Operation april/maj/juni 2023

Sökte snabbt på hm.se (tänkte att sannolikheten att du bor nära ett hm är stor) och de har många fina klänningar och skjortor i linne. Tänk en vit och krispig linneklänning med guldsmycken, ett skärp i midjan och lite solbränd hy - och samtidigt vara sval = 5/5

Hej alla. Jag fick infektion för några dagar sen och har fått ett sårförband som suger ut vätska genom en liten pump. Igår var jag och visade upp mig för kirurgen igen. När jag fick förbandet för tre dagar sen klippte den kirurgen bort stygnen som satt kvar (vänster sida har verkligen läkt bra och har inte problem) höger sida hade börjat kapsla in stygnen i varet.

Iaf när jag visade upp såret igår var det rött men inte så farligt. Kirurgen la en del nya stygn igen på den infekterade sidan för att stötta upp. På grund av antibiotikan kan jag inte ta smärtlindring, ni kan ju tänka er hur det känns med stygn I ett ilsket sår.

Känner mej så himla slut mentalt, och kirurgen pratade om att jag ska tänka på att jag kan behöva operera ut implantaten. Detta trots att det ändå varit ganska stabilt.

Idag kom lite sårvätska igen och att röra sig gör fruktansvärt ont. Jag är bara så ledsen och stressad. Vill försöka positivt då jag hellre tror på att det i sig hjälper läkningen. Men kirurgen sa att han har sett riktigt arga sår som läkte, men även dem som inte såg arga ut alls men som slutade i att man behövde ta ut implantaten.

Försöker tänka positivt. Jag har nya stygn som rimligen bör göra ont bara dem sig, det gjorde inte särskilt ont innan i ärret trots infektion. Jag bara mentalt tolkar smärtan som att jag håller på att tappa dem

Det är inte kompatibelt med antibiotikan och kan ge leverskador

Elli67 wrote:

Det är inte kompatibelt med antibiotikan och kan ge leverskador

Vilket antibiotikum är det du får?
Det låter konstigt - så länge man inte är leversviktande eller har andra bakomliggande sjukdomar så brukar det inte vara något problem med paracetamol. Men om din läkare har sagt så, så finns det ju säkert en anledning. Du ska ju dock inte gå runt och ha ont i onödan plus att antiinflammatoriskt snarare kan ha en positiv effekt mot infektion!
Vanligtvis slänger vi både antibiotika och paracetamol i full dos på allt som har feber och misstänkt infektion så länge de inte har grav lever- eller njursvikt.

Jag opererade mig igår på VK och kom hem idag. Min första op var 16 år sedan och jag hade fått kapsel och ev ruptur på ena. Jag borde ha tagit bort kapseln för länge sedan inser jag, men tycker inte min kirurg var så tydlig med det när jag träffade honom för 4 år sedan när han sa att jag hade kapsel. Jag har haft såna smärtor i vänster bröst sedan operationen för 16 år sedan och det hade blivit värre när jag uppsökte honom igen för 4 år sedan. Trots att jag sökte för ökade smärtor sa han ingenting om att mina implantat återkallats pga risk för lymfom. Gjorde ingen undersökning ang det och nämnde det inte ens. Mina tankar då var att jag bara ville ta bort dom pga alla smärtor jag hade. Men insåg att med tanke på att jag var AA innan så skulle det bara bli tömma påsar. Jag var inte redo för det. Såg alternativet ang fett och var inne på det. Sen insåg jag väl att det troligen skulle bli långt ifrån så snyggt som jag kan få med implantat, eftersom jag hade så lite egen vävnad. Någonstans på vägen bestämde jag mig för att lägga in nya implantat trots allt. Jag tog mindre än han rekommenderade. Jag tror inte riktigt han förstod hur mycket mindre jag ville vara. Men jag var dålig på att förklara. Eller jag tyckte inte han frågade så mycket för att skapa sig en bild, och inte heller gav mig utrymme att beskriva. Just nu är det väldigt mycket känslor för det blev ett väldigt olustigt möte med kirurgen igår morse innan op. Jag hade inte kunnat bestämma storlek utan stod i valet mellan två. Han hade beställt hem båda av den anledningen. Jag kom på det här med hybrid som jag hade tänkt innan men totalt glömt bort. Vi hade ett ett telefonsamtal i helgen. Han lät så lugn, lugn björken, vi kan ta det på måndag. Vi ses ju då innan operationen och går igenom allt. Jag hade tagit upp funderingar på ett mindre implantat + fett istället. Lugn, vi tar det på måndag. Ok? Då så. När det var min tur att gå in så han bara hej och började rita. Jag fick liksom- vad händer här? Vi skulle väl prata,? Då fick han spel, flippade totalt. Orkar inte skriva allt för det var så jobbigt. Där stod jag typ naken liksom och två andra läkare som inte ens hade presenterat sig och som Charles pratade lite tyska med över ens huvud, och jag börjar höja rösten till mig. Det var så extremt oprofessionellt att jag aldrig varit med om maken. Det var ju han som sagt att vi skulle ta och räta ut de sista frågetecken på måndag! Och nu bara skriker han, att jag måste välja, att jag ställer frågor i cirklar. Personