Hjälp av alla!

Låter precis som jag innan jag opererades. Sköt på operationen 3 år pga rädsla för narkosen. Var livrädd.
1. Narkos: var som sagt livrädd för att dö. Insomnandet var jätteskönt och mysigt. Det första jag sa när jag vaknade var hur skönt det var att sova. Inte obehagligt någonstans! Bara jätteskönt alltihop!
2. Smärtan: efter min värsta narkosrädsla släppt så kom smärträdslan (jag som annars sällan är rädd för just smärta). För mig var det inte SÅ farligt. Klarade mig på bara Alvedon och muskelavslappnande (samt Ipren from dag 2). Gjorde ondast dag 3 men sen släppte värken ganska snabbt. Tycker att jag varit med om värre smärta. Det kändes ungefär som det var - två superspända bollar under huden. Jag ställde in mig på att försöka klara 3-4 supertuffa dagar och tänkte att det ju är överkomligt, men det blev inte alls så illa som jag trodde. Tror att min sambo faktiskt var lite chockad över hur lite ont jag ändå hade.

Är nu i efterhand så otroligt glad och stolt över att jag vågade! Levde på ruset av det i någon vecka. Du kommer att vara så otroligt stolt att du trotsade din rädsla och vågade göra det! <3 det är du så värd!

Boka konsultation och berätta om dina farhågor så att de kan lugna dig. Och skriv ner dina ”varför” och läs igenom flera gånger. Om du inte tål synen av blod kanske du kan be någon hjälpa dig byta tejp de första gångerna?

Hej, du behöver nog inte oroa dig för mycket. Jag velade i 5 år innan jag bestämde mig för att nu kör jag! 5 dagar efter operationen har gått nu och är så glad att jag genomgått detta.
Var nervös för narkosen, att aldrig vakna upp o hej å hå. Narkosen var bland det skönaste jag gjort och personalen ( där jag var) är väldigt vana vid att jobba med väääldigt nervösa patienter. Dem var så fina och pratade på tills jag somnade och vaknade upp 3 sekunder senare (kändes det som). Har spyfobi så var livrädd för att må illa, informerade dem om det och jag mådde inte illa alls. Nu finns det ingenting jag längtar mer till än att se dem droppa och ”fluffa” till sig. Är så glad att jag genomgått detta. Lycka till om du bestämmer dig, det kommer gå bra :)

Dafne92 skrev:

Låter precis som jag innan jag opererades. Sköt på operationen 3 år pga rädsla för narkosen. Var livrädd.
1. Narkos: var som sagt livrädd för att dö. Insomnandet var jätteskönt och mysigt. Det första jag sa när jag vaknade var hur skönt det var att sova. Inte obehagligt någonstans! Bara jätteskönt alltihop!
2. Smärtan: efter min värsta narkosrädsla släppt så kom smärträdslan (jag som annars sällan är rädd för just smärta). För mig var det inte SÅ farligt. Klarade mig på bara Alvedon och muskelavslappnande (samt Ipren from dag 2). Gjorde ondast dag 3 men sen släppte värken ganska snabbt. Tycker att jag varit med om värre smärta. Det kändes ungefär som det var - två superspända bollar under huden. Jag ställde in mig på att försöka klara 3-4 supertuffa dagar och tänkte att det ju är överkomligt, men det blev inte alls så illa som jag trodde. Tror att min sambo faktiskt var lite chockad över hur lite ont jag ändå hade.

Är nu i efterhand så otroligt glad och stolt över att jag vågade! Levde på ruset av det i någon vecka. Du kommer att vara så otroligt stolt att du trotsade din rädsla och vågade göra det! <3 det är du så värd!

