Nemax78
Kvinna ·
Jag försöker föreställa mig smärtnivån!
Smärtan är nog det jag just nu funderar mest på.
Kommer man klara av att ha smärta och familj samtidigt? Klarar man det en längre tid?
Ja när man väl är där finns väll inget val men jag försöker ändå föreställa mig hur ont det gör, ungefär som när man ska föda barn.
Man har inte en aning om hur ont det gör och när man väl är där tänker man aldrig mer men det är ändå kontrollerabart och man glömmer den smärtan rätt fort när allt är klart!
Jag vet själv inte om jag har hög smärttröskel, det är nog snarare så att jag vill ha lite kontroll.
vad tror ni? Jag har fött två barn utan smärtlindring (vaginalt så klart), bara för att jag ogillade lustgasen (mådde illa och tappade kontrollen), jag har brutit en handled under en fotbollsmatch och spelat vidare i ca30min, för jag trodde det var en rejäl stukning.
Sedan såna små åkommor som bruten tå och hundbiten i läppen, men hundincidensen var jag 10år så det kommer jag inte ihåg så mkt.
Jag kan aldrig minnas att jag haft en sån smärta så jag känner "jag ger upp".
Hur pass ont gör det, är det tusen knivar som sticker, brännande känsla, molnande värk, som en dunder träningsvärk eller hur skulle du förklara smärtan?
Jag skall lägga bakom muskeln kan jag tillägga!
Sortera efter
Vkac
Kvinna ·
Med den historiken klarar du lätt en bröstoperation :-) Jag tyckte det var jobbigast första dagarna, kände mig rätt orörlig. Överarmarna satt nästan klistrade längs kroppen. Behövde hjälp dag 3 att tvätta håret. Mina barn är 2,5 och 5 år och det är fortfarande lite jobbigt att inte kunna vara som vanligt med dom, kramas, busa och hoppa och bära (speciellt minstingen). Men det går bra :-) Är övertygad att du fixar detta galant!
Gilla
corrrona
Kvinna ·
Hej, ja du smärtan är svår att beskriva. Ont gör som sjutton, svider, bränner , skär, svårt att höja och sänka bröstkorgen därför blir det svårt att andas normalt.Tredje dagen sa jag.. Aldrig mer men nu så är jag på femte dagen och smärtan har börjat dala lite.. Svårt bara att lägga sig och att ta sig upp från sängen och soffan utan hjälp..man får liksom åla sig fram eftersom bröstmusklerna är ihop sydda men lycka till, du klarar det !
Gilla
Nemax78
Kvinna ·
Jag kan förstå att det gör ont så fort bröstmuskeln kopplas in vid en rörelse. Är det en konstant smärta, hjälper inte de smärtstillande medicinerna och vad får man för smärtstillande?
Jag har operarat bort två visdomständer (och dragit två) och fick då citodon, tycker då att de bara tog bort udden av smärtan men smärtan fanns konstant där.
Detta kan nog bli mitt största problem, att be om hjälp. Det är en sak jag har väldigt svårt för i vanliga fall, men nu kommer jag inte ha något val.
Tycker det skiftar väldigt olika, vissa har ont några dagar upp till en vecka. Andra har ont i flera veckor, vet man att det lägger sig efter en vecka så kan man nog härda ut.
Sedan håller jag med dig Vkac, att inte kunna vara "normal" med barnen kommer kännas jobbigt. Vi är väldigt kramiga av oss och jag är lite rädd för att det skall göra för ont om de kommer och kryper upp för att mysa lite i min famn.
Hur har du förklarat för barnen varför du är begränsad?
Gilla
Raven1980
Kvinna ·
Håller med föregående. Detta fixar du lätt. :) Det är jobbigt o stelt i början. Som rejäl träningsvärk i kombo med en sträckning eller ev en mjölkstockningsliknande känsla tyckte jag. Värst första 2-3 dagarna, avtar ganska fort o efter några veckor är smärtan borta helt. Obehagskänslor i vissa rörelser o "kraftlöshet" satt kvar ett tag till på mig. Rörligheten första dagarna är lika med noll men det tyckte inte jag berodde på smärtan, utan mer att man är stel o att musklerna inte lyder som man är van vid. Kunde promenera o va uppe, till o med handla o äta ute, men att sätta igång kappebryggaren men ett knapptryck, få av en tröja över huvudet eller koppla ihop mobilladdaren med en förlängningssladd va en kamp första veckan. :p Komiskt att se tillbaka på. :)
Gilla
Sotfröken
Kvinna ·
Ja, smärtan är ju väldigt individuell, som man märker i denna tråd:) Beror säkert på många saker, även hur stora implantat man sätter in och om det finns hud att fylla efter viktnedgång/amning.
Jag hade inte särskilt ont. Kändes mest som ett tryck, som när brösten är sprängfulla inför amning. Jag körde bil andra dagen, åkte utomlands tredje.
Det gäller att ta smärtstillande regelbundet och ta snabbverkande vid behov vid smärtgenombrott. "Mota Olle i grind" liksom.
