Argumentation för bröstförstoring

Jag ville inte heller tala om på jobbet och tog semester i en vecka istället för sjukskrivning. Jag hade iofs bröst innan så det var ingen som märkte när jag kom tillbaka. Värre kanske om man är helt platt och kommer tillbaka. Vad gäller föräldrar så har jag bara talat om det för min mamma. Hon var förstående när jag berättade att jag skäms över mina hängiga bröst och inte tycker om att se mig själv naken. Det viktigaste är ju att man gör detta för sig själv och ingen annan och det accepterade hon.

Okej, det låter ju ändå som en bra grej. Jag är inte helt platt, men tänker typ 200-300cc som förstoring. Testade lägga i påsar med 2 dl ris i varje (hade läst att man kunde göra det för att testa hur det kan se ut med 200cc Hahah) o kände inte någon jättestor skillnad. Min pojkvän såg inte heller stor skillnad. Tänker också på anatomiska implantat.... men har lite tubulära bröst så vet inte vad som blir bäst för mig. Ja, känns ändå som det är bäst att säga det. Tror min mamma också kan vara förstående, men gäller bara att säga rätt saker :)

Jag var också jätte orolig för vad jag skulle säga til chefen. Men det gick faktiskt jättebra. Jag berättade för han att jag skulle opereras och att det var privat. Det var helt ok för honom det! Han frågade inte mer eftersom jag sa att det var privat. Du behöver inte säga vad du ska operera. På mitt sjukintyg sto det " kirurgisk ingrepp ". Gällande mina föräldrar så har jag inte berättat något. Har bara inte vågat. Var lite roligt nu i sommar eftersom jag såg att dom tittare på mina bröst flera gånger men dom sa inte något. Mina bröst ser riktig stora ut utan kläder men med kläder ser dem ut som jag såg ut innan med bh eftersom jag alltid hade på mig allt för stora bh. Bombshell bh. Nu har jag på mig läkbh så dom ser ju mindre ut eftersom det inte är något inlägg i dom

Jag va orolig för att berätta för mina föräldrar om min kommande operation. Du vet, speciellt mamma är lite sådär "nej, sånt gör man inte, man ska va nöjd med det man har" osv... Pappa brukar inte säga så mycket. Men när jag berättade om det och sa som det va - att jag va trött på att ständigt ha problem när jag ska köpa BH, aldrig hitta nån fin som sitter bra, kan gå in i provhytten med 20st att testa och hittar ändå inte nån som sitter halvbra ens. Slutar alltid med att jag köper en sport-BH... Att jag vill kunna klä mig fint inte bara utåt sett utan även under, kunna titta i spegeln och faktiskt se mig klädd i sånt som jag VILL ha, inte bara sånt som jag har för att det är det ENDA som sitter bra... De tog det så bra - va väldigt förstående och stöttande (de erbjöd sig tillomed att öka upp sina lån och att jag betalar av till dom istället för att ta en annan typ av avbetalning då de kan fixa lägre ränta osv)... Men där drog jag gränsen - det här vill jag göra SJÄLV! De sa som det va - att de vet att jag tycker det är trist att handla underkläder då jag aldrig hittar nåt jag känner 100%igt för ... Heja dej - och säg som det är - att du gör det för DIN skulle för att DU vill. Och att du hellre gör det MED deras support än att du gör det UTAN deras support.

@larisa87 - tack för din kommentar! Skönt med ett bra bemötande. Men på sjukintyget - står det typ vilken klinik då? Ja, jag vill ju inte ha världens förändring o tror att jag också kan sluta använda push-up bh-ar typ...

@lilltutten - tack för ett peppande inlägg! Verkligen sant att jag heller gör det med deras support än utan det! Jag ska ta med mig detta, för känner att jag ändå vilk säga det till dom i slutändan ändå, klarar inte att hålla på saker o är en ganska öppen person. Men bara säga till rätt personer.

Hej! Jag tyckte också det var jättejobbigt att bestämma mig hur jag skulle göra med själva "kommunikationen" kring ingreppet. Min kille bryr sig inte nämnvärt heller, han vill att jag ska vara nöjd oavsett. Jag har skilda föräldrar och mamma berättade jag för (hon lyckades lista ut det eftersom jag någon gång nämnde något om en operation) och hon förstod till 100 %. Jag har varit missnöjd med mina tuttar sedan jag var tonåring, så det var ingen nyhet direkt. Pappa ville jag dock inte berätta för innan operationen, var rädd att han skulle tycka något negativt om den och det ville jag i så fall inte veta innan det var dags. Mina närmaste vänner tycker det är coolt och bra att jag följer mitt hjärta, eftersom jag ändå har pratat om detta länge :) Har inte sagt något till chef och kollegor, är ganska ny på jobbet och vill inte att de ska veta något helt enkelt. Jag la in en veckas sjukskrivning innan sommaren och skrev att jag ska göra en operation, men ingen har frågat om vad för typ av operation så jag tänkte hålla det hemligt i fortsättningen med :) lycka till!

Ja och kom ihåg att man får vara sjuk i en hel vecka utan intyg.

