optimus
Kvinna ·
02 feb, 2011
Har berättat för mamma....
Berättade för mamma nyss, förklarade som det var att jag velat göra det här länge pga. att mina bröst är olika stora... Hon accepterar det, men vart inte glad över det... hon är rädd om mig helt enkelt... Hon sa att hon älskar mig oavsett och att det inte gör något att piff är större än puff, haha..
Hur handskas man med sånt här? 6 dagar kvar till OP och jag kan inte låta bli att tvivla.... Egentligen vill jag ju..
Sortera efter
Anonym användare
02 feb, 2011
Anonym användare
02 feb, 2011
Jag velade fram och tillbaka i tankarna dagarna innan operationen, tittade på mina egna små naturliga och fick ångest att jag skulle göra operationen, gå igenom smärtan igen, rädslan för att allt skulle gå¨fel igen, att jag skulle bli missnöjd osv. Men så kom operationsdagen och jag var så nervös och uppspelt över att nu skulle det bli av så jag hann inte känna nån ånger den dagen, även om jag precis innan jag slocknade på op-bordet tänkte.. Hjälp jag vill inte och tårarna började rinna.. Sen va det svart och när jag sen vaknade hade jag mina nya vänner under skjortan och jag kände ett lugn och en glädje att äntligen är det gjort!
Jag tycker du ska tänka igenom detta en gång till innan du bestämmer dig till 100%, men jag tror du är säker till max redan att du vill genomgå operationen, och att det är nerverna som spökar lite med ditt psyke.. Du ska se att allt kommer gå så bra och bli hur bra som helst om du bestämmer dig för att genomgå operationen på bestämt datum :)
(oj vad svammel det blev nu, men du kanske förstår vad jag ville få fram, annars får du fråga) :P
Lycka till med allt och styrke kram från mig!
optimus
Kvinna ·
02 feb, 2011
Tack Angel1983, blev jätteglad av vad du skrev, det är ju som du säger att jag vill innerst inne och att det är nerverna som spelar mig ett spratt... är verkligen på tå hela jäkla tiden... så himla stissig och nervös.. vet inte vad jag ska göra riktigt....
Anonym användare
02 feb, 2011
Allt kommer gå toppen bra ska du veta, du är i trygga händer hos din kirurg, du är ju inte den första han opererar så att säga, och kommer bli väl omhändertagen, så det kan du nog pusta ut över och inte vara nervös för :)
Sen vet jag ju att nervositeten finns där iallafall..men på op-dagen ska du känna att nervositeten men ångestkänslan blivit utbytt till ren förtjusning över att det äntligen är dags..att snaaart har du brösten du längtat efter så länge.. :)
Håller tummarna här för dig!
optimus
Kvinna ·
02 feb, 2011
Tack, fan vad bra det här forumet är, nu känns det genast lite bättre!! Angel1983, du är verkligen en ängel 🙂
pepsi80
Kvinna ·
02 feb, 2011
jo det börjar bli riktigt bra nu då man börjar kunna röra sig normalt och göra saker utan att ha ont eller att dte tar emot.
jag tror iaf det är nerverna som spelar dig ett spratt, du kommer inte ångra dig. klart man ska få vara fin om man vill.
optimus
Kvinna ·
02 feb, 2011
vad kul att höra.. kan tänka mig att det är en lättnad när smärtan försvinner lite o man börjar bli människa igen, känns det typ som träningsvärk nu eller?
Tror jag med, det är sååå lustigt, hela dagen har jag mått skit över det... och nu känns det helt okej igen... herregud, min sambo måste tycka jag är psycho..
systerrosa
Kvinna ·
03 feb, 2011
Jag har velat operera mig i flera år trots att jag bara är 18 snart 19, jag tycker att små bröst kan vara väldigt fint men jag skulle vilja ha lite större och en finare form..Jag har varit säker på detta väldigt länge och har min konsultation på måndag och jag börjar bli ganska nervös och har på senare tid börjar grubbla lite men jag tror att det kan vara väldigt svårt för vissa att bli 100 % säker.
Tycker dock att du är för ung för att genomgå en sådan operation. Mycket pga att kroppen inte är färdig med att växa än. Min supersmala kompis hade inga bröst när hon va i din ålder, sen blev hon runt 20 och , KADONK! Ett par stora C boobs på den lilla kroppen. Vissa har tur.
Det jag menar är att du borde vänta nått år eller 2. Bara för att se vad din kropp vill, och verkligen hinna mogna i tanken på en operarion.
Lycka till!
systerrosa
Kvinna ·
03 feb, 2011
star79
Kvinna ·
03 feb, 2011
Ja såklart de alltid vill ens bästa.
Jag är 31 år och som någon skrev i en annan tråd, väntar mig ett godkännande och samtyckte från min mamma - vilket jag aldrig skulle få så jag skulle absolut inte vilja ta upp det med henne. Jag gjorde en tatuering för snart ett år sedan, då blev hon skitsur och hon har fortfarande inte sett den! Hon skrev ett mail när jag hade lagt upp en bild på FB på den och hon själv har inte FB men hennes jobbarkompis har det och hade sett den och kommenterat det. Fick förklara mig om den och bakgrunden till den, att den är för min skull och det är ingen som ser den om jag inte har bikini (sitter på revbenen) och jag kan t.o.m dölja den då om jag vill. Gjorde den för att jag vill ha mitt barns namn intill mitt hjärta för alltid om det skulle hända någon av oss någonting.
Sorry lite OT men när det blir en sådan grej av en tatuering som ingen ens ser så kan man ju tänka sig vad en op skulle ge upphov till...puh nej tack 👎
Men hur 17 ska man lyckas komma undan med att inte berätta...suck
optimus
Kvinna ·
03 feb, 2011
Jaa inte är det lätt, nu har mamma skvallrat för pappa också.. har sms:at honom och hoppas han svarar.... 😢
Min mamma var helt tvärtom - hon har alltid velat opa sig men har inte haft råd. Så hon var superglad att jag fick råd. Men sen att jag ville ha en F-kupa som allra minst då jag inte tycker att mindre ser så stort ut som opad, det hade hon en annan åsikt om.