Tror det kommer gå jättebra för dig. Att föda barn är tusen gånger värre:)
Gilla
Rockring
Kvinna ·
Nu har det gått exakt en vecka för mig sedan jag gjorde bröstförstoring. Jag tyckte dom 3 första dagarna var värst, tålde inte medicinen som jag fick utskriven för mådde konstant illa och allt jag fick i mig kom upp igen, spydde även upp medicinen direkt jag tog den så den fick jag inte heller behålla. Böt till ipren och alevedon isället och då började jag må bra igen. Har inte haft så mycket smärta i brösten utan mest ont i ryggen och det kändes som om någon stod på bröstkorgen. Stelheten släppte efter 3-4 dagar. Är helt övertygad på att det kommer att gå jätte bra för dig :)
Gilla
Nemax78
Kvinna ·
Raven1980 skrev:
Håller med föregående. Detta fixar du lätt. :) Det är jobbigt o stelt i början. Som rejäl träningsvärk i kombo med en sträckning eller ev en mjölkstockningsliknande känsla tyckte jag. Värst första 2-3 dagarna, avtar ganska fort o efter några veckor är smärtan borta helt. Obehagskänslor i vissa rörelser o "kraftlöshet" satt kvar ett tag till på mig. Rörligheten första dagarna är lika med noll men det tyckte inte jag berodde på smärtan, utan mer att man är stel o att musklerna inte lyder som man är van vid. Kunde promenera o va uppe, till o med handla o äta ute, men att sätta igång kappebryggaren men ett knapptryck, få av en tröja över huvudet eller koppla ihop mobilladdaren med en förlängningssladd va en kamp första veckan. :p Komiskt att se tillbaka på. :)Å kaffebryggaren :) Hur ska det gå, jag som bara måste ha en kopp på morgonen :P
Det ska nog gå bra, värst är nog att inte kunna hjälpa till med barnen i samma utsträckning. I dagsläget sköter jag i princip all markservice hemma: tvätta, laga mat, handla, städa och fixa barn. Det kommer givetvis inte gå sedan och gubben får helt enkelt vara ledig.
Det är mycket pga detta jag lagt operationen strax innan jul, för att tjäna några extra dagar. Så vi båda inte behöver ta ledigt från jobbet.
Jag inbillar mig att jag iaf efter dag 4-5 ska kunna sköta mig själv som att tex ta mig ur sängen osv.
Spännande och se vad det blir och hur jag hanterar att vara "hjälplös" (fröken som kan allt själv genom hela livet :) )
Gilla
Längtansfull
Kvinna ·
Klart att det gör ont, det är ju en ganska stor operation. Absolut ingenting man inte klarar av! Jag gjorde bröst och buk samtidigt. Jag kände knappt av brösten första veckan för att magen var så jobbig!
Gilla
Snusmumriken
Kvinna ·
Jag tror att det är bra att vara förberedd på hemsk smärta så kan man bara bli positivt överraskad. Jag opererade mig för 6 veckor sedan och jag har två barn, en flicka som precis fyllt ett och en pojke på 3,5, och då min man jobbar minst 80h/v så var inte han till någon direkt hjälp. På operationsdagen var han hemma det mesta av dagen och dagen efter var de hos min mamma och pappa men sedan var de hemma hos mig som vanligt. Var noga med att ta de smärtstillande var 6:e eller 8:e timmer, beroende på vad du har för tabletter och vänta inte tills du har ont. Det värsta var att inte kunna bära och kela som man brukar men nu håller jag dem i famnen för jämnan och tar igen det med råge. Du verkar ha hög smärttröskeln så oroa dig inte, det är bara för en kort tid och det är värt det! Var förberedd och möblera om hemma så allt finns nära till hands. När jag skulle lyfta upp minstingen från spjälsängen ( den står intill min säng) satte jag mig på min säng och lade ner ena benet i hennes säng så hon kunde sätta sig på foten och lyfte ur henne med benet ;).
Gilla
Längtansfull
Kvinna ·
Supersmart tips det där med benet! :-)
Gilla
Nemax78
Kvinna ·
Snusmumriken skrev:
Jag tror att det är bra att vara förberedd på hemsk smärta så kan man bara bli positivt överraskad. Jag opererade mig för 6 veckor sedan och jag har två barn, en flicka som precis fyllt ett och en pojke på 3,5, och då min man jobbar minst 80h/v så var inte han till någon direkt hjälp. På operationsdagen var han hemma det mesta av dagen och dagen efter var de hos min mamma och pappa men sedan var de hemma hos mig som vanligt. Var noga med att ta de smärtstillande var 6:e eller 8:e timmer, beroende på vad du har för tabletter och vänta inte tills du har ont. Det värsta var att inte kunna bära och kela som man brukar men nu håller jag dem i famnen för jämnan och tar igen det med råge. Du verkar ha hög smärttröskeln så oroa dig inte, det är bara för en kort tid och det är värt det! Var förberedd och möblera om hemma så allt finns nära till hands. När jag skulle lyfta upp minstingen från spjälsängen ( den står intill min säng) satte jag mig på min säng och lade ner ena benet i hennes säng så hon kunde sätta sig på foten och lyfte ur henne med benet ;).Vad påhittig du är. Mina är 4,5 och 2,5år så de fixar det mesta själv. Det är bara den minsta som har lite bökigt att klättra in i bilbarnstolen men jag kommer ändå inte köra bil första tiden.
