Ni som blivit deppiga efter op

Jag började bli deppig efter att den värsta smärtan gått över och sen gick det utför. Nu har det gått 5 veckor och nu är det som värst. Men har jobbat i 2 dagar och hoppas att jag blir mitt vanliga jag snart igen!

Jag tror att mycket handlar om att komma ut och röra på sig (mer än korta promenader, även om hormonerna förmodligen spelar en stor roll. Jag har varit igång sedan dag 1. Blev hämtad av sambo direkt efter OP och drog hem till mina föräldrar, åkte hem förmiddagen efter och därefter har jag varvat mellan att ta det lugnt hemma, hänga på gymmet (mitt jobb) när andra jobbat och min sambo tränat eller varit i skolan (som nu mån-tis), på så vis har jag varit aktiverad hela tiden och inte har hunnit tänka på så mycket annat. Självklart ska man ta det lugnt men att träffa lite folk tror jag gör mer nytta än skada, så att man inte bara hamnar hemma själv med att göra ingenting. 

Följer!

OPPS. Det blev lite långt :)

Jag blev jättedeppig efter min operation, som värst dom första tre veckorna. Tror att en stor del har att göra med att man har ont (inte så mkt brösten som ryggen, den tog kål på mig), sover dåligt, jag tappade aptiten helt. Kunde inte gå längre streckor än 20 30 minuter utan att jag ville dö pga. ryggsmärtorna. Jag relaterade inte mina smärtor till bandet utan jag hade ont i mina organ, speciellt på höger sida under revbenen. Jag började tro att jag hade problem med gallan, har nämligen haft gallsten. Så jag trodde att det var samma även denna gången. Inte tills jag fick ta av bandet som jag fattade det var det som gjorde eftersom jag bla. fick dålig hålling och formödligen belastade ryggen mer på höger sida?!

Sen hade jag en liten kris med att brösten inte var "mina". Det var bara något som jag hade innanför huden, tyckte min hjärna :)

Jag hade svårt att se mig i speglen efter operationen eftersom det jag såg var inte jag och speglade inte den bild jag hade av mig själv.

Jag googlade dag tre på bilder och info om att ta ut implantaten och hur det skulle gå till. Hela läkningsperioden gick jag rund med positiva tankar till mig själv att: "ge det en chans och se hur de utvecklar sig." Jag tittade varje kväll innan jag gick o la mig på bilder på mina små bröst (jag mådde aldrig dåligt av dem eller tyckte de var fula, bara små) för att snabbt minnas varför jag operarade mig. MEN problemet var att mina "nya" bröst inte heller var riktigt jag, än iaf. Dessutom tyckte (tycker vissa stunder fortfarande) att de blev lite större än jag tänkte mig.

För att inte prata om när jag skulle ut och prova BH för första gången. Jag var lite i upplösningstillstånd när inget passade och butikspersonalen i två av tre butiker inte verkade förstå vad jag ville ha som första BH. Jag fick allt från minimizer till tantBH till bhar som var i fel modell där hon försökte inbilla mig att det bara va färgen som skillde. Andra butiken var bara värdelös...

kort och gott. För mig vände det i 5-6:e veckan... Då började dem mjukna och var inte så spända och hårda, muskeln gav med sig och jag kunde börja till och från gå utan BH.

Jag tror att det är vanligt, då man är så pass beränsad som man inte är van vid.

Jag tror mycket beror på att man blir understimulerad. Man kan inte träna och knappt ta hand om sig själv, så då får man ju dessutom en massa tid över för en massa övertänkande. Tror det är bra att hitta på saker att hålla sig sysselsatt med, för mig är det att hänga på det här forumet, pyssla lite och planera vilka nya kläder jag ska ha för att visa upp mina nya tillgångar. Nåt projekt kan man ju sätta igång och planera som man inte har tid med annars.

Jag försöker att inte titta på gosbollarna för mycket då de faktiskt inte är i närheten av färdigläkta och man får bara en massa dumma idéer om att det blivit fel storlek, fel placering, fel allt om man tittar och tänker för mycket. 

Det kommer säkert att bli jättebra. Följ råden i tråden och försök aktivera dig för att tänka på andra saker ... Acceptera sedan att läkning kommer att ta tid och dt tar lååång tid innan du vet hur slutresultat blir. Nästan oavsett typ av ingrepp läser man inlägg om personer hör som har ångest för att det blivit fel efter op men man läser inte jättemånga inlägg av personer som helt ångrat - även om man så klart ska vara medveten om att alla ingrepp medför risker. Kanske lätt för mig att säga som nu kan se tillbaka på ångest men hoppas du tycker värdefullt att höra :)

Oj, inte sett vad du skrivit. Valde att inte gå in här på forumet ett tag pg hur jag mådde och började uppfatta allting negativt här även fast det inte var så egentligen. 😇

Nu mår jag bättre, men tycker fortfarande att det är mest jobbigt psykiskt pg att jag fortfarande känner mig rätt så låst innuti mig själv. Har fått tillbaka rörligheten i armarna hyffsat men kan tex inte få på mig några "vanliga" tröjor utan får luffa runt i pojkvännens t-shirtar. Menmen, jag har inte ont i självaste brösten så det är ju iaf positivt :)

5v + 2dagar. Men det är stygnen i armhålorna som jävlas, man kanske inte har samma problem om man har snitt under :)

Och den mesta smärtan som varit i ryggen är orsakad av bröstbandet som trycker ihop en som en liten gollum.