Jag tar ut implantaten och transplanterar fett...

Var på återbesök hos Per idag, som menade att man kan putsa lite på resultatet med lyft (en halvmåne ovanför vänster vårtgård och en under höger - åh vad nöjd jag blir med att han tar till sig mina tankar när det är möjligt!), men att jag på det stora hela ändå får vara nöjd med tanke på min historik. Men det är ju inte mindre sorgligt med ojämnheter och konstigheter på brösten bara för att man haft otur tidigare. ;)

Så jag förlitar mig på att han fixar till det så bra det går. Blir det fint ska jag nästan sy honom blå trikåer med ett S på bröstet.

Jämnast bröstveck skulle jag ju få om han fick göra ett snitt längs det och sy fast de mot underlaget där man vill ha det, men jag tror det får bli halvmåne ändå fördet bär emot med nya ärr. Kanske för att jag redan känner mig som ett lapptäcke med alla ärr överallt, på fettskördeställen, magen, brösten...

Men vi ska avvakta tills det gått 5 månader, dvs i april kanske, för att all suturtråd ska ha lösts upp och vävnaderna mognat/mjuknat och då gör vi en snabb grej i lokalbedövning. Fy så trött jag är på att tejpa ärr, men vad 17. Jag kanske har snygga tuttar vid 42...

(Och så hade jag turen att syster Frida var på besök med sin supersöta lilla flicka! Hon ska vicka vecka 7 för Petra, ni som saknat henne... sen får vi väl se när hon är tillbaka igen. :) )

Laddar upp en bild på det som stör mig mest och som jag inte kan förlika mig med. :/ Jag förstår att det i längden blir ointressant med en tråd utan bilder som aldrig tar slut. Men jag har lite svårt för att visa mer, då jag inte alltid kan räkna med att vara anonym.

Var i ett elakt provrum igår och blev nbara så ledsen över att jag ser så "sjuk" ut, brösten ser ut som livlösa hundraårsbröst. Jag förmår liksom inte se det "världsresultat" som kirurgen ser, det här är ju mina enda bröst och de känns inte vackra. Jag kämpar på för att komma i form, och det går väl hyfsat, har blivit av med ett par kg, och inte främst från bysten, men något har det väl möjligen påverkat. Dock väger jag nu ganska exakt som jag gjorde vid explantationen. Och storleken kan som sagt räcka, det är formen och ytan jag inte trivs med.

Kanske har jag gjort min sextonde och sista bröstoperation nu...!🙂 För två veckor sen gjorde jag ett litet hudingrepp igen i lokalbedövning, och det var faktiskt mitt 16:e ingrepp om man räknar stort som smått, om jag nu inte tappat räkningen - två har bara varit små lyft och hudkorrigeringar. Och jag ser fortfarande nu när svullnadne lagt sig inte längre ojämnheterna som satt under höger bröst (se trådstart eller profil) - Per Windh fick göra det ärr i bröstvecket som jag länge hoppats slippa, men nu accepterar för att bli klar nån gång, och så tog han bort en halvmåne hud ovanför vänster vårtgård för att få bröstvårtorna i samma höjd.

Han kunde kanske fått ta en något större halvmåne för den sitter fortfarande en aning lägre, men inga bröst är identiska och på det stora hela börjar brösten faktiskt se ganska trevliga ut!! 👍I vissa lägen har jag nu min efterlängtade skidbacke, som jag drömt om i 20 år men aldrig fått, och håller sig resultatet, är brösten så fina att jag inte ser nåt som vore värt en op för att ändra på.

Jag har en antydan till valk/extra mycket vävnad på höger brösts utsida, men den är svagare än tidigare, så den är inte jätteuppenbar och i vissa ljus syns den inte alls om man inte vet om den och letar. Vänster bröst är nästan som jag alltid velat ha dem båda. En rejäl c-kupa, generösa men inte stooora vårtgårdar och litet veck men inte nåt egentligt häng. Och jag ser hela vårtgården när jag tittar ner, precis som jag vill ha det, med lite uppnäsa liksom. Visst, ärr och lite väl mycket blodkärl, och inget nån skulle döda för precis, men för mig är de de finaste bröst jag nånsin haft.

