Motivet med bröstförstoring?

Jag har alltid haft ”små” bröst, b när jag vägt som mest, men oftast en a. När jag varit gravid och ammat har jag haft mellan c-g - och jag älskade att ha stora bröst. Kände mig så sexig, och kläder satt bra.
Nu efter barn (plus att jag väger mkt mindre) så har jag inget alls, all fett och körtlar är borta, helt tomt. Tycker att det är deppigt. Det är inget jag mår asdåligt över, men ja, det känns deppigt. Har alltid tänkt att en förstoring inte är ngt för mig, men tänkte om för några månader sen och nu vill jag ha det gjort igår.
Många vänner var peppande och förstående - men, när de sen hör att jag är ute efter en d-kupa så låter det annorlunda. Det gjorde mig först rätt skamsen men sen irriterad. Jag behöver ju inte förklara mig för ngn, eller jag ska inte behöva göra det iaf.

Det här är inte något jag gör för att bli hel, men jag tycker också att det känns kul, och jag tror att jag kommer att känna mig bättre och gladare efteråt, och sexigare.
Och visst skulle jag kunna återgå till en b, men jag har alltid gillat stora bröst, och ja, den här gången får jag ju faktiskt lyxen att välja själv.
Sen ska man ju självklart vara införstådd med riskerna!
För min egen del är det största abret mina barn, att jag måste förklara för dem varför jag väljer att göra detta.
Men vill och kan man - kör! Det är ju bara för ens egen skull.

Jag har alltid haft små bröst och inte varit helt nöjd, men jag har varit nöjd med hur de ser ut i övrigt. Jag har aldrig behövt bh för att hålla dem på plats och de va jämna i storlek och så.
I det läget ansåg jag inte att det skulle vara värt att göra en förstoring. För mycket pengar, ärr och eventuella komplikationer. För att inte tala om hur jag skulle kunna rättfärdiga det inför andra.
Nu har jag blivit äldre och fått barn. Brösten hänger, är ojämna och bröstvårtorna pekar åt olika håll. Nu längtar jag efter en operation. Jag känner inte längre igen min kropp och det känns inte som den är min egen längre, så nu vill jag ha tillbaka den. Andra får tycka vad de vill, jag har kommit till insikt i att jag aldrig gynnats av att bry mig och anpassa mig efter andra.
Vad gäller riskerna så kan du bara själv avgöra om det är värt det. Man måste satsa för att kunna vinna ;)