Hur tog ni beslutet?

Hej Elderflower! Jag har inte gjort någon op än, men kan känna igen mig i dina tankar kring det ekonomiska och "egoistiska" i beslutet. Tänker att om du slår ut summan över hur länge du kommer att ha brösten så blir det kanske inte så mycket per dag? Jämför t.ex. med det en kanske kan lägga på frisör/spa/naglar över 10-15 år, eller på ett bröllop för den delen... Pengarna som en tjänar in kommer ju gå till något, så om det finns något som kan få dig att trivas bättre i livet så är du väl värd att få må bra och känna dig fin? Visst, olika personers ekonomi kan se olika ut (så för mig som inte har några barn än befinner jag mig ju i en annan situation...), men åter igen, om en ser på det som en "daglig kostnad" så blir det inte lika illa...

Du har en poäng där. Jag borde kanske se det långsiktigt istället för en engångssumma. Jag kan inte sluta tänka på hur skönt det vore att kunna trivas med kroppen igen. Min mage är redan full med bristningar som man tyvärr inte kan göra något åt fast hur mycket jag önskar att man kunde ta bort dem så därför känner jag så starkt för att kunna justera det som verkligen går att göra något åt. För det mesta ser jag bara positiva saker med en operation men sedan vissa dagar kommer tvivlen men samtidigt kan jag känna att jag inte har något att förlora. Det kan inte bli värre. Bättre blir dom aldrig utan snarare tvärtom.

Jag är 41 och har tre barn (ammar forfarande sladdisen som fyller 1 år snart). Första grav pajade min mage helt. Förutom bristningar och massor av löst skinn har jag magmuskeldelning som gör att jag kan få ner en knytnäve i magen. Jag har troligen bråck på fascian. Jag bryr mig inte så mkt om den fula huden men att magen putar ut som en gravidmage och jag har besvär med ryggen pga delningen mm är inte kul. Jag kommer att operera magen med tiden alltså. Jag är smal, har inget fett på magen och har tränat rätt utan resultat. Förutom detta har jag (när jag inte ammar) i princip inga bröst. Före barnen (med p-piller) hade jag 70B. Små, fina fasta saker. Har aldrig haft hängig byst (inte nu heller, kan gå utan bh trots amningstuttar). Därför funderar jag på att lägga in pytte-implantat samtidigt som jag lagar magen. Egentligen är jag inte missnöjd med mitt utseende men det är trist att inte kunna ha bikini pga helt platt. Eller aldrig fylla ut en snygg klänning. Jag måste alltid ha kjol och topp. Magen kommer jag att fixa oavsett pga återfå en fungerande kropp. Brösten velar jag kring. Egentligen är ogillar jag den hjärntvätt som vi kvinnor utsätts För och som gör att vi vill ha ”snygga” bröst. Hur kan onaturliga ens räknas som ”snygga”? Den man som inte klarar ett par naturliga bröst borde fundera på var han hämtar sin ”inspiration” ifrån... Jag är ensamstående och vill inte ha ngn man mer pga dåliga erfarenheter. Jag vill inte heller ha mäns blickar på mig. Jag har fått nog av det med. Så, hur mycket fixar jag brösten för ”min egen” skull? Vilka signaler sänder jag till min dotter? Till mina söner? Samtidigt: Jag vill bara se ut som jag gjorde före barnen och ha en stark rygg/mage. Så, magen ska jag sy ihop pga funktion. Bristningar och ks-ärr bryr jag mig inte om. Antagligen ”passar jag på” att lägga in små små implantat och tar ut dem efter 10-15 år beroende på hur kroppen åldras. Jag vill inte ha en tantkropp med tennisbollar på. Mycket tankar...

