Hur tar man steget?

Tack för svaren. Ja, tankarna har funnits länge så det är inget nytt påhitt för mig, jag kan ändå känna mig lite trygg i att idéen kring det hela har funnits där under en längre tid. Men jag har alltid haft svårt att se framför mig hur det skulle vara att gå från tanke till handling. Spontant är det inte riktigt jag. Jag förstår mycket väl att det måste ha gjort det enklare för dig som fick fysiska besvär av en för tung byst. Då har man inget att förlora. Jag tror det är ungefär dit jag själv måste komma i mina tankar, att jag har mer att vinna än förlora på det hela.  Förra gången när jag funderade som mest intensivt på det hela så valde jag att skjuta det ifrån mig när jag funderade på hur det skulle kännas att ha något som inte tillhör kroppen inuti sig på det viset. Jag inbillade mig att det skulle kännas främmande och fel. Har någon annan än jag haft den funderingen? Hur känner man sig efteråt egentligen? Kan implantat bli en del av kroppen, rent mentalt?

Jag hade också liknande tankar innan jag beslutade mig för att boka min operation. I säkert åtta år har jag haft funderingar på att göra det, men mött så mycket motstånd i min närhet av folk som tyckte det var "extremt" och att man ska vara nöjd med sig själv, att det är "ofeministiskt" att ändra på kroppen och blabla. Jag kände mig inte heller som "en sån" som opererar sig.

Själv har jag olika stora bröst och i början var det inte lika jobbigt men med åldern blev det stora bröstet hängigare och det syntes ännu mer. Till slut kände jag bara: Varför ska jag gå runt och må dåligt över något som jag faktiskt har möjlighet att fixa? Ska jag slösa min dyrbara tid på att må dåligt och känna mig begränsad hela tiden? Nej fuck that!! Så nu har jag bokat op den 20 maj och det känns helrätt!!

Hej och tack igen för alla era bra svar! Jag känner precis igen det där om att det skulle vara lite väl extremt och ofeministiskt. I mitt umgänge kan man umgås väldigt avslappnat och man kan alltid komma som man är, men det känns inte lika accepterat att stiga utanför det som är vanligt. Ingen skulle någonsin anmärka på mitt utseende men det är inte säkert att alla skulle förstå om jag ändrade på det. Jag vill känna att utseende är oviktigt och älska kroppen så som den är, men så enkelt är det inte.

Jag har Inga fysiska besvär av att vara plattbröstad, som andra med väldigt stora eller olika bröst har, det sitter mer i huvudet. Mitt största fysiska problem är väl att det är omöjligt att hitta en bra BH och i princip omöjligt att hitta en bikini eftersom att formgjuten vaddering, som finns i många sorter, gör att bikinin blir för kupad för platta mig, och att jag inte kan bära toppar eller klänningar med urringning.  Ibland kan jag tänka hur roligt det hade varit att kunna gå in i en affär och köpa vilken BH som helst bara för att den är fin och utan att behöva kolla efter om det finns vaddering för att den iaf ska fyllas ut lite så att det åtminstone inte blir värsta "tomrummet"(så att jag kanske kan köpa något annat än 75A med push (utfyllnad..) på HM), eller tvärt om, en klänning som inte går att ha BH under. Jag kan ju inte heller gå utan BH för då skulle jag verkligen se superplatt ut... Eller hur skönt det skulle kännas att slippa dölja sig bakom utsläppt hår och linne på stranden.. Det låter nog superfjantigt allt detta men ibland funderar jag på om jag skulle kunna bli en mindre bekymmersam människa? Många gånger kan jag också känna att jag slösar tid på att bli besviken på mig själv, ledsen och begränsad i mitt liv. Många saker kan man göra något åt, men inte detta. Och flera gånger har jag sagt att det får vara nog, men ändå återkommer jag till de tankarna. Varför ska det vara en så himla annorlunda grej att operera brösten, när man inte har några, än att bleka ett ärr eller operera utåtstående öron? Det handlar väl om fördomar skulle jag tro.

Tack för era svar <3 ! Jag har tagit steget och pratat om det hela med ett par av mina nära och bemöttes av större förståelse än jag trodde. Jag tror att jag får boka in en konsultation och ta det vidare där ifrån, så får vi se om det leder någonstans.