Äntligen tycker jag de är helt okej att visa för min partner (som dock själv är väldigt olustig inför ärr, sår och operationer, så HAN är inte lika avslappnad än, trots tejp) och utan tejp och med bleka ärr kommer ingen att reagera på dem vid ombyten heller.

Om ärren blir fina, så är jag alltså förmodligen i hamn! Jag vågar knappt tro det själv, och därför har jag väntat med att skriva, men kanske är det faktiskt så. Efter "sju sorger och åtta bedrövelser" (uttrycket passar väl synnerligen bra här! ;) ), 15-16 års j-la trassel, så kanske jag faktiskt kan gå vidare utan att ha en enda operation i sikte. Jag minns nästan inte hur det känns, jag tittar ömsom nojigt och misstroget, ömsom lyckligt i spegeln, men det jag ser ger gott hopp än om att resan nu är över.

*****Hurraaa!!!!!*****

Gud vad härligt det måste kännas att äntligen vara i mål??! :) Grattis!

Jag gjorde en fettransplantation för ungefär tre veckor sen och har börjat bli så himla orolig nu över tagställena.. Jag tycker inte att de känns så ojämna och tänker att de fortfarande kanske är lite svullna också, men är så nojig över att benen och ryggen ska se helt förjävliga ut :( Fick ingen information alls innan om att det kunde bli ojämnt eller så och jag sa till min kirurg att jag planerade att gå upp i vikt eftersom jag redan är väldigt smal, och det skulle bara vara bra sa han eftersom brösten också går upp mer då.

Hur tycker du dina tagställen ser ut? Är du nöjd? Missnöjd? Märker man jättestor skillnad?

eftersom jag redan är "spinkig" hoppas jag ju såklart att jag inte ska se ännu spinkigare ut efteråt... :/ Är så orolig nu att jag sitter och grinar några timmar varje dag och undrar vad jag gjort...

Jaa... Jag hoppas att allt ska jämna till sig och bi fina ärr, det är ju bara en månad sen, så det KAN ju hända nåt, men på det stora hela så tror jag inte det ska behövas fler operationer. Blir det nån, är det förmodligen inte för att den är nödvändig.

Åh, men då ska du prata med Kine, hon är också jätteslank och har gjort en fettransplantation. Hon verkar bara nöjd, vad jag förstår.

Mina tagställen blev ju synnerligen misshandlade, förmodigen togs det åtminstone tre ggr från de flesta, och det är ändå inte värre än att det kommer undan upptäckt. Jag kan se att insidan på låren inte har en lika jämn kontur som förr, det är lite mer som en svag svag 3:a eller S istället för ett C, men det skulle nog ha kunnat se ut så av naturen också, och inget ser "randigt" ut.

Är det meningen att du ska upprepa proceduren?

Jag var på slutkoll efter senaste ingreppet i våras häromdagen. Just nu är jag inte i nån vidare form, väger 64 kg, och det syns att brösten går upp i vikt med mig, så poå så sätt är det ju positivt. Jag har också fuskat lite med en Progesteron-kräm, som en tjeje på forumet tipsade om, och kanske hjälpte det till att samla på något fett. Jag har i vart fall en 70E nu, i Triumph, upprepear docik att jag eg är 83-84 cm runt om, så det ser inte ut som nån e-kupa, men som en stor c/liten d i alla fall.

Ståendes är mitt vänstra bröst så fint jag kunnat hoppas på nu. Jag är inte så ung längre, fyllde 42 nyligen, och det syns ju på huden, men ändå. Höger bröst, som är det som alltid varit mest otursdrabbat, har kvar ett dubbelveck undertill som syns från sidan, men det är i alla fall svagare än före det senaste lyftet. Men det syns om man tittar, ävenutan att man särskilt letar efter det. Man kan också se resterna efter ett lyft med en liten kil nerunder bröstvårtan, som gjort att vävnaden ovanför kilen liksom buktar ut lite på utsidan, svag dubbelkontur om man vill kalla det så. Men grundformen är ganska fin och brösten är mjuka och har fått tendens till skidbacke, som jag alltid velat ha.