Jag tycker inte man ska fundera så himla mycket, gör det som känns bra. Jag tycker snarare det är press på att man minsann ska vara glad och nöjd efter barnafödande och med hull och hår acceptera, rent av njuta, av sin ”mammakropp”. Men för många är det en daglig kamp där man känner att man måste ta ansvar för fan och hans moster för att sätta ett bra exempel för ens barn och kvinnor i allmänhet och trycka undan sina känslor av att inte känna sig fin. Sluta känn skam och skuld, gör det som får dig att må bra! Som mammor har vi använt (och använder) vore kroppar åt våra barn och män. Vår kropp får nästan aldrig vara vår egen. Jag är jättenöjd med min bröstoperation, jag känner mig ung, fin och inte som att jag gett upp bara för att jag har barn. Hade jag haft några som helst bröst innan hade jag inte opererat mig men jag var verkligen helt platt med två söndertuggade bröstvårtor. En operation är naturligtvis inte lösningen på alla problem men för mig har det varit ett allmänt lyft i mitt mående.

Lucilla: Tråkigt att läsa om magmuskeldeningen, förstår att det är jobbigt. Det verkar vara vanligare än man tror att man råkar ut för detta? Har flera som jag känner som råkat ut för det men ändå tycks man inte prata så mycket om det? Mina bekanta har också fått ta strid för rätt hjälp. Hoppas att operationen får dig att må bättre. Det är väl i sådana situationer när man verkligen har fysiska problem som typ bristningar och lös hud kanske inte känns som hela världen för det kanske det egentligen inte är ;) Jag har ett litet navelbråck men tydligen inget man tänker göra något åt då det inte är något som påverkar mig fysiskt. Jag har fått träna stenhårt med att återfå kontakt med magmusklerna efter varje graviditet och efter mitt fjärde barn var det extra svårt att komma tillbaka eftersom jag gick upp så mycket i vikt och fick som en liten mag-kant som aldrig riktigt drog ihop sig helt. Får se hur allt blir att se ut efter denna gång. Jag förstår vad du menar med hjärntvätt. Det känns oundvikligt att inte bli påverkad av ideal och normer. Redan i tonåren påverkades man av dom perfekta brösten när alla ens killkompisar/pojkvänner plöjde igenom Slitztidningar och väggarna pryddes med Pamela Anderson. Klart att ett litet frö såddes redan då om vad som ansågs som perfektion. Jag hade som tonåring rätt stora bröst med fin form som jag var riktigt nöjd över så det blev nog en stor sorg när jag efter förra graviditeten hade två små skinnpåsar kvar som aldrig blev bra igen. Min man älskar mig ändå, det vet jag och i hans ögon är mina bröst helt bra men det spelar ju ingen roll vad han säger så länge jag själv inte känner så. Jag vill bli bekväm och trivas med mig själv igen och känner att fixa brösten nog kan ge mig lite mer livskvalité, hur ytligt det än låter ;) Hade dom inte tappat sitt innehåll hade jag nog varit nöjd med ett lyft men nu behövs nog både och. Snöflinga123: Roligt att höra att du är nöjd med din operation :D. Det är precis som du skriver som jag själv känner nämligen att jag verkligen inte kan acceptera läget. Innerst inne vill jag ju trivas med mig själv och vara nöjd med vad kroppen gjort och att det lämnat sina spår men jag bara kan inte det. En bröstoperation skulle inte ändra på allt men jag tror ändå att jag skulle bli mer bekväm i mig själv än jag är nu, är så väldigt trist att inte ens vilja visa sig för sin man och bara vill gömma sig så fort man är naken. Till viss del kan jag tycka att en operation är ett rätt så drastiskt steg att ta. Att ändra på något som egentligen fungerar och hur blir det i framtiden om alla kvinnor ändrar på det naturliga? Jag vill kunna vara en bra förebild för mina barn och vill verkligen att dom skall växa upp och veta att dom duger som dom är men hur gör man det när man själv ändrar på sig? men trots det så vill jag nog operera mig. jag skall i alla fall göra en konsultation och sedan får man väl se vart det leder. Just nu när jag är gravid är brösten ändå helt ok men man vet ju att do tyvärr inte stannar så här.

