Bröstförstoring - Hur fick ni era anhöriga att förstå ert val?

Hej.

För det första vill jag bara säga att det är så tråkigt när inte omgivningen förstår.. Jag har själv en kompis som kallade mig dum i huvudet, att jag borde gå i terapi och att folk kommer stämpla mig mm när jag berättade att jag skulle operera mig. Jag antar att de flesta tror att man opererar sig för att man måste följa någon forma av ideal som att tex se ut som en porrskådis. Jag vet inte men det känns så ibland.. Jag tycker att du, om du orkar, borde sätta dig ner och prata med dem i lugn och ro och förklara för dem hur du känner. Att det är din kropp och att du känner som du gör. För jag antar att du inte vill operera dom för att du tycker det är roligt? ;) Nej.

Min mamma fick också suuuperpanik när jag berättade och påpekade indirekt att jag är en idiot som gör detta. Hon är inte glad för detta än idag men har bestämt mig öfr att finnas där och stötta mig. Bl.a. är det hon som ska skjutsa mig de 100 milen tor till kliniken och jag ska även få bo hos henne och hennes man efteråt.

Testa att prata igenom detta med dem en gång till så kanske dom mjuknar? Problemet kanske är så enkelt att dom själva kanske inte har tänkt inom ämnet över huvudtaget tidigare så att det är både främmande och skrämmande.

Lycka till och följ din magkänsla!

Kramar!!

Jag sitter och grubblar över precis samma sak. Inte för att det gör saken ett dugg bättre, men jag växte dessutom upp i kristen miljö, där man ska vara tacksam var dag för att man är frisk och har en kropp som gud skapat åt dig. Den kroppen som man lever i ska man liksom hylla och istället för att se på de delar på kroppen som du ogillar så ska man vara glad och tacksam för att man är unik.

Hängbröst och ett bröst som är större än det andra. Det är vad jag har gått och levt med i alla år. Då tänker jag - om jag skulle berätta för min mor (och far.. eh... nja.... kanske), att jag opererat brösten, så skulle jag nog bereda mig på en diskussion som jag kanske inte, eller aldrig någonsin kommer att vinna. Jag skulle nog, iom att jag berättar för dem, gardera mig med argument som håller i praktiken, människor som du och jag, som har gått hela livet med ett ständigt missnöje för en viss kroppsdel som ständigt följer en vart man än går. Att det idag faktiskt görs mer ingrepp än någonsin, men att det samtidigt inte alls behöver betyda att man fastnar i plastikvärlden bara för att man ändrat någonting på kroppen.

Jag tror din mor och syster är just, oroliga. Oroliga för det ovissa eftersom de troligtvis inte kommit i kontakt med plastik tidigare utan kanske bara läst om allt som sker genom tidningar och tv. Det var nog därför mor din ville, förmodligen av välvilja även fast det inte lät så, försöka avskräcka sig från att göra något som du kanske kommer att ångra. Det hon istället skulle behöva, är att du talar om för henne att statistiken inte alls talar för att man måste göra om något, utan att det finns tillräcklig specialkompetens idag som är väl värt riskerna. För det finns risker med allt. Köra bil, åka tåg, äta ute, dricka på krogen.

Hon och din syster är helt enkelt inte med på noterna och det skapar oro vad som komma skall. Och tänk på att föräldrar är livrädda för att något ska hända deras ögonsten. Om de bara vet när, var, hur och varför, och ge dem tid att smälta.. så kanske? Kanske ändrar de uppfattning.

Det är i alla fall vad jag hoppas på. Själv tänker jag vänta tills brösten läkt helt, innan presentation, så att jag i lugn och ro får gå igenom op och alla efterfaser utan att oroa mig över eventuella reaktioner från mina anhöriga. För jag vet att det jag valt att göra inte är så jättepopulärt direkt, utan får fundera på en strategi, i stil med den ovan.. För jag vet att min familj aldrig tidigare befattat sig med plastikkirurgi tidigare, annat än genom tv-dokumentärer där de flesta patienter kommer tillbaka och gör det ena med det tredje och man till slut är mer plast än människa. Och det är ju inte hur verkligheten ser ut. De flesta gör ett ingrepp och sedan är det bra.

girlie_360 >> Jag känner så igen mig i det du skriver. Har också växt upp i en kristen miljö och just därför är jag ganska säker på att min mamma (som är den mest religiösa här hemma) kommer reagera ungefär som TS mamma, om inte värre. Hon skulle till och med kunna ta avstånd helt och inte prata med mig mer överhuvudtaget, iaf på ett bra tag. Jag kommer förmodligen inte säga något innan min operation utan i så fall efteråt. Men jag har ingen aning om hur man ska börja ett sådant samtal... Som tur är har jag min syster som vet om mina planer, och även om hon inte tycker det är rätt så stöttar hon mig till viss del. 

