Missboobshirt
Kvinna ·
Konsekvenserna?
Jag har känt mig så säker på att jag vill göra det här, en bröstförstoring alltså, men igår pratade jag med en mycket klok väninna till mig som belyste lite saker som jag. Inte riktigt visste vad jag skulle svara på, eller hur jag känner inför. Hur har ni resonerat? Hon frågade tillexempel hur jag tänkt förklara för min syster (som är 13), att jag opererat mig. Hur skall jag kunna föra över en bra självkänsla och stolthet över sig själv till henne om jag själv gått så långt att jag lagt mig under kniven liksom. Vad har ni för "försvarstal" till era döttrar/systrar/liknande? Varför duger dom som dom är, om inte du duger som du är? Även, hur hanterar ni fel sorts uppmärksamhet från män? Män som resonerar att det är okej att stirra eler kanske rent av tafsa för att om ni inte ville det skulle ni inte opererat stora från början. Idiotiskt givetvis, men det måste ju dyka upp obehagliga situationer ibland? Inför arbetsgivare och nya bekantskaper, vad tänker ni angående att de eventuellt skapar förrutfattade meningar om er pga brösten? I gemenemans ögon signalerar ju, som min väninna sa, ett par förstorade bröst dåligt självförtroende, bekräftelsebehov och ja.. Porr. Jag vet inte riktigt vad jag skall svara eller känna kring just dom aspekterna. Jag kan ju inte med handen på hjärtat påstå att hon inte faktiskt har en poäng i det hon säger. Så hur har ni tänkt ang de negativa konsekvenserna med större bröst?
Sortera efter
Malin88
Kvinna ·
Juli11
Man ·
Liite märkligt resonemang kan ju jag tycka också... min självkänsla och mitt självförtroende har jag inom mig, och att jag nu väljer att opa mina bröst har INGET med det att göra! Jag vet att jag absolut duger som jag är, men tycker, har alltid tyckt, att det är snyggt med stora bröst, fast jag har aldrig funderat på det tidigare, har fötts med små bröst och då får det vara så.
Varför är det så ok med allt annat "fusk" i skönhetsväg? Stoppa massa lösa silikonkuddar i push-up bh så de ser stora ut, det är det ingen som bryr sig om.
När jag var gravid och ammade, njöt jag i fulla drag av att ha "stora" (allt är ju relativt) bröst, och när tanken sen slog mig, att jag kan ju faktiskt operera, jag har den möjligheten både praktiskt och ekonomiskt, ja varför inte???
Bara för MIN skull. Och att maken glittrar med ögonen.. tja, bonus :)
Sen tänker inte jag berätta för allt och alla på kafferasten på jobbet, men om någon frågar så är jag ärlig.
Och om några karlar skulle glo, låt dem då, deras bekymmer, vad är det för grottmänniskobeteende??
Har en dotter med, bara 4 år iof, och visst, om hon en dag kommer till mig och säger att hon vill operera sig, det tycker man säkert är synd som mamma, för man tycker ju såklart att ens barn är de finaste i världen och man vill inte ändra nånting!! Men då får man komma ihåg, varför gjorde jag det för? Även om jag försöker göra allt för att få mina barn att känna att de duger som de är och är värdefulla som de är!?
Gud va jag surrar nu, men blir lite upprörd över sånt där... en sak om hon oroat sig för dig vad det gäller komplikationer och dylikt.. mina storbystade vänner som jag berättat för tycker att man är galen, det är såå onödigt enligt dem, medan mina småbystade vänner skriker rätt ut, va kul, jag vill också!!!!
Lycka till!!!
Håller helt med dig!
Jag kan tänka mig att folk tycker att det är mer accepterat att ex fettsuga magen och dylikt men bara för att det kommer till något så "sexuellt" som brösten ska folk ha åsikter helt plötsligt. Folk gör extensions, bleker tänderna osv. Det är väl också "fusk"? I så fall borde vi väl alla gå som vi blev skapta, utan kläder och utan att bry oss alls för ALLT annat är ju "fejk"
Men jag håller med om att det är lite klurigt det där med barn. Tack och lov så är mina så små så de förstår inte. Och kommer den dagen när min dotter (eller son för den delen) vill göra något så får man ju försöka tänka hur man själv resonerade. Sen vill jag ju helst att de ska tycka att de duger oavsett men tyvärr funkar det ju inte alltid så. Det man kan göra är att stötta och se till att de gör väl genomtänkta val.
Missboobshirt
Kvinna ·
Jatropha
Kvinna ·
Tror det är bättre att vara ärlig och fungera som ett stöd och bollplank än att försöka dölja det och göra det till något "fult", det gör det bara värre tror jag. Som sagt i den åldern är ju allt i rörelse och jobbigt ändå - men man har ju flera år på sig kvar att växa och man vet aldrig vad som händer innan det är färdigt.
Missboobshirt
Kvinna ·
Mymlan
Kvinna ·
Ja absolut, hon ska vara lycklig som har dig!! Det är ju kanon att ha någon äldre att prata med... Sen är det ju andra tider nu också.. jag var skitnervös för att berätta för min mamma, som är lite äldre (jag är ju inte purung heller) att jag skulle operera mig, hon tror nog typ att operera brösten gör man i Hollywood. Men när jag väl tog mod till mig, så sa hon bara: Det trodde jag aldrig att du skulle göra! Har du så mycket pengar?, Nä, men jag har pengar till operationen och jag tycker jag är värd det.. jaha... men inte superstora va´? sen var det inte så mycket mera med det.. och gud vad lättad jag var sen, gick som på moln! Men så la mamma till: Vi behöver väl inte berätta för pappa va`? nä, finns ingen anledning eg. han skulle nog aldrig reagera på att jag ser annorlunda ut tror jag.
När jag var tonåring, och insåg att jag hade supersmå bröst (ganska naturligt när man väger runt 40 kg också) så hade man ju önskat att de skulle fortsätta växa, men de gjorde de ju inte. Men då fanns det ju ingen i ens närhet som opererade sig.. kan inte minnas att jag kände till det ens. Det fanns faktiskt inte ens push-up bh vad jag kan minnas... så man förstår ju att de växer upp i en annan tid, och det är inte lika främmande för tonåringar med plastikingrepp, fillers och allt vad det är. Samtidigt skrämmande och sorgligt om man redan då vill göra om sig.. fast förståeligt på ett sätt.
Jag tycker lite synd om mina barn, 4 & 6 år gamla, för jag har ju sagt nu att jag har ont i ryggen, och att det är därför de får vara försiktig med mig nu, annars kan ju de komma och slänga sig på mig i soffan typ. Kom mamma, så ska jag massera säger sötisarna... och så har jag bara ljugit :(
Men ni vet ju barn i den åldern... bla bla ... vare sig man är i affären eller på dagis så kan det rabblas exakt vad som helst... att åtminstone lilltjejen skulle kunna berätta för farbrodern i ica-kön att "vet du, min mamma, hon har gjort sina tuttar större".. nä så ärlig vill jag inte vara.. hon har berättat på dagis nu att jag har ont i ryggen, så fröknarna kom och frågade hur det var med mig.. och jag varken kan/vill ljuga.. men de vet ju att jag har ett tungt jobb. Nu spelar det ju ingen roll heller eg. för att som sagt, de är för små för att förstå riktigt i alla fall.