Mot den bakgrunden tyckte Per att jag skulle fundera över om det var värt att genomgå fler ingrepp eller var dags att sätta punkt och vara nöjd. han upprepade att han ju hade fått kvitto från många kirurger under seminaret där jag var demopatient att det resultat som uppnått, med tanke på mina förutsättningar i form av tidigare komplikationer, var ett världsresultat.

Men det tristaste är att där min körtelvävnad dog (eller "parenkymet smälte", för att använda Pers ord 😉) i första operationens infektion (på annan klinik!), där blir det en påfallande tomhet i bröstet när jag ligger på rygg. Om man drar med fingret över bröstet, från bröstvecket och uppemot bröstvårtan gå det först svagt uppåt över mjuk vävnad, sen går det ner i en liten dal som känns hård som revben bara, och sen vidare upp igen på mjukare vävnad. Det är kanske ett 2 cm brett område som går tvärs över hela höger bröst. Och jag har fortfarande svårt att förlika mig med det. Världsresultat eller inte!

Per är ju för go', jag bad honom ta bild liggande också, och han tittade på mig och sa"Jaha, men... det brukar vi ju inte göra på folk; hur skulle det se ut..?".💋Men jag ville gärna ha det dokumenterat, så han accepterade och fotade det med. Hur ska jag annars veta om det blir bättre?

Vi sa sen att det kunde gå att fylla på lite fett där med, det behövdes inga stora mängder, kanske upp till 50 cc, utan det kunde han fixa i lokalbedövning, menade han, och det är jag glad för, jag slipper gärna att sövas och framför allt att vakna, jag blir så himla seg. (Jag är inte RÄDD, ingen behöver bli skrämd! Jag tycker bara det är meckigt. Och narkosen smakar lite äckligt. Och så gillar jag att veta att om det "är nåt", så kan jag svara på frågor, för jag är vaken.).

Men det blir i så fall tidigast sedan jag fått nya semesterdagar i vår. Jag kan ju åtminstone visa mig naken för pojkvännen nuförtiden, så det är inte lika akut längre som det var för ett par år sen.

Den 30/4 gjorde jag en mindre fettransplantation igen. Detta då jag har kvar en mysko fördjupning vid ryggläge i höger bröst. Jag hade inte riktigt insett hur påtaglig den var förrän jag såg mig i en spegel vid ryggläge, det såg faktiskt verkligen konstigt ut. Ungefär halvvägs mellan bröstvårtans nederkant och bröstvecket löpte/löper tyvärr fortfarande ett ca två fingrar brett område som är djupare och hårdare än det borde. Bröstet får en konstig silhuett med nån slags platå, och bröstvårtan flyter iväg rätt långt norrut. Äsch, svårt att förklara.

Jag kan inte riktigt förstå vad det beror på, det syns inte stående. Det skulle ev kunna vara så att muskeln är avskuren just där och förtvinad nedanför... Men det sa kirurgen inget om. Det är bara en teori. Det kan också vara så att fettet inte har fäst så bra där pga gamla ärr och att det inte syns när allt "hänger" ovanpå, men blir tydligt just vid ryggläge. Typ där jag länge hade en dubbelkontur, det är säkert något som spelar in...

Dessutom har både brösten gropar och ojämnheter undertill som närmast kan liknas vid celluliter i utseendet, som väl förmodligen beror på gammal ärrvävnad.

Tyvärr är det svårt att få ut fett på mig, fast jag inte är speciellt nätt, och ärrvävnad sen tidigare "tagningar" gjorde det rätt jobbigt, då jag valt att opa mig i lokalbedövning, men inte trodde att man verkligen skulle behöva ta på både flanker och insida lår för att få ihop de 60 cc som det blev.

Jag tyckte själv att det fanns rätt bra med hull, för rejäla nävtag kan man ju ta ialla fall. ;/.