Jag är rädd att behöva berätta för min pappa om mina planer. Han har tidigare uttryckt sig som så här:

"Det är bara gamla tanter som har stora bröst. Du ska vara glad att du har små, det gör att du alltid kommer se yngre ut. Jag förstår inte varför kvinnor vill se yngre och smalare ut på alla andra sätt, men just brösten vill de ska se så gamla och feta ut som möjligt."

Hur förklarar man att det inte är roligt att vara över 30 och känna sig som en pre-pubertal liten flicka?

Jag var orolig för att berätta och visst blev min mamma bekymrad (skrek rakt ut - du är galen!!!) men när jag förklarat vad jag känner (hon vet ju att mina bröst varit område för missnöje hela mitt liv) så är hon inte arg utan bara orolig för att det ska bli ngn komplikation. Jag tror att man reagerar väldigt olika inför ett sådant här besked från sin dotter, men tiden kanske gör att hon lyckas smälta det?

Jag skulle låta bli att ta upp det här med bröstförstoring och försöka prata om vardagliga saker med henne under en tid och bara ta upp brösten om hon själv frågar och då säga att jag förstår att hon tycker att jag gör fel, och att hon säkert är orolig...men att jag har bestämt mig och mest av allt behöver hennes stöd, inte fördömmande... Men du känner ju din mamma bäst så du vet kanske vad som skulle funka bäst med henne?

Lycka till och styrkekram! Mvh Norrland

Tack för alla tips! :) Jag hoppas som ni skriver att dom kommer smälta det med tiden och inte bli lika hysteriska, men i min mammas fall så tvivlar jag tyvärr på att all tid i världen kommer lösa just det här problemet. Vi har tidigare haft långa perioder vi inte pratat med varandra (nästan hela år) och då har de utlösande faktorerna varit mycket mindre än det här... men men, jag är beslutsam att göra det här så jag gissar att det här är en risk jag får ta för att inte behöva må dåligt resten av livet. Förhoppningsvis kanske vi kommer kunna börja umgås igen om några år igen, fast då med finare bröst!

Jag hoppas ni lyckas bättre med era anhöriga än jag gjorde! Har jag tur så kommer iaf syrran att förstå när dom väl är gjorda och inte Pamela Andersson stora! ;)

Jag har inte berättat för min omgivning mer än min sambo och jag gör det inte för att vilja likna en playboy brud utan för att jag helt enkelt gått ner mycket i vikt och bara har två tomma påsar. Men du e vuxen och gör dina egna val, men tycker att din mamma kunde ha stöttat dig i ditt val om det verkligen e det du vill göra!

blir ledsen när ja läser Nikitas inlägg:( min mamma och pappa har precis samma inställning som Nikitas mamma.. pappa tror han ska behöva slänga ut extra pengar för att nåt kmr gå fel (har för övrigt sparat ihop allt själv) o mamma tjatar om komplikationerna, som om ja inte redan visste.. så jävla typiskt föräldrar..

fast inte alla dock, har hört om föräldrar som t.o.m betalar för barnens operation.. detta är dock inget jag kräver lr ens förväntar mig, utan bara att de ska förstå hur viktigt det är för mig! de behandlar mig som om de tror att detta är ett beslut ja tagit över natten utan att tänka på komplikationerna alls.. som om ja inte spenderat senaste månaderna på nätet å hittat hur mkt skit som helst som kan ske (å förmodligen med min otur, kmr ske) låter negativt men iaf^^

... man vill att åtminstone familjen ska förstå och inte bara "vifta" bort det precis som om de tror man inte vill innerst inne eller nåt, svårt att förklara.. men viktigast är ändå att man själv vet vfr man gör det å gör de för sin egen skull.. min omgivning och främst familjen som står en närmst behöver ej gilla det man gör men de borde jobba på att förstå!!

jag berettade som det va, Till dom nærmaste, mina systrar tyckte jag var tokit o e forr at man ska va som man e skapat😕

andra kompisar tyckte jag var en tokig barbietjej o bla bla f**** bla.

Min morsa, o farsa, tog de jette bra, o min morsa villa aven ha hjulpit mej med pengar till korrigering om det inte hade gått utover hennes rentar på lånet.

Min MorMor ble først galen men sen frågade om bild på dom 💋

de e skillnad fron person tills person, men dom brukar gje sej når dom ser at de e inget faligt, o dom ser det gick bra, o når dom ser hur du smiler efterhand, så brukar det gå okej, strunta i vad andra sager o lyssna på dej dej o bara dej :o) DU vil det har, så til helvete med resten 😉

Min mamma tog det väl sådär, tyckte det va väldigt onödigt men hon stöttade ändå mig.

Däremot har jag inte ens berättat för min pappa att jag gjort en op!😕 För jag VET att han skulle i princips säga upp kontakten med mig, han skulle aaaaaldrig acceptera det så därför väljer jag att inte säga något till honom.

De gånger jag träffar honom har jag bara en tjockare tröja på mig eller liknande.

