Vill jag verkligen opa mig?!

Måste bara tillägga också att jag ALLTID velat ha stora tuttar, enda sen de började växa.. men inte kom upp i storleken jag ville.
Sen 5 år tillbaka har jag verkligen bestämt mig för att jag ska göra detta.

Jag känner igen mig till 100% !
Jag hade sån klump i magen innan operationen.
Alltså så illa att jag ville banga allting på operationsdagen!!
Jag har alltid velat ha stora bröst, alltid!! Och alltid drömt om att få göra en bröstoperation..
Men när allt väl kom till sak så blev jag livrädd!
Började fråga mig själv om jag verklkigen behövde göra en, ville jag verkligen lägga ut  50 000 på nya bröst, vad kan man göra istället för roligt för de pengarna, hur är smärtan efter, osv osv osv osv..
Jag är så glad nu efter :) Nu har det gått 12 dagar sedan jag operarades, & jag är så stolt & göad över att jag vågade, & gjorde det!
Jag var livrädd! Livrädd för att sövas, att någon kirurg skulle stå & skära i mig medans jag sov .. Allt var jag skräckslagen över!
Men det kommer att gå bra! Och du kommer att var såå stolt, nöjd & glad sedan :)
Kolla hur många som gjort det! Och tänk dig själv i sommar, hur sygg du kommer att vara. Precis så som du atid velat ha det! - Stora bröst :D !

Jag vågade & klarade det - Du klarar det också!

Stor kram

Känner oxå igen mig... Ena stunden superpirrig o upprymt o sen lite mer tveksam.. =/ Just det där att man funderar på om det verkligen är värt det? Alla pengarna.... Smärtan.... Men men, det blir nog bra när det är klart! Bara 2 veckor kvar iaf... =)

Åh va härligt att höra att man inte var ensam! :-)

Men det blir väl lätt så, det är en jävligt stor grej man ska göra, lägga sig under en kniv frivilligt, gah! :p
Men som sagt, efteråt kommer man säkert flyga på moln för man blivit så lätt av alla tankar som släppt från axlarna ;-)

Nu vart jag megapepp igen, 2 veckor kvar bara!!! :D 14 små ynkliga dagar.....!!!!! :D:D

2 veckor går skit fort :)
Ja alltså, de första dagarna ligger man som en sten-klump! hahah (Jag iaf)
Mådde dåligt, var svullen & blev deppig som fan.. :/ fast bara några dagar!!
1 vecka efter mådde jag bra :) all smärta & skit är värt tuttarna ^^
Men som sagt alla är olika, vissa mår bra från första/andra dagen liksom..

Kram

Hej,

Här är en till som ska op mina bröst (29 nov) och jag är också jätterädd. Jag är rädd för smärtan, för illamående och att behöva kräkas efter narkosen och för självaste narkosen såklart. Men nu är det bestämt och det är bara att tuta och köra.

Lycka till ni som har erat framför er. Vi klarar det!

Klart ni klarar det :)
Alltså jag mådde riktigt illa efter, Men man får massa medicin mot illamåendet, hade bara ont i ryggen & var stel när jag vaknder upp.
Tjejen brevid mig som opererades samtidigt mådde hur bra som helst :)
Alla är olika. Men alla tar ju sig igenom det värsta.
Sedan sitter man här med två fina stora tuttar :D Tiden går så sjukt fort.

Kram

Men vad skönt att se att "alla" känner samma sak. (eller skönt och skönt, men skönt att man inte är ensam iallafall!)  När jag kommer till den ekonomiska aspekten, så brukar jag slå ifrån mig med att man säkert slängt ut lika mycket pengar på annan skit under åren. Tex CHIPS och annat, som man inte ens har kvar... Så pengar är ett flytande begrepp, om man ser över tiden. Men klart det är mycket pengar att slänga ut på en gång. Jag ska kommer nog ta ett lån, annars blir väntan alldeles för lång!

Jag känner lika dant... Imorgon är det dax för mig, bröstförstor, full bukplastik, fettsugning av höfter och ridlår! Idag e första dagen som jag riktigt känner nervositeten i magen, blev värre efter första duchen.. Och flera nätter har jag haft sjuka mardrömmar och jättesvårt att somna, imorgon vid den här tiden vänmtar jag nog på att bli sövd!

Kram

Som du vet så känner jag exakt samma sak. Fast jag är itne rädd för sövas. Där litar jag på dem att det kommer gå bra. Och jag bryr mig inte om smärtan eller om jag ska må dåligt.. sådant gå över.

