Hjälp! Ska jag verkligen göra det här? Ångest...

Fast första kv kanske du ej tycker det är värt det, jag grät av smärta men bättre redan andra kv! Så tänk så OM du får lika ont! La bakom o det förvärrar ju smärtan. Man får dessutom penicillin med hem för att motverka bakteriell infektion, men som sagt förstår dig! Många tankar for genom huvudet dagarna o timmarna innan! ;) Kram kram

Tusen tack :) Jag har varit tvärsäker fram till nu... Nu blev det så verkligt och min dödsångest gör sig påmind, drabbades av det i samband med att jag blev ensam med barnen och deras beroende av mig etc... Så jag tror egentligen att det är framför allt den biten som spökar i mina nerver nu... Jag vet faktiskt inte varför jag måste berätta, jag har typ verbal inkontinens så jag säger ofta saker som jag sedan ångrar att jag sagt. Det där med impulskontroll är tycärr inte min starka sida... Jag tror egentligen inte att jag kanske bryr mig så jättemycket mer än att jag blir ledsen, och såklart förvånad över när det som i ett fall med en vän blev en jättestark reaktion om hur jag bidrar till att göra samhället sämre för hennes och mina barn och allt vad det hette, slutade med att tårarna bara rann nerför kinderna medan hon mosade på... Sånt spökar såklart eftersom jag själv kan tycka att det är en svår fråga just hur man ska förhålla sig till det här med skönhetsoperationer kontra självkänsla och att duga som man är. Det är svårt att lära barnen en sak när man gör en annan... Så på så vis kommer jag nog aldrig att komma undan att bry mig om vad andra säger...tyvärr. Men du har helt rätt i att jag inte måste tala om någonting, önskar att jag hade tänkt så mer ifrån början ärligt talat men det är ju en stor grej som man gärna vill dela med någon också. Har inte berättat det hej vilt men närmsta familjen och ett par tre vänner vet om det. Borde kanske ha gått mer fler konsulationer för att trygga mig i valet...

Det verkar ju faktiskt vara rätt så normalt vilket är skönt, det är ju ändå en väldigt stor grej! Jag har blivit sövd en gång tidigare (blindtarmen) och det var hur lugnt som helst.. Ändå nojjar jag järnet... Har precis som du tänkt på det här hur länge som helst och känt mig tvärsäker ända sedan juni när jag bokade op-tiden... Men nu jäklar är det annorlunda plötsligt... Mycket har nog även att göra att man sitter här och läser om så himla mycket komplikationer, det blir ju statistiskt lite felvisande för dom som får bra resultat har ju inte samma behov av att sitta här och skriva... Men det är skönt också att ha den här sidan så man kan läsa in sig ordentligt på vad som väntar och har koll på vad som kan hända!

Hej

 

Känner igen dina tankar :) Har själv inga barn så det blir ingen rak jämförelse.

 

Först vill jag bara säga att en investering i sig själv, är den bästa investeringen och INTE självisk! Om man tar hand om sig själv (investerar i sig själv) så genererar detta i sin tur energi och positiva känslor som gör dig till en "bättre" gladare och piggare mamma och människa. Så nej, racka inte ner på dig själv för att du vill gör något för dig själv, med dina egna pengar... 

 

Ang tankarna om det är värt det, vad händer om jag blir missnöjd m.m. Så kom jag personligen till ett vägskäl. Där jag valde att: om jag ska boka av min operation, och betala över hälften av beloppet utan att få några bröst, gör jag det endast om det är av en anledning som jag SJÄLV ställer upp. Det var med andra ord inte godtagbart att boka av, för att jag var rädd för att folks tankar/ideer/tycke om min operation. Det skulle vara en anledning som kom från mig personligen: så som att jag inte vill operara mig för att jag är nöjd med hur det redan är, eller att jag vill lägga pengarna på annat. Några sådana anledningar dök inte upp och jag genomförde operationen.

Det betyder å andra sidan inte att detta va ett enkelt beslut, jag hade i princip inget stöd av min sambo vilket va den enda jag valde att berätta detta för (gjorde mitt beslut mycket svårare) Hans intställning förändrades aldrig under vägen och det har väl i princip tagit ett år from att operationen var genomförd som han faktiskt började uppskatta brösten. Så nej, detta va inget lätt beslut och jag grät många floder efter op:n när huvudet ballar ur och det känns som jordens sämsta ide.

