Mikkamikk
Kvinna ·
26 okt, 2021
Platt + tubulära bröst
BröstförstoringHej! Vill bara börja med att säga vilket fantastiskt forum detta är. Mitt intryck är att alla är så himla hjälpsamma och vänliga mot varandra! Efter en hel del läsning på detta forum kombinerat med googling på en massa nya knepiga begrepp har jag insett att jag har vad som kallas för "tubulära bröst"! Jag är 30+, vårdvan (sjuksköterska) men har aldrig någonsin stött på denna diagnos. Jag har alltid varit väldigt missnöjd med mina bröst och tyckt att dem dels varit nära på obefintliga men också haft en konstig form. Det har dock alltid landat i "alla bröst ser ju olika ut". -Tänk er nära på platt (särskilt nu efter amning) men med stora "tubformade" bröstvårtor. Jag har fram tills nu alltid tänkt att det är arbetet med min insida som är lösningen på mitt missnöje/komplex. Jag har dessutom döttrar och vill inte ge intrycket av att vara en mamma som står för "quick fix" och att man inte duger som man är.. Jag är livrädd för att ge dem destruktiva kroppsfixeringar. Men nu känner jag bara ännu mer, nej!! Jag (ingen!) ska behöva trycka ner sina komplex och låtsas vara nöjda. Givetvis är det rimligt och sunt att börja med insidan. Dels försöka bena ut varför man vill göra kirurgiska förändringar och dels ställa sig själv en genuin fråga om det finns möjlighet att bli nöjd/tillfreds med tankens kraft. Men efter detta då, och man fortfarande inte är nöjd? Jag gömmer mina "bröst". Min man sedan 12 år tillbaka har aldrig sett dem i dagsljuset. Min man sa något så klokt här om dagen när jag öppnade upp angående min ambivalenta inställning till att operera mina bröst: Antingen är du slav under normen eller så är du slav under normkritiken. Det har fram tills nu känts som att jag gör fel hur jag är gör. Nu har jag fått ventilera mina tankar lite, tack! Finns det fler som åtgärdat platt bröstkorg/tubulära bröst? Vill ni dela med er utav er historia? Fler som förstår mig när jag beskriver ambivalensen inför normer/vilja vara en bra förebild till sina barn?
Sortera efter
Sarael
Kvinna ·
26 okt, 2021
Mikkamikk
Kvinna ·
26 okt, 2021
Åh, jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Har alltid tänkt att mitt missnöje med mina bröst var något jag behövde bearbeta och en inställning jag behövde ändra inombords. Jag trodde på riktigt att om jag jobbade mycket nog med mig själv så skulle jag kunna lära mig att, inte bara acceptera dem, men till och med tycka om dem. Precis som man genom åren har lärt sig att acceptera alla delar av sin personlighet och tycka om sig själv som man är. Men verkligheten är sällan så svartvit som man hade önskat. Jag kom aldrig i närheten av att tycka om mina bröst som de var. De kändes alltid fel på min kropp och jag skämdes. Jag har insett i efterhand att jag hade alldeles för höga krav på mig själv. Jag tror det är samhällets fel. Normen är att man SKA acceptera sin kropp som den är. Men hur många gör det till 100 % egentligen? Inte många. Då hade vi inte ändrat vår kropp med dieter, träning, tatueringar, smink, hårfärg skönhetsbehandlingar... Varför tycks samhället ha dragit gränsen vid just plastikkirurgi? Jag insåg att jag inte hade något svar på varför en sak kändes rätt och en annan fel.
Som du skriver så är det alltid sunt att börja med insidan. Men sanningen är att ibland är inte de verktygen vi har inom oss själva tillräckligt. Kroppspositivitet borde vara ett slutmål, sen finner vi alla olika vägar dit :)