Ska berätta för dem efter konsultationen om den känns bra vill säga! Men arbetsgivaren - har jätteproblem med att jag skulle behöva säga något.... litar inte alls på arbetsgivaren och jobbar i en bransch där det bara är massa gubbar = en viss kultur o jargong. Så kan absolut inte vara öppen med det känner jag. Så får nog bli semester o sen om det behövs vara ”sjuk” i en vecka eller så....

Tyckte själv att de var jobbigt när jag började så smått att förberedda mina barn (20&23) på att deras "gamla" mamma tänker fixa brösten, men så Goa är dom som tycker att jag ska göra de som känns rätt för mig "Varm i mamma hjärtat"

Just den sidan av läkarintyget som man behöver ge till sin arbetsgivare står det bara att du har en arbetsnedsättning på 100%

@Moster - skönt att höra! Vem vet, när jag ska berätta för min mamma kanske hon säger samma sak, kanske kan bli en familjetripp ;) haha

Sååå skönt att höra att fler har samma "problem" som jag. Ska på konsultation på onsdag och har inte berättat för någon förutom min sambo. Jag satt på familjemiddag på min sambos sida idag och blev helt kallsvettig och började må dåligt när jag tänkte på hur jag skulle berätta för dem.. dem är ganska neutrala personer som inte sminkar sig eller gör något speciellt ytligt. Jag är så rädd för att förstöra vår relation och att dem ska få fördomar över min kommande operation. Även om jag och min sambo snart levt ihop i 10år och har 3barn så är det extremt svårt att berätta för dem. Eller egentligen är det inte själva grejen att berätta, utan snarare att man ska behöva försvara sig. Mina föräldrar och syskon kommer inte reagera något negativt men dem kommer garanterat fråga varför jag ska göra det. Hur gjorde ni? Det känns på något vis ännu värre att inte berätta det.

Jag var 25 år gammal när jag började grina i provhytten över mina icke-existerande bröst. Skulle göra en så vardaglig sak som att åka med vänner för att bada och behövde en bikini. Har mått SÅ dåligt över att inte ens fylla en a-kupa i vuxen ålder. Den känslan tänker jag på när jag ibland börjar fundera på vad andra ska tycka. Och det hjälper.

Men varför måste man berätta det för alla i familjen? Vad är syftet? Jag valde att endast berätta för min mamma, man och några få vänner. Skulle aldrig få för mig att berätta detta för min mans familj. Varför ska de veta det? Förstår liksom inte syftet. Detta är ju något jag gör för mig och ingen annan har med det att göra egentligen. De får väl fråga mig om de är nyfikna tänker jag. Då kommer jag vara ärlig. Men att berätta en så privat sak för alla i min omgivning känns egentligen helt irrelevant. Mamma har jag daglig kontakt med så henne pratade jag givetvis med och min man. Sen mina närmsta vänner för att några har gjort samma sak. Men min bror vet t ex inte. Tror inte ens han är intresserad av att höra om så privata detaljer trots att vi har god kontakt. Ingen har ens frågat mig efter heller.

Förstår din ångest över att berätta. I min sambos familj är de extremt emot skönhetsoperationer.. känns extremt jobbigt. Jag kommer inte berätta för dem. De får fråga om de vill och jag kommer vara ärlig. Det är inte brösten som definierar en och man är precis samma person innan som efter. Kanske reagerar de negativt till en början, men förmodligen är det snabbt glömt. Du är ju fortfarande du! :) Jag kommer berätta för mina närmaste. Mamma, syskon och bästa vänner. Mest för att söka deras stöd innan operationen och är rädd att man blir väldigt ledsen när man väl gjort det om någon reagerar negativt :)

Spännande med konsultation, hoppas det går bra! Men det är precis som du säger, det är själva försvarandet och frågorna varför. Men visst, behöver inte berätta det för mer än dom man "vill" så får resten fråga en om man gjort en operation och då får man ju svara hur man vill. MEN jag gör hellre en operation med mina föräldrars stöd än utan den, de kanske inte behöver förstå varför jag gör det. För jag vet redan hur de kommer svara mig när jag säger det. "Stor kostnad", "Sånt gör man inte och inte du", "Vad har du fått för dig" osv. Men om jag ändå kan få deras stöd, utan förståelse, så är jag nöjd med det. Min pojkväns stöd har jag i för sig redan och det betyder mycket.

@sarahviktoria - Precis, jag tror jag känner som dig där att jag vill ha mina närmaste införstådda med min situation och deras stöd, något annat behöver jag inte :)

Tror också att en grej kommer komma upp bland nära o kära - men en operation kan du väl göra efter du skaffat barn isåfall? Hur tycker ni man bemöter det?

Jag kommer troligtvis berätta för min chef. Men till kollegorna kommer jag säga att jag tar semester (dom vet ju inte vad jag lägger in i min tidrapport, det är mellan mig och chefen) När det kommer till mina två äldsta barn, dom är 6 och 8 år. Så kommer jag INTE berätta, men det är bara för jag är rädd att dom ska gå och prata om det i skolan. Och det vill jag verkligen inte, haha :) Men att berätta för min mans familj har jag inte ens haft tanken, om dom frågar kommer jag vara ärlig. Men ingen av dom är sånna att dom skulle ifrågasätta mig, så jag behöver inte "försvara" mig.