Inget stöd från mamma

jag ska göra min bröstförstoring i övermorgon, och de har gått två veckor sedan jag fick min tid och berättade för min mor och far!

Fast varför känner du att du måste ha med din mor i beslutet? Inget ont menat, men varför?

Jag tillhör ju andra sidan av spektrat som valt aktivt att inte informera min familj om mina operationer. Och det är jag väldigt nöjd med.

För mig är mina bröst och min kropp något väldigt privat som mina föräldrar definitivt inte har med att göra. Jag blandar i dom i mina bröst lika lite som jag blandar in dom i mitt sexliv. Så förstår ni nivån.

Min kropp, mina bröst, min ensak. Vill man berätta för att ha stöd så känns det ju också lite avigt att berätta för någon som man redan från början är säker på inte kommer stötta. Då får man ju bara mothugg och blir ledsen i onödan.

I min personliga mening så anser jag att man bör fundera ett varv till på varför man berättar för en person. Vad man får ut av det? Tror man på förväg att det bara kommer ge negativt att berätta så är det ju enklare att låta bli. Men tror man att man får ut något positivt ur det så är det klart man kan berätta.

Casiopeia - jag hade egentligen inte tänkt att berätta det för både mamma och pappa förrän efter op, men hade ändå velat göra det för det är ett stort beslut och jag tycker att det har rätt att veta det, särskilt när jag är såpass ung. De behöver absolut inte veta alla detaljer men bara det faktum att jag har gjort det tycker jag de förtjänar att höra från mig istället för att upptäcka det själva. Jag bodde fram tills nyligen med min sambo och detta skulle inte varit något större problem, men nu har vi separerat och jag har tillfälligt fått flytta hem till min mamma och hennes sambo. Då kommer jag alltså göra operationen när jag fortfarande bor här, och då känner jag verkligen att jag måste berätta det. Blir väldigt konstigt att bara försvinna i tre dagar och sedan komma tillbaka och ha stora tuttar haha...

Så oavsett om jag hade bott här eller inte hade jag berättat det, för att jag som sagt tycker de förtjänar att höra det från mig istället för att märka det själva. Sedan får de tycka vad de vill, men självklart vill man ha stöd från de personer som står en nära.

Annaas - åh vad skönt att hon reagerade så bra! känns alltid bra att ha de som står nära en står med en i sådana här beslut, eller åtminstone accepterar det. Mamma vänjer sig säkert vid det med tiden men synd att hon reagerade såhär, känns som att hon ser ner på mig.

Frallz - oj vad tråkigt,oväntat att få en sådan rekation från sin syster.. Är ni jämngamla? Synd när de man står nära och träffar ofta inte stöder en i sådant här, även om man är jättenöjd själv vill man ju gärna att andra ska se detta och glädjas för en.

Hoppas nu verkligen att operationen går superbra och att jag klarar mig utan komplikationer osv, så det blir lite in your face till mamma ;) Men flyttar ju ut snart så då behöver hon ju inte höra om det haha.. Det sista jag vill är att höra ett "vad var det jag sa" haha..

Frallz, skönt att det börjar gå tillbaka iallafall..att det påverkade hela er relatinion så mycket, gud va tråkigt! Förstår verkligen att du blev besviken, en sådan reaktion är kanske inte det man väntar sig.. Som du säger, när andra ser vilken skillnad på hur man mår det blir hoppas man ju att det är det folk tänker på även om de är emot själva ingreppet! Hoppas allt löser sig tillslut!

Ja,får ta upp det igen någon dag när hon är på bra humör haha..Har kollat upp allt noga och sa även till henne när jag berättade att jag kollat anmärkningar på kirurg och kollat upp o diskuterat klinik med andra o så men fick ingen respons på det. Då smälte hon väl fortfarande nyheten också så förhoppningsvis lyssnar hon lite mer nästa gång och faktiskt förstår att jag är seriös med detta. Just nu känns det lite som att hon försöker förtränga det och låtsas att allt var en mardröm typ haha.. Får ta det under en vinkväll och hoppas på det bästa ;) Ja väldigt skönt att ha nån som kan hjälpa en i början, bor i ett gästrum uppe på en fd vind så har världens brantaste trappa att ta mig upp och ner för varje gång jag ska göra något också haha! Mitt ex följer med mig till Falköping där jag gör operationen iallafall och bor kanske hos honom första natten o får hjälp precis i början. (haha lite skumt kanske, var honom jag precis seprarerade från men han lånar mig pengar till op,han erbjöd sig att betala från början men så blev det ju inte nu haha men får låna iallafall så jag inte behöver vänta lika länge!)

Förhoppningsvis kommer din mamma att ha accepterat din operation snart och kanske till och med stöttar dig när det är dags.. :)

Jag själv var riktigt feg haha. Berättade inte för varken mamma eller pappa innan operationen. Jag fick hjälp av och bodde hos min pojkvän efter operationen, och typ andra dagen så skrev jag ett långt sms till mamma där det stod ungefär "Mamma, jag har gjort en bröstförstoring, men jag hoppas att du kan acceptera mig ändå och inte kommer hata mig. Jag älskar dig..". Jag trodde verkligen att hon skulle reagera negativt och blev jättelättad när jag såg hennes svar. Hon skrev att hon inte alls är arg och att hon älskar mig oavsett vad, på ett ungefär. Jag berättade det för henne för att jag ville att hon skulle veta, och för att hon ändå skulle märka det då jag skulle åka dit någon vecka senare, och då kunde jag fortfarande inte röra mig helt normalt (var lite stel, fick ont när jag bar tunga saker m.m.). Pappa har jag inte berättat någonting för. För det första så känns det pinsamt och onödigt och för det andra så ser man inte så stor skillnad i mitt fall med kläder på. Jag tror inte heller att han skulle våga fråga mig rakt ut om jag har förstorat brösten, haha. Min lillebror har inte heller fått veta något.