Spjälsängen fick vi kasta ut innan han fyllde ett, för att han klättrade ur den. Nätterna är nog de som kommer bli kluriga, de går alltid till mig. Så jag funderar på om jag skulle ha installerat mig på min makes sida under den här tiden eller om jag bor på soffan.
Det kommer säkert gå bra, man får helt enkelt ta det lugnt och sedan vara tydlig med barnen att man har ont. De börjar bli så stora att de förstår vad man menar.
Skönt att detta forum finns, det är många praktiska saker man funderar på. När man kan duscha, när man kan börja umgås med bekanta som vanligt, när man kan börja städa, när man kan kramas med barnen normalt osv :)
Själv har jag aldrig tänkt på om jag har hög eller låg smärttröskel, man har mest haft inställningen att man inte ska känna efter så mycket.
Jag är "rädd" för smärta men kanske för att jag aldrig haft en outhärdlig smärta. Det var barn nr2 som var jobbig då värkarna kom hela tiden utan att man hann återhämta sig, men det gick att genomlida det oxå :)
Mest är jag rädd för komplikationer, infekterade sår, att jag får panik innan operation (har bett om lugnande till den då jag är så rädd) eller att jag inte vaknar ur narkosen!
Gilla
Raven1980
Kvinna ·
Nemax78 skrev:
Raven1980 skrev:
Håller med föregående. Detta fixar du lätt. :) Det är jobbigt o stelt i början. Som rejäl träningsvärk i kombo med en sträckning eller ev en mjölkstockningsliknande känsla tyckte jag. Värst första 2-3 dagarna, avtar ganska fort o efter några veckor är smärtan borta helt. Obehagskänslor i vissa rörelser o "kraftlöshet" satt kvar ett tag till på mig. Rörligheten första dagarna är lika med noll men det tyckte inte jag berodde på smärtan, utan mer att man är stel o att musklerna inte lyder som man är van vid. Kunde promenera o va uppe, till o med handla o äta ute, men att sätta igång kappebryggaren men ett knapptryck, få av en tröja över huvudet eller koppla ihop mobilladdaren med en förlängningssladd va en kamp första veckan. :p Komiskt att se tillbaka på. :)Å kaffebryggaren :) Hur ska det gå, jag som bara måste ha en kopp på morgonen :P
Det ska nog gå bra, värst är nog att inte kunna hjälpa till med barnen i samma utsträckning. I dagsläget sköter jag i princip all markservice hemma: tvätta, laga mat, handla, städa och fixa barn. Det kommer givetvis inte gå sedan och gubben får helt enkelt vara ledig.
Det är mycket pga detta jag lagt operationen strax innan jul, för att tjäna några extra dagar. Så vi båda inte behöver ta ledigt från jobbet.
Jag inbillar mig att jag iaf efter dag 4-5 ska kunna sköta mig själv som att tex ta mig ur sängen osv.
Spännande och se vad det blir och hur jag hanterar att vara "hjälplös" (fröken som kan allt själv genom hela livet :) )
Gilla
corrrona
Kvinna ·
Glöm inte att andas när det gör som ondast, precis som när man födde barnen,,,fokusera på andningen , det är jätteviktigt ,
Gilla
Vkac
Kvinna ·
Hatar att ljuga för mina barn, men har sagt till dom att jag har gjort illa ryggen och att doktorn sagt att jag inte får bära tungt och bara kramas försiktigt. Vill inte att dom (speciellt femåringen) ska gå och prata på förskolan om att mamma har opererat brösten :-)
Gilla
Nemax78
Kvinna ·
Vkac skrev:
Hatar att ljuga för mina barn, men har sagt till dom att jag har gjort illa ryggen och att doktorn sagt att jag inte får bära tungt och bara kramas försiktigt. Vill inte att dom (speciellt femåringen) ska gå och prata på förskolan om att mamma har opererat brösten :-)Jag kommer inte säga att jag operaret brösten men att jag har ont och doktorn har sagt att jag inte får lyfta och bära.
Man ska nog inte göra det hela större än det behöver vara :)
Gilla
Snusmumriken
Kvinna ·
Nu är ju mina barn små men pojken på snart fyra förstår mer än han borde ;). Jag berättade att jag hade opererat mig men inte vad och han visste att jag hade ont i brösten. Fröknarna på dagis har tystnadsplikt så dem oroade jag mig inte för och jag tror knappast att det intresserar de andra barnen. Jag var så rädd att de skulle komma år brösten så det var ett måste att berätta att det just var brösten som gjorde ont.
Gilla