Jag är bara sjutk rädd för det ska bli en misslyckad op. och jag kommer ångra jag förstörde mina bröst. Jag kan lätt genomgå en otrolig och jobbig smärta efter op om det bara innebär resultatet blir bra.. thats all I care about :P

hej hej tjejer!!! jag känner också så, jag vill såååå sjukt gärna ha dom där brösten som man längtat efter sen man var 13 år och dom  började växa!!!! men brottas med räddslan för op, smärtan och att bli sövd!!!! fan tänk om man inte vaknar upp!!! och hur känns det att vakna när nån skär ett stort hål i ens bröst!!!! men samtidigt så verkar ju alla tycka att smärtan är hanterbar och att det är värt det!!! blir det lite fel kan man ju alltid korrigera även om det innebär en ny operation, men då vet man ju iaf vad som väntar!!!

man slits så mellan vilja och räddslan!! man vet att man kommer att älska sina ny bröst men jag vet bara inte hur jag ska förmå min kropp upp på op-bordet heheh fan att man e så chicken!!!

jag va också sån innan operationen. man funderade om man verkligen ska göra detta o allt som kan medfölja. man glömmer hur gärna man velat de o bara blir orolig. men man får försöka tänka positivt och man måste leva lite o göra saker som man drömmer om, om jag skulle strunta i operationen hade jag alltid stört mig på mina bröst. o om de skulle bli nåt fel går de oftast o fixa till det. jag är så glad jag gjort detta, trots jag har mfd ångrar jag inte mig en sekund. 40 000 är ingenting, brösten har man hela livet o känna att man är nöjd med sin kropp för en gångs skull gör så otroligt mkt för livskvaliten. om man velat detta så länge så är de bara o köra :) bara man vet riskerna o vad man ger sig in på. oftast blir det bra! man känner sig hel och inte som en liten flicka längre :) längtar till sommaren o alla bikinisar man ska köpa :D

Som alla andra har jag samma "problem". Det är på kvällen tankarna kommer då man är ensam och tankarna flyger iväg. Men det är nog naturligt verkar det som. Vad lättad man blir då man ser att det "inte bara är jag" som känner så :)

Jag blir bara ibland så ARG för att man vill göra det, för det känns som om samhället är så sjukt som har såna ideal att man e beredd att operera en fullt frisk kropp. Men på samma gång lever vi ju i det här samhället, man kan ju inte ställa sig utanför det, och man kan inte vara opåverkbar (eller åtminstone kan inte vi som är på det här forumet...). Man lägger ju massa pengar på smink o hårfärg o frisörbesök o annan "skit" också, det bara känns så extremt med operationer... Men ändå är jag beredd att göra det själv, så det är verkligen inte en moralkaka... Bara att jag är så förvirrad av mig själv och mina tankar, vill bara lufta lite...

Hoppas jag inte steppat på ömma tår, nu!

Hej tjejer, igår opades jag! Jag vill bara säga att det defenitivt värt smärtan... Å då har jag inte ens sett brösten utan bh, hehehe. Magen har jag sett men den e så svullen så jag får lita på Karl som sa att den blev superbra! Han va väldigt nöjd med både den och brösten! 👍

Lycka till..

Nej men jag förstår dig precis och har samma tankar. Jag förstår hur "hemskt" samhället är format, vilka sjuka ideal vi har.. och att dem inprincip är omöjliga att uppnå. Och jag förstår männskliga psykologin och varför vi påverkas av detta (för jag älskar psykologi och människor beteende). Mitt förnuft förstår.. men min mänskliga svaghet faller också "offer" för all denna "normen" av vad vackra bröst (och allt annat vi identifierar som vackert).

Även om jag fattar varför den gör det. Jag vet hade jag levt i Afrika där skönhetsideal ser helt annorlunda ut hade jag sett likadant på skönhet som dem gör..så jag fattar att jag bara "lärt" mig vad jag tycker är vackert. Men endå kan jag inte låta mig, trots jag vet allt detta.. att inte falla, att inte känna "ooh jag vill ha, det är så fint" och vara beredd att lägga mig under kniven (och exakt det platskirurger lever på, deras jobb hade inte funnits om inte människan hade haft begäret efter skönhet).

Så helt klart skapas en inre konflikt inom sig.. och tror jag är långt ifrån den enda lixom som upplever det.

Det är svårt alltså! Min mamma var helt okej med att jag opererade mig men samtidigt sa hon att hon tyckte synd om mig och att jag kände att jag behövde det. Som hon uttryckte dig så var det ju så att en bröstförstoring "på hennes tid" (när hon var 20 för en sådär 30 år sen) var inget alternativ. Det var ingen som gjorde. Hon sa även att hon inte kunde garantera att hon inte att jag gjort samma sak om hon hade varit i min ålder nu. Det är svårt. På ett sett tråkigt men samtidigt roligt tycker jag. Jag är så glad för min operation och för att möjligheten finns. Jag har alltid varit nöjd med min kropp men jag är om möjligt mer nöjd nu. Jag tycker helt enkelt att det är vackert med bröst. De behöver inte vara enorma men jag tycker ändå det är fint om de är stora och om man ser att de är ett par bröst. Det är vackert i min värld. Andra får tycka vad de vill.