? är han för bortskämd att du gör mycket eller har han ett krävande jobb?. Man får ju ge och ta i ett förhållande.. vi gör ju det mesta när vi har bebisar... deras tur att betala;-) Jag tror inte att min man har fattat hur mycket det blir för honom. .. jag hoppas bara man blir lite mer upåskattad för det man gör när han får testa fixa allt.

Javisst är det så - alla är olika och svarar olika på träning precis som läkning är lika för alla individer. Ärligt talat har jag kommit på när jag skrev det här inlägget och läst era svar att det nog finns en viss besvikelse hos mig själv att jag inte "klarat" att bli fot igen efter graviditeter. Jag har många vänner med 2 och 3 barn som ser exakt ut som när de var 19 i kroppen efter barnafödande medan jag blev 55 år i kroppen istället. Har alltid varit tränad förut men nu har jag liksom gett upp allt när ingen träning hjälpte på magen.... Min man är bra, tror bara inte han förstår på djupet vad detta stör mig, hur mycketjag tänker på det osv. Han kommer att ta ledigt första veckan el åtminstone några dagar för att ta allt hemma men han har precis bytt jobb och reser/jobbar sjukt mycket och jag oroar mig lite för ifall det blir någon komplikation och han inte kan vara hemma t ex. I bästa fall är jag ju på benen fort men man kan ju inte räkna kallt med det. Som sagt svårare att boka upp vänner och be om hjälp när det nätet känns som att någon stöttar mitt beslut. Gaaaah, hatar att vara beroende av andra. Blä.

Läkning är olika...ska det vara :)