Att våga opereras

Vilken bra tråd och jag känner verkligen igen mig i dina funderingar och tankar. Ännu opererad sedan två veckor och funderar nu på varför jag inte gjorde det tidigare i livet (är 36 år idag). Har också kämpat med tankar om att en bröstförstoring är något som bara kändisar eller rika gör, eller ännu värre - bara en ”viss” typ av tjejer. Gah så dumt och inte alls sant såklart. Har också slitit mycket med att jag tänkt att jag är en dålig förebild till mina döttrar om jag gör detta. Man vill ju kunna förmedla att man duger som man är till sina barn. Den biten är väl det svåraste. Valde ju dock i att operera mig och är så glad för det nu. Landade väl i att det är okej att göra saker man blir glad av. Att inte hela tiden se så allvarligt på saker och överanalysera allt i minsta detalj. I slutändan så är det ju bara ett par bröst och om man blir glad av att göra den lite större - varför inte göra det då!

Och jag var också rädd inför operationen och inte minst att bli sövd. Tänk på att det förs flera lyckade bröstoperationer varje dag, de är proffs på det. Att bli sövd är ju ännu vanligare och för mig var det bara som att ta en riktigt skön tupplur. Givetvis ska man ha respekt för operationen och läkningsprocessen där efter, men om man följer de instruktioner man får så har man inget att oroa sig över.

Hej, Förstår, tror många känner likt dig inför operationen. Nu får du nog inte det svaret du vill ha, men jag skulle vilja lyfta hur enkelt det idag framställs att göra en bröstoperation. Att operera sig, den traditionella varianten (Mia Femtech kan jag inte uttala mig om), är ett ingrepp på kroppen med lång återhämtning tills det är helt läkt. Min egen reflektion: att vara utan träning för en kropp i 20-årsåldern kanske inte så stor sak, men för mig 30+ var det definitivt en försvagning av kroppen efter 2 månader utan normal rörelse med hopp/styrka/osv som behövdes jobbas tillbaka. Är det värt en operation av endast estetiska skäl? Jag som upplevt det säger i efterhand att Nej det var det inte värt för Mig, och jag skulle inte våga utsätta min 50-åriga kropp för ett implantatbyte utifrån min upplevelse. För mig var operationen och återhämtningen första veckorna inga problem alls, inte särskilt smärtsamt osv. Det var de långsiktiga effekterna som sällan lyfts i dessa trådar. Är det värt att inte kunna leka och springa med sina barn helt fritt under en 3-månadersperiod? Är det värt att inte kunna krama sina barn fullt ut då det är två små kuddar i vägen? Är jag beredd på den kroppsliga förändringen, att inte känna igen just ”min” kropp då förändringen går fortare än vad hjärnan kan anpassa sig till för många av oss? Att inte få den perfekta storleken: silikonbröst ser större ut naken än med kläder på, så jag upplever att både jag själv och många trådar här på forumet handlar om att brösten antingen är ”för stora nakna” eller ”för små med kläder”. Vad gör jag då, är jag villig att operera om mig? Är det värt riskerna med en eventuell breast implant illness som vi inte vet tillräckligt mycket om idag. Ledsen för ett inte så peppande inlägg, utifrån min egen erfarenhet tycker jag det är djupt problematiskt med dessa skönhetsideal som vi kvinnor lägger så mycket energi och pengar på. Jag är tacksam för min resa med bröstimplantat då det gjort att jag idag njuter av att ”bara” ha mina små naturella bröst, och samtidigt hade det varit ännu bättre om jag lagt pengarna på en trevlig resa med familjen istället. Mixtra inte med en frisk kropp är min slutsats, vad säger du själv? Skrivet med värme och kärlek :) Emma

Vad fint och bra att du delar EmmaEmma. Det är ett viktigt perspektiv du kommer med och jag har all respekt för ditt val att ta ut implantaten. Jag tror att merparten av oss som väljer att genomföra en bröstförstoring är ganska väl pålästa om alla eventuella komplikationer och risker samt även breast implant illness. Explant är ju relativt vanligt idag och jag har själv följt flera av de trådar som finns under rubriken ”bröstoperationer” här på forumet. Själv resonerar jag som så att det finns risker med allt här i livet, stora som små. Det är inte bra att äta socker, vetemjöl mm. Det är inte bra att inte motionera. Det är inte bra att stressa eller oroa sig. Det är inte bra att ha för få vänner eller dåliga familjerelationer. Det är inte bra att inte ha en högskoleutbildning eller alltför låg inkomst… Det är inte bra att sova för få timmar per dygn. listan kan göras lång på saker som är farligt. Hade man följt alla rekommendationer om hur vi bör leva så undrar i alla fall jag hur roligt liv man hade haft… men vi är alla olika. Och givetvis ska man göra medvetna val.

