Rädsla för narkos

Jag är jättetacksam för alla era svar, det lugnar supermycket att få höra era upplevelser. Känner mig mkt tryggare runt själva sövningen o har kunnat slappna av utan att vara sönderstressad bara av tanken på narkos. Nu är jag bara rädd att jag ska känna mig helt ok lugn. Åka dit på operationsdagen o lägga mig på bordet. Sen gripas av en sista-minuten-panik och ba ”nej.nej.nej.detta går inte.kommer dö .adjö.” O sen åka därifrån ??

Jag har sövts typ femton gånger och ingen gång har varit en skräckupplevelse, om det är nån tröst. det värsta tycker jag är att man känner en lite äcklig smak i munnen av konserveringsmedlet just när man ska somna. Det brukar vara just så pass att jag hinner säga Usch, nu smakar det räv... och sen somnar jag.
Men det är nog just för att jag sövts så många gånger att min kropp dels "känner igen" allting och dels förmodligen är lite less på det. 😇

Ungefär som att jag verkligen inte gillar lukten av Descutan heller. I början bekom ju ingetdera mig.

Igår var jag sövd för första gången. Upplevde det varken skönt eller skräckfyllt. Narkosläkaren sprutade in sömnmedlet och sa att jag skulle börja känna mig trött inom en minut och jag tittade upp i taket och hann tänka i typ 10 sekunder "Näpp, detta har ingen effekt" och pang började det snurra lite och sen var jag down and out. När jag vaknade måste jag hunnit drömma lite, minns inte vad, men jag vet att det pratats om det här i tråden att man inte brukar drömma under narkos, men det kan ju ha varit i gränslandet mellan sövd och vaken. Nån kom fram och sa att det var klart och att allt gått bra, men jag fick en sån känsla av att jag var hemma och hade försovit mig och missat hela grejen så jag blev lite orolig och ledsen några minuter. Låg och dåsade till och från sen, och mådde lite illa så jag fick mer medicin. Behöver jag sövas igen kommer jag inte vara orolig då heller, men jag vill definitivt inte ha det som "spa-upplevelse" en gång om året som föreslagits här tidigare. Haha.

Måste bara återkoppla hur det gick för mig med sövningen, så kanske jag kan hjälpa någon annan vettskrämd själ där ute. Jag kom till kliniken på avtalad tid, när jag öppnade dörren möttes jag av ett ”men hej, är det ...(mitt namn)”. Vilket fick mig att redan där känna mig välkomnad och trygg. Jag fick klä av mig allt utom trosorna, byta om till en rock som var öppen baktill med knyte i nacken. Utanpå det så fick jag ha en morgonrock. Sedan fick jag gå o kissa innan jag fick lägga mig i en patientsäng som var bäddad med fina lakan och hade en fläkt som blåste in varmluft under täcket. Drömmen för den som är kall om fossingarna. Narkosläkaren kom och satte en infart i mitt armveck. Fick en medicinkopp med 6st tabletter i. Han förklarade att dom skulle jag ta för att jag inte skulle få så ont efter operationen. Plastikkirurgen kom och ritade på min bröstkorg. Han dubbelkollade även så vi var ”på det klara” med vad vi kommit överens om för storlek på implantaten, placering etc. Sen kom narkosläkaren igen o hämtade mig, fick sätta upp mitt hår i en toffs o sen ta på mig en sån där hårmössa. Fick gå med egna ben till operationssalen o lägga mig på operationsbritsen. Min första tanke var ”men gud vad högt upp, o vad smal, här kommer jag ju ramla av”. Men när jag väl lagt mig ner kändes det som att jag låg stabilt. Fick ha armarna rakt ut på en ställning/armstöd. Dom klistrade på en kall blöt lapp på låret o axeln(om jag inte minns fel). För att kunna övervaka hjärtat. Sen fick jag en nypa på pekfingret som visar syresättningen i blodet. Jag fick andas i en mask som blåste ut syrgas. Tror nog nästan att det var det ENDA obehagliga med själva sövningen. Men mest för att det var ett konstant flöde av luft som strömmade ut ur masken. Vilket gjorde att man fick ett motstånd när man skulle andas ut, om ni förstår hur jag menar. Som att försöka andas ut i stark motvind ? Hela stämningen i operationssalen var väldigt avslappnad och lättsam. Vilket jag tror gjorde mkt för att jag inte skulle drabbad av sista-minuten-panik. Sen fick jag någon känsla av ”jaja, nu tusan gör jag detta, dör jag så dör jag, det får jag ju aldrig reda på ändå för då sover jag”. Narkosläkaren sa att han kopplade på ett dropp i infarten i armen. Sen skulle han spruta in sömnmedlet. Vilket kunde svida lite i armen. Sen sa han ”tänk på något roligt, då brukar man fortsätta att drömma om det”. Sen kände jag att det började svida ordentligt i armen. Sen började det snurra i huvudet så jag blundade o försökte tänka på när min ettåring skrattar sådär härligt o bubbligt. Sen var jag helt borta. Minns absolut inget. Var nog lite groggy när jag vaknade upp för nästa minne jag har är att jag får flytta mig från en säng till en annan. Till den där med den varma sköna fläkten. Där får jag ligga o piggna till lite innan jag får dricka en cola o äta en smörgås. Är så glad att jag vågade genomföra detta. O tack alla som skrivit om era upplevelser, har hjälpt mig supermkt. Själva sövningen skulle jag inte vara nervös över om jag någonsin behöver sövas igen. För mig var det bara en positiv upplevelse. Och en boostande känsla efteråt sådär som man får när man lyckats göra något man egentligen inte vågar.