Har varit 100% säker efter att jag bokat. Men har idag beslutat att inte göra min efterlängtade operation. Anledningen? En av mina vänner har drabbats av komplikationer och precis märkt det. Dålig syn, ständigt sjuk, hormoner i totalt obalans mm. Två dagar efter uttagandet mådde hon nästintill perfekt igen. Jag känner stt jag har ett ansvar gentemot min familj och vet att jag skulle ångra mig bittert om jag fick något liknande. Nu är chansen miniminimal för att jag skulle få liknande, men jag bågar inte längre. Jag är inte heller särskilt missnöjd med min kropp, den funkar bra. Den är stark. Har nog kanske förlikat mig med hur jag ser ut nu efter barnen och får nog köpa det tills vidare. Självklart skulle jag älskat att ha snygga fylliga tuttar. Verkligen älskat det! Men jag vågar inge längre.

Det är alltid tufft att ta stora beslut och jag tror dom flesta känner samma sak. Jag har velat länge men nu efter jag fått första barnet och gifter mig nästa sommar kände jag att detta är it, nu gör vi det! Varför vänta? Det kommer vara mycket pengar även om man väntar några år och det är år man kan gå runt och känna sig bättre med sig själv. Naturligtvis kan det hända saker på vägen och man kan göra en-två semestrar för pengarna men jämför många år med bättre självförtroende mot ett par veckor på en strand och sen tillbaka till verkligheten. Jag hoppas du förstår vart jag vill komma. :)

Fågelmaran: Nej vad ledsamt att höra om din vän. Usch! sådana komplikationer vill man verkligen inte ha. Har tyvärr läst om det att det är möjligt och det är omöjligt på förhand att veta hur det blir. Jag förstår att du inte vågar längre. Sådan upplevelse skämmer nog upp en. Måste ändå kännas skönt att du bestämt dig för att inte göra? Jag kan tycka det är jobbigt när man velar fram och tillbaka hela tiden. Nimres: Förstår vad du menar. Jag kan definitivt se det som en längre investering. Skönt om du bestämt dig! Jag tror att i dagsläget är det nog den ekonomiska biten som känns om det som mest talar emot eller som snarare hindrar. Att vara föräldrarledig en längre tid eller snarare i flera omgångar har inte gett så mycket klirr i kassan. Inte har man har det ekonomiskt dåligt utan snarare det där att man inte kan spara det där "lilla extra" som inte skulle kännas så mycket om man tog det till en operation, med hus och barn känns det som att det alltid finns något dit pengarna behöver gå till. Mannen tycker också att det är dyr utgift eftersom han tycker det är onödigt då han tycker jag är fin som jag är. Jag förstår vad han menar men det hjälper inte vad han tycker. Det är ju jag som varje dag står framför spegeln och skall leva med det som jag ser där och som jag så mycket vantrivs i. Såklart säger han att jag är fin. Vad annat skulle han säga? ingen man säger väl till sin fru att hennes bröst är fula? Han ger mig mycket komplimanger och säger hela tiden att jag är fin och vacker som jag är så det känns ju ledsamt att jag inte ens kan ta till mig det han säger. Allt handlar inte om brösten men det är väl lite av en fixering som jag inte kan släppa. Har man en gång intalat sig själv eller tycker att dom är fulast i världen är det inte lätt att ändra på den tanken tyvärr. Jag har så svårt att förstå hur han ens kan tycka om dem? har aldrig hört en man säga att tomma hängiga skinnpåsar är jätte sexigt och attraktivt? Ni som op:at er? känner ni er sexigare? tycker ni att ni blir mer säkra i er själva och bekvämare? Jag själv har svårt att visa mig för min man. Jag känner mig så väldigt ful och oattraktiv. Varför skulle annars alla utvikningstjejer och porrskådisar ha stora fasta bröst om det inte är just det som är det som anses vara sexigast? skulle naturliga och vanliga kvinnobröst vara det snyggaste så hade man ju sett mer sådana också så det är nog inte så konstigt att man jämför sig själv med det som anses vara ideal kvinnan.