Har inte berättat för fler än min pojkvän som stöttar mig till 100 o min bästa vän som själv har gjort det. Tänker inte berätta för någon mer. Visst kommer det att synas men träffar inte familj så ofta så det får ge sig...

Det här är nog den mest intressanta tråden jag läst på ett tag!

De människorna som jag var helt säker på skulle stötta mig när det gäller min framtida bröstförstoring var dem som nu knappt ens pratar med mig längre :(

Min syster som har stått mig närmast hela mitt liv vill inte ens prata om det och så fort jag för det på tal ignorerar hon en totalt och går in i ett annat rum.. hm..
Och mina släktingar som är jehovas vittnen (strikt!!) har varit de mest stöttande av alla!! xD
Har dock inte sagt ett ord till mamma eller pappa.. Ska bli intressant att se hur de reagerar :S

Har bara berättat för mamma, och min bästa vän än så länge. Mamma sa inte så mycket, verkade mer besviken och tyst även om jag vet att hon stöttar och hjälper om det behövs. Min kompis har själv funderat på det, och har öppen syn på sånt och stöttar mig. Pappa kommer jag nog aldrig berätta för, han har för inskränkt och gammeldags syn på det där. Och tror man är en blåst bimbo om man gör sånt. Tror öht inte att jag kommer berätta för så många, om de nu inte frågar kanske.

Min pojkvän har jag kvar att berätta för. Är livrädd 👎 Hur tusan börjar man? Men jag vet att han har rätt öppen syn på sånt, och jag har skämtat om att jag ska bli världens milf när jag blir äldre🤭 så han har väl insett det kommer att hända så småningom ändå. Men är rädd för att han ska tycka det är plastigt och fejk, och inte vilja ta på mig längre 🙁

Är glad dock att jag har några jag ändå kan dela det med, måste vara otroligt tufft för er som kanske till och med riskerar att förlora kontakten med familjemedlemmar. Men samtidigt så är det är ju i slutändan man själv man ska leva med varje dag.

ofta har nog anhöriga och nära familjemedlemmar svårt att förstå såna här beslut.. trodde min familj var annorlunda men inser här att min familjs reaktioner hittills är rätt milda.. även om jag känner mig väldigt ensam i detta så skulle min familj aldrig "disown" me pga detta, tror jag iaf^^

vad gäller pojkvännen så är det enligt mig lika illa att dissa en med silikon som en som inte har nåra bröst ALLS tkr jag! Men det är bara min åsikt! är han en bra kille kommer han inte att bry sig om du har fejkpattar eller EJ!

:)
 

Precis! :) Om han älskar dig kommer han inte lämna dig för en sån sak. Det kan förstås vara svårt för honom att acceptera det i början då han säkert tycker om dig som du är nu, men ge honom lite tid att smälta det så kommer han nog stötta dig till slut! Och gör han inte det är han ingen bra kille. Min pojkvän gillade inte alls det när jag berättade för honom. Försökte övertala mig att inte göra det ganska länge, men nu har han förstått att jag menar allvar så nu stöttar han mig. :) Fast få se hur det blir när det väl sker på riktigt. :P När jag sparat ihop alla pengar och bokat op-tid å så. :P

Jag har hittills bara berättat för min sambo, min syster och min mamma om mina planer. Min sambo är hur stöttande som helst och han hjälper mig till och med genom att låna mig de pengar som krävs för att gå igenom med operationen. Han letar fakta tillsammans med mig på internet om bröstoperationer och var den som tipsade mig om Victoriakliniken, eftersom han tyckte att den verkade vara bäst för mig. Min mamma ska själv gå igenom en bröstoperation så hon reagerade bara genom att säga att jag ska göra vad som känns bra för mig. Om jag blir lycklig av att gå igenom med operationen så stöttar hon mig. Min syster blev däremot urbota galen! Hon var så fruktansvärt arg på mig, tyckte det var onödigt, att jag slängde ut en massa pengar på att se ut som en slitz-modell och utsattä mig för risker i onödan. Jag tror reaktionen kom ifrån att hon kände sig sviken av mig. Att jag på något sätt lämnade henne i sticket genom att inte acceptera min kropp som den är och genom det även döma ut hennes utseende. Hon behövde några dagar på sig, men efter att hon läst på lite på egen hand så sa hon att hon skulle stötta mig. Men så fort jag försöker prata om det så blir hon tyst tills jag byter ämne. Jag är därför ganska nervös för hur det kommer bli efter operationen... Jag vet inte heller om jag kommer våga berätta för pappa. Han är världens gulligaste och snällaste, och Väldigt beskyddande och vill att jag typ alltid ska vara hans lilla flicka. Flyttade hemifrån för över ett år sedan och han tjatar fortfarande på mig att jag ska komma hem... :P Jag är riktigt rädd för att han skulle bli jättearg och skrika. Mamma har därför erbjudit sig att berätta åt mig, men jag vet inte. Kanske berättar jag inte förrän det är gjort. :P