Lycka till med operationen (och din mamma ;)) saha! :)

Carro9393- haha aah jag förstår dig, det var typ den stilen jag tänkte köra på med först, skriva när det redan var försent liksom haha ;) skönt att de reagerade såpass bra! :)

Jag kommer inte att berätta för min mamma just för att jag vet att hon kommer att reagera precis som din mamma gjorde. Pappa skulle nog inte bry sig lika mycket, men nu blir det så att ingen av dem kommer att få veta något överhuvudtaget. Min kropp mitt liv.

Jag är inne på Casiopeias spår, men om man bor tillsammans med föräldrarna borde man självklart berätta. Jag var 23 när jag opererade mig och jag har inte berättat för varken min mamma eller min svärmor för att jag ville inte veta deras åsikt. Svärmor märkte det 8 månader efter op när jag hade bikini på mig och sa att jag såg löjlig ut som en barbie, min mamma märkte det också när vi badade förra sommaren men sa ingenting. Hade väntat mig tvärtom reaktioner, att mamma skulle gå i taket, och svärmor inte bry sig så mycket, men jag blev väldigt förvånad och besviken på henne. Men jag är glad att jag inte sa någonting iallafall, jag är vuxen och behöver inte deras åsikter om vad jag gör med mina bröst. Jag tycker inte alls att man har någon skyldighet att berätta för sina föräldrar om man bekostar det hela själv och inte bor hemma. 

jag tror också att rädsla spelar en stor roll i det här, jag vet själv att mamma inte vill att jag ska göra en bröstREkonstruktion, det handlar alltså inte ens om att förstora brösten bara utan att kunna se någorlunda normal ut... men hon vill inte riktigt förstå... tror att den där historien om kvinnan som åkte till Polen för några år sen innan sitt bröllop och förstorade brösten där allt gick fel (hon hamnade i koma, dog hon också..?) ligger till grund för en del rädsla. Har gjort en operation där två stålstänger trycker ut trattbröst, vilken är en betydligt svårare och farligare operation, där var det inget snack... 

Ibland måste man acceptera att inte ens föräldrar stödjer en eller är med en hela vägen. Andra kan aldrig se det ur ens egna perspektiv. När jag var 14 år och fattade att jag inte kunde se ut som jag gjorde med min djupa grop i bröstkorgen, gick jag till en läkare själv, utan föräldrar. Två år senare fick jag ett silikonimplantat, kvällen innan först berättade jag för mina föräldrar... jag kände att dom inte kunde bidra till det jag ville uppnå, utan bara bromsa mig i deras ev. rädsla, eller att dom inte "tycker att det är nödvändigt". Ju äldre man blir ju mer förstår man att föräldrar också är vanliga enskilda personer med rädslor, fördomar, nackdelar... inte bara någon som älskar en och vill göra allt för en. Känner personligen att det är min egna ensak vad jag gör med min kropp, och vill dom stödja mig så är det välkommet, men om det inte passar, har jag andra som är där för mig. I värsta fall blir det bara me myself and I, fast den kombinationen brukar vara oslagbar ;)

Hoppas din mamma slappnar av lite, annars får du ta ett allvarligt snack med henne och säga att du inte accepterar hennes inställning. En liten konflikt kan också rensa luften, även om jag hoppas det löser sig på bästa sätt. 

Berättade med för min mamma!

Hon var väl inte alltför glad om man säger så , men är över 18 och gör vad jag vill!

Frågade om jag kunde skriva ut lite bilder på boobs från deras skrivare (bor inte hemma) och hon sa att hon inte visste och att hon inte stöttade mig i detta och tyckte inte att jag behöver det, men att hon skulle tänka på det!

Sen någon dag efter frågade jag igen och hon sa ja!

Hon förklarade för mig att hon bara var orolig över att något skulle gå fel och att jag skulle ångra mig! Och att det kan hända massa och sånt hon sa typ ''tänk så går det fel, så står du där  ca 40 tusen kr fattigare och är mer missnöjd än vad du var innan och så kan dom inte fixa till det''

Tror mest att det handlar om att dom är rädda om en! Min mamma förstår nu att det är något jag vill göra, förstår att hon är rädd att det kommer hända något , för helt ärligt det hade jag med varit om min unge skulle komma och säga ngt sånt till mig xD :)

Så får väl lite stöd, från mamma även fast hon är skit rädd att det ska hända något, så förstår hon att det här är något jag vill ha!

Tror hon kommer ändra sig lite efter om det går bra!

Man hör ju typ bara om alla dåliga saker som händer när någon op. sig , så är förståeligt om hon blir rädd haha :)

Ha det bra , hoppas det löser sig , kramar! :)