Ja tycker det är en supertråkig beslut att ta bara ? har ännu inte bokat av, får göra det i veckan. Vill ju fortfarande så gärna och hade ju bestämt mig och allt. Jag har ju till och med summan klar på kontot och allt. Men det bara det här med sånt som kan hända. Att min familj blir lidande. Jag har inga komplex för min kropp alls utan är rätt nöjd, det här skulle bara vara ett plus i kanten. Men kanske också den där enda saken jag gör för mig själv. Och nu blir det inte för mig själv utan jag tänker på alla andra..

Jag var iväg på min konsultation idag. Fästmannen och bebisen var med såklart och det kändes så bra! Min fästman tycker såklart jag är sexig och Elderflower jag tror det helt enkelt är för att de sitter på kvinnan han älskar. Du kanske känner samma sak för honom, finns det inget han tycker mindre om på sig själv som du älskar för att det är just han. Pengar får man inte lägga för mycket vikt på tycker jag, man kommer alltid ha saker att spara till tyvärr haha.

Fågelmaran: jag förstår dig. Det är alltid jobbigt när saker och ting inte blir som man tänkt sig, särskilt något man längtat efter ?. Egentligen är det ju inte omöjligt att ändra sig ännu även om jag delar din oro kring den komplikation din vän fick. Sådant där borde kunna kollas upp i förväg. Nimres: oj vad spännande med konsultation ? blev det som du tänkt dig? Dvs blev val av implantat och var dom lägger dem som du själv tänkt/ önskat? Jovisst är det så att mannen älskar mig som jag är och hela mig och inte bara för mina bröst även om det för mig är en stor grej. För mig känns det som jag förlorat så mycket och att kroppen fått ta mycket stryk efter graviditeterna. Jag saknar verkligen den där jag är bekväm känslan som jag haft förut. Såklart kan män knappast relatera till just den känslan eftersom deras kropp inte fysiskt ändrar men för mig ändrades massor. Jag var nog inte riktigt beredd på allt det och nu många år senare har jag ännu inte accepterat läget. Jag tycker själv min man blivit attraktivare och snyggare med åren vi varit tillsammans och jag älskar honom mer än någonsin. Min man är inte emot en operation men han säger att jag förmodligen inte kommer nöja mig med det utan sedan kommer något annat som jag vill fixa och något ligger det i det. Fixa magen vore också drömmen... Jag undrar också om jag skulle känna mig ”fejk” om jag satte in implantat? El känner man ändå att det är ens egna bröst fast med lite mer innehåll?

Vilken bra tråd. Jag har funderat i flera år men fick nog av mina små bröst en kväll när jag satt i soffan utan nu och mitt linne liksom veckade sig för inget fyllde ut det. Lite skrattretande. Precis som ni andra skriver så här min man inga negativa kommentarer alls om mina bröst idag utan tycker om dem. Är bara för min egen skull, ffa när jag är naken, har en snygg urringad klänning m.m. Jag känner mig fortf osäker då jag är nervös samt ekonomiskt mkt men vet hur gärna jag vill detta. Kändes bra att fler känner väldigt liknande.

Vi verkar ha liknande kroppsstorlek och önskemål om liten förstoring. Det lär dröja ett tag för mig för jag ammar fortfarande sladdisen. Så jag hinner fundera. Ska läsa på lite om fettransplantation. Men problemet är att jag har typ noll fett på kroppen. Och från rumpan vill jag inte ta det, haha.

Och min förra kommentar var i första hand som ”svar” på denna. Men liknande förutsättningar menar jag att jag egentligen ska väga 52 kg. Är bara underviktig nu pga amning.

Hej! Jag var ca 34 när jag lade in mina inplantat och lyfte. Hade då fått de barn vi ville ha. Nu kommer jag ta ut inplantaten pga det jag idag vet om riskerna att ha silikon. Har aldrig haft några problem med dem för övrigt. Hade inte lagt in något utan bara lyft vid den tidpunkten om jag hade kunnat gå tillbaka och ändra mig. Men det är jag.