Så bra skrivet Emma Emma! Jag satte in implantat och bröstlyft för jag ville ”fräscha till mig” och trots att brösten såg bra ut och jag inte hade några komplikationer valde jag att ta ut dem. De blev aldrig en del av mig. Jag var väldigt naiv när jag opererade in implantaten och tänkte att det är väl klart att de inte opererar in något som kan tänkas vara farligt! Och komplikationer kan man väl bara få första året, när man läker! Jag läste på jättemycket och gick på två konsultationer hos samma läkare inför uttaget. Hade jag vetat idag det jag vet om allt som kan hända hade jag aldrig satt in implantat. Idag är jag jätteglad för att jag inte har implantaten kvar! Jag trivs med mina mjuka, varma naturliga bröst. Jag ser ofta kommentarer här ” jag vill inte ha för stora, de ska se naturliga ut”, men vad är naturliga? Är det inte det man har? Men jag vet hur det är har man väl bestämt sig för att operera in implantat så gör man det! Det gjorde jag.

Tack fina ni för att ni delar med er! Det är alltid intressant att ta del av andras tankar och erfarenheter. <3

Hej alla Jag känner att så länge man verkligen tänkt sig för och man gör det för sin egenskull kommer man nog inte ångra sig. Själv väntade jag nästan 25 år från det att jag började titta på att förstora brösten tills jag kände NEJ nu fasen är det dags. Dom är inte mina drömbröst (om jag hade kunnat välja bröst fritt från en tidning).. Men jag är inte heller 20 år och min kropp har varit med om mycket i sina snart 44 år.. med att jag har PCOS med tillhörande upp och nedgång av vikt, graviditet etc så min hud är katastrof, så pass att jag opererade in ett nät som förstärkning pga dålig kvalite på huden. Så gäller att ha realistiska förväntningar vilket iaf min läkare va tydlig med när jag kom med drömtuttarna på bild "nej precis så där kan du inte få men vi ska komma så nära det går" Mitt ena bröst har fortfarande lite känslan av att vara en hal tvål i kroppen när man puttar på den men det andra känns nu "som en del av bröstet" så mycket som en boll med silikon kan kännas :D (opererades 14 december) Men jag var på spa första gången efter operationen i förra helgen, och där fick man inte ha badkläder på bastuavdelningen (bara vira in sig i handduk) vilket hade fått mig att få fullständig Panik innan operationen men nu valsade jag in och kunde bara njuta! Så underbart, jag va så otroligt lycklig över att kunna känna mig bekväm i min egen kropp :)

Tack Yoggi62 att du delar som haft implantat längre än oss andra. Spindeln :) jag resonerade precis som dig, gjorde en god portion research, tänkte igenom beslutet (opererade mig 1,5 år efter första konsultationen), osv. I en drömvärld hade det lagts större medel på forskning kring kvinnohälsa för att få oss att må bättre, istället för att kapitalisera på vårt yttre utifrån en ung och icke inkluderande idealbild. Men men, det är svårt att stå emot trycket när det finns så starka ekonomiska drivkrafter inom den privata skönhetsbranschen. Jag och många kvinnor med mig behöver nog gå igenom resan själva, och uppleva nersidorna fysiskt i kroppen, för att inse vad som är viktigt på riktigt. Kram från en efterklok Emma (vill understryka att jag bara pratar om sådana som mig själv, som opererat mig helt utan medicinska skäl?)

Emmaemma, som sagt det är ett viktigt perspektiv ni lyfter. Men med det sagt så är det ju faktiskt inte alla kvinnor som ångrar sin bröstförstoring eller kommer på ”bättre” tankar ;D

Jag känner samma sak. Har velat göra en operation sedan tonåren men bestämde mig för att vänta till efter jag hade skaffat barn. Nu står jag där gått på tre konsultationer bestämt vilken jag vill gå till. Bokat tid. Ändå så funderar jag på vill jag verkligen detta? Kan även ha med att göra med att mamma plockade ut sina nyligen (efter att ha haft dem i över 10 år) är väll nog mest rädd vad hon ska säga. Nu har jag skaffat barn och är på rätt plats och allt och är ändå fundersam.

Jag förstår dig precis. Kan det vara för att hela grejen plötsligt blir så verklig, efter att flera år bara ha varit en dröm/fantasi? Och därför behöver hjärnan lite tid för att ställa om sig och förstå? Jag vet att om jag inte gör operationen som kommer jag alltid gå och fundera på det , men samtidigt blev det så himla påtagligt nu när det plötsligt blev verklighet haha. Så tokig man är :) ska försöka att slappna av nu och bara åka med, för nu är det trots allt snart dags. Önskar dig lycka till i ditt beslutsfattande och framförallt även med operationen om den blir av för dig med. Kram