 

Så ta utgångspunkt i dig själv, bry dig inte om vad andra tycker för ofta så tycker och vet folk väldigt mycket skaer, utan att alls vara pålästa. Alla får såklart tycka sitt om plstikoperationer, men generellt så tycker jag att man ska akta sig för vilka man delar sina känslor med, om det är beskräftelse/stöd etc man vill ha. Det är väldigt tufft att be om stöd, och sen få höra att massa citat från aftobladet om vilka personerna är som opererar brösten, hur dör på operationsborden eller får hemska komplikationer och ingen hjälp.... För det är ju generellt det som står i tidningarna, och är man inte inne och läser på ett form och skaffar sig egen kunskap är det lätt att köpa "propagandan" som står i tidningen... 

 

Hoppas du ska hitta dig själb, nervositet är normalt, och såklart funderar man på komplikationer och känslor. Det är visseligen ingen "avancerad" operation men det är psykiskt/fysiskt påfrestande både före under och efter. Ge dig utrymme att känna känslorna, de kan behöva få komma upp till ytan :)

 

Lycka till, och du fixar detta med eller utan stöd - lovar!

 

 

 

 

Den här tråden är en av de bästa, för jag har haft sån storm inombords gällande operationen - och alla här har verkat vara så säkra på sin sak. Visst jag vill också ha stora bröst, men det är mycket man riserkar i samma veva - vad om det inte blir så bra som man ville? Då är det inte värt det. Jag har velat fram och tillbaka och det är SÅ skönt att se att man verkligen inte är den enda. Men det hjälper ju inte i velandet.

Jag är exakt där du är nu, har två veckor kvar till operationen och känner mig livrädd. När jag känner mig som mest orolig tar jag på mig min trekants bikini utan inlägg och ställer mig framför en spegel. Kanske en anorlunda metod :) men det lugnar ner mig när jag kommer på hur missnöjd jag faktiskt är med mina bröst just nu.

Hihi så gjorde jag också Selina! För tänkte tankarna varje dag! Då ställde jag mig vid spegeln o kollade.. NÄ ! Jag ville verkligen ha tuttar! ;) Hoppas du blir nöjd efter op! =)

Haha, ja det är ju en liten tröst i alla fall... O då la du ändå bakom, jag ska ha framför... Kommer knappt kännas då kanske... ;)

Tack för ditt genomförliga svar, du måste vara otrligt stark som lyssnar på dig själv på det viset!! Jag hoppas att jag också ska få beslutet lika planterad inom mig, egentligen har jag nog det men nu är nerverna på utsidan alltså... :) Precis som du säger är det jättejobbigt att be om stöttning och få motsatsen tillbaka. Men det är också som du säger, majoriteten är opålästa, speciellt jämfört med hur mycket man själv sitter och läser här hela dagarna... Jag ska försöka tänka som du angående skäl att avboka, det var klokt tänkt!

Kul att vi är flera som kan ha glädje av tråden, det är verkligen en lättnad att se att det är normalt med ambivalens när det närmar sig. När ska du operera dig? :)

Ja det där är en punkt i sig, det dåliga samvetet för vad pengarna skulle kunna gå till... Å andra sidan har jag sparat på villkoret att ingenting gällande barnen skulle bli lidande, alltså att deras behov och önskningar gått före prioriteringen att spara till brösten. Nu har jag pengarna och barnen har allt de behöver men ÄNDÅ så kommer känslan, vi skulle kunna fixa köket, åka på semester... osv osv osv... Men det kommer vi ju kunna göra ä-n-d-å, bara inte just nu...! Så skönt att höra om dina erfarenheter kring narkos, det lugnar oerhört. Vet egentligen att risken är liten men ändå så spelar det ju in, dåliga samvetet slår även där... Dina ord träffar väldigt många av mina tankar och jag tar till mig det du skriver, att det inte är fel att prioritera sig själv emellanåt, det är ju faktiskt inte alltför ofta man göra det... :)

Bra tips, kanske skulle gå resten av kvällen med bar överkropp, då komma alla tvivel att vara som bortblåsta förmodligen... :D skämt åsido, visst ligger det mycket i det du säger! OCh ju st att det blir så definitivt nu, på torsdag ska jag betala och sen smäller det om ytterligare 14 dagar, det är så verkligt och inom räckhåll. Bokade tiden i juni så det har ju hela tiden varit en eeeeevighet kvar och så POFF, så är man vid mållinjen... Läskigt såklart :)

 

Hej! 

Jag ska också operera mig hos Örjan 12/12 👍

 

 

.