Jag vägde med mindre när jag ammade. Jag verkligen trivdes att amma. Då jag funderat några år och är nu 5 år sedan jag ammade senast så längtar efter konsultationen.

Kul att det är fler som går i samma tankar. Jag har funderat till och från i flera år. Efter fjärde barnet var jag helt säker på att skulle göra en op men sedan ändrade jag mig ändå. Var främst att jag inte tyckte att jag hade råd. Nu är jag gravid och längtar igen mer än någonsin. Ni som ammat. Tycker ni brösten har återhämtat sig mer med tiden? Är rädd att resultatet blir konstigt om man op:ar med en hel del löst hängande hud. Efter två år efter avslutad amning så hade dom i alla fall inte återhämtat sig alls. Martoba: var du nöjd med resultatet dvs var brösten som du hade tänkt dig? Jag har ev haft tankar på bara lyft efter att ha sett bilder där resultatet blivit riktigt snyggt. Tyvärr tror jag i mitt fall att jag har för mycket skinn som måste fyllas ut.

Elderflower - mina bröst har bara blivit mindre och mindre efter varje amning (har tre barn). Efter att jag ammat klart det tredje (och sista) barnet fanns det inget alls kvar. Gällande lös hud så är min uppfattning att i princip alla som har en del egna bröst till att börja med, dvs. inte är helt platta som jag var, även behöver göra lyft. Huden minskar ju i elasticitet med åldern och amning/graviditet gör också att huden tänjs ut en del. Det bästa är att träffa en kirurg efter att du är helt färdig med ammandet för att få en professionell bedömning för att få veta vad som blir bäst på just dig.

Jag tycker inte mina har ändrat sig något under de här 5 åren jag inte ammat (ammade i ca 5 år i rad). Har kvar lite mjölk i ena bröstet. De är lika små hela tiden men sen har jag så små så inget som kan hänga heller, någon som har lite mer bröst kanske kan svara om de stramar till sig.

Snöflinga123: det är lite det jag har på känn att jag kommer måsta göra både lyft och implantat. Hade i tanken att ev bara lyft skulle räcka men eftersom jag helt saknar fyllning uppe i bröstet så lär jag måsta göra implantat. Lagaar: mina bröst var innan barnen i mitt tycke riktigt fina d kupor. Snygg form och inte direkt hängiga men då var jag också 22 år. Hyfsat bra klarade dom av 3 graviditeter med ca 1 års amning per barn, visst ändrades dom och hängde mer men innehållet var ändå rätt ok men efter 4:e barnet var det som om dom gav upp helt. Helt tomma och bröstvårtorna hängde bara längre ner på något som var skrumpet skrynkligt tomt skinn kvar som hängde massor ?? jag gick upp mycket under den graviditeten men var tillbaks i vikt 1 år efter graviditeten men då hade precis allt försvunnit även från brösten (som om det vore möjligt ens). När jag ser bilder av mig själv från den tiden mår jag faktiskt dåligt. Inser hur mycket jag saknar min kropp från innan. Det är som att se en helt annan människa. Jag beundrar dom kvinnor som accepterar kroppens förändringar efter graviditet. Jag önskar jag vore en av dom men jag kan tyvärr inte komma tillfreds med mig själv i den här kroppen. Det känns som att jag tappat allt av min kvinnlighet. Därför känns en operation som en lösning, som att få lite av sig själv tillbaka igen. Att vara 32 men ha en kropp som en 92 åring är inte så kul. Visst vet man om att kroppen förändras när man får barn. Förstås olika för alla men även om man önskar sig barn mer än något så behöver man inte automatiskt älska sin kropp som man sedan får leva med? jag visar mig tex inte längre för min man. Jag skäms så mycket. Hur lång tid efter avslutad amning tror ni man måste vänta?