Kände mig ovanligt utlämnad, för jag fick ligga naken och skrevande för spritning av insida lår, och jag antar att de vanligen gör det medan man sover, men det skulle ju inte jag. Precis när jag sagt "jaja, tur det inte är några karlar på rummet" klev han som vanligtvis sköter narkosen in, han var dagens DJ och lite alltiallo eftersom jag inte skulle sövas... Det hade jag gärna sluppit. Men han blev i alla fall snabbt utkörd av sina kvinnliga kollegor. ;)

Jag brukar inte be om lugnande, men när Per hållit på ett tag och bedövningen inte tog tillräckligt p g a gammal ärrvävnad som gör det smärtsammare att skörda fettet än när området är "jungfruligt", så tyckte sköterskan synd om mig och bjöd på lite "godis", vilket jag i det läget gärna tog emot. Även om man är vaken, blir det liksom bomull över alla upplevelser då.

Så jag fick kvickna till en stund på uppvaket fast jag inte sov, och fick en god macka av alltid lika trevliga Eva.

Nu börjar svullnaden vara över och jag kan se att gropen i höger bröst är kvar, om än något mildare. Den tumavtrycksstora gropen vid vänster bröstvårta är borta, men groparna längsmed ärret ser jag ingen större skillnad på - men så blev det bara 10 cc till vänster bröst också. 50 cc användes i den långa gropen, men jag var redan före op nästan säker på att 50 cc inte skulle räcka, så jag bad dem skörda så mycket det gick och använda allt.

Frågan är bara om det går att göra mer, att gå igenom den här typen av skörd för att få ut så lite fett känns bara inte rimligt. Möjligen om man kan strama åt/omforma huden något. Det är förödande för formen också, med dessa träningsuppehåll. Om macrolane hade funnits, kunde det ha varit värt en test, för att se hur mycket som faktiskt skulle ha behövts. Knöligheter har jag ju redan ändå ;)

Kompression fick jag gärna ha i nån månad, sa Per, men han sa också att jag väl har rätt bra koll på det själv, så jag har slutat med det - det känns inte svullet eller stelt, bara ömt om man gnider på tagställena. Och det har det gjort andra gånger då tiden för kompressionstvånget var över, så det är nog lugnt, tänker jag.

Men jag var noga med att undvika tryck och att bli det minsta kall i två veckor, och nu undviker jag bara att frysa, om man säger så.

Jag får se när fettet verkligen mognat och mjuknat, om nån månad kanske, ifall formen förbättras något.

Just nu känns det lite tradigt dock. Att jag valde att genomgå den här serien av fettransplantationer var ju just för att jag skulle slippa ojämnheterna jag avskydde så med mina implantat. Jag är inte ledsen över det beslutet ändå, för jag trivs bättre med mina fettbröst, men jag bara hoppades på mer än som gick att åstadkomma med mina förutsättningar, med facit i hand.

Och jag tror det var rätt svårt även för min kirurg att avgöra från första början, och tekniken har ju tagit fart bara de senaste åren, så det fanns inte jättemycket att jämföra med heller, framför allt på patienter med "ärrig historik".

Nu har jag läst genom hela tråden och tusan vilken resa du gjort Marina! Jag är mållös, jag beundrar verkligen din styrka och envishet! Du ska ha tusen tack för att du delar med dej av dina erfarenheter med oss och jag önskar dej allt gott och lycka till!!

*BAMSEKRAM*

Tack snälla Kajsa! Även som (ofrivillig!) "veteran" kan jag verkligen behöva en styrkekram ibland, för det finns stunder då jag verkligen är gräsligt trött på alltihop! Jag har väl kommit precis till den gräns där man kan börja anse att fortsatta ansträngningar vore frivilliga, men det har varit många år då jag pendlat mellan hopp och förtvivlan och drivits framåt mest för att det inte känts som ett alternativ att stanna.

Å andra sidan känns det som om det blev NÅN mening med det hela tack vare POF. Hade det inte varit för min historik, är det inte säkert att POF hade funnits idag. Admin är grym på IT, men han hade lika gärna kunnat välja ett annat ämnesområde - och jag hade nog inte orkat ha det här engagemanget för något annat.