Teddy skrev:

Dafne92 skrev:

Låter precis som jag innan jag opererades. Sköt på operationen 3 år pga rädsla för narkosen. Var livrädd.
1. Narkos: var som sagt livrädd för att dö. Insomnandet var jätteskönt och mysigt. Det första jag sa när jag vaknade var hur skönt det var att sova. Inte obehagligt någonstans! Bara jätteskönt alltihop!
2. Smärtan: efter min värsta narkosrädsla släppt så kom smärträdslan (jag som annars sällan är rädd för just smärta). För mig var det inte SÅ farligt. Klarade mig på bara Alvedon och muskelavslappnande (samt Ipren from dag 2). Gjorde ondast dag 3 men sen släppte värken ganska snabbt. Tycker att jag varit med om värre smärta. Det kändes ungefär som det var - två superspända bollar under huden. Jag ställde in mig på att försöka klara 3-4 supertuffa dagar och tänkte att det ju är överkomligt, men det blev inte alls så illa som jag trodde. Tror att min sambo faktiskt var lite chockad över hur lite ont jag ändå hade.

Är nu i efterhand så otroligt glad och stolt över att jag vågade! Levde på ruset av det i någon vecka. Du kommer att vara så otroligt stolt att du trotsade din rädsla och vågade göra det! <3 det är du så värd!

Hej och tack för ditt fina svar!
Jag har varit inne och tittat på dina bilder. Så perfekt du gjort det, vecka för vecka. Man ser verkligen hur det förändrats. Ser också att du valt motiva rund. Är du nöjd med valet? Känns dom "normala" nu? Släppte stygnen eller fick du åka och ta bort dom? Jag har ca 20 mil att åka till Landskrona /Helsingborg så vore skönt om man slapp åka bara just för det. Hur ofta ska man på återbesök? Många frågor.. ?

Vad kul att du tycker det! :) snart är de två månader, då lägger jag upp ny bild tänkte jag. Tiden går fort!
Jag har motiva ergonomix, 360cc demi-profil och är verkligen jättenöjd! De är redan mjuka och har sjunkit ner där de ska sitta (vad jag tror). Tror dock att det kommer att bli lite mer sk ”underpool” med tiden.
Stygnen absorberades av kroppen så behövde inte göra något med dem. Jag var på ett återbesök ca 10 dagar efter op för att inspektera ärr och få råd osv. Tror dock att detta går utmärkt att ta via mejl och skicka bilder istället om du har långt att åka. Nästa återbesök är vid 7-8 månader! Då är det ”slutresultatet”! :) dit längtar jag!

Skönt att du mår så bra. Längtar till min OP nästa vecka med skräckblandad förtjusning. ?

Jag opererades för 4 dar sen och var mest nervös för illamående då jag blir dålig av morfin, av hur smärtan efteråt skulle vara då man inte visste nåt om den, att storleken på brösten skulle vara för stora, om att sova på rygg då jag är en magsovare etc.

Jag behövde inte vara rädd för nåt! Allt var så smidigt och behagligt. Det kändes nästan som att vara på ett mysigt spa där alla tar hand om en och ser till att man har det bra! Narkosen var bara härlig, som att knäppa med fingrarna och sen vakna upp till flera röster som bara ger dig omtanke. Jag minns att jag vaknade och det slog mig att jag opererat mig och det var en sån skön känsla. Jag minns även att jag väntade på smärtan men den kom aldrig riktigt och jag tänkte att 'var det inte mer än såhär..?'. Skönt! Jag mådde aldrg illa, fick anpassad medicin utan morfin. Första dygnet var det en värk över hela bröstkorgen, likt träningsvärk. Dag 2 gick det över till att göra mer ont under själva brösten bara, men inte alls särskilt farligt. Inget som inte är hanterbart med medicin. Det är fortfarande inte helt bekvämt att promenera då det stramar lite, men nästan ingen smärta kvar. Jag är jöttenöjd med storleken också! Jag tyckte att det lät mycket med 380cc men lite på din läkare! Han vet vad som passar just din kropp!

Jag tycker allt som allt att det har varit en mycket mer positiv och enklare process än vad jag föreställt mig! Jag hade inte behövt vara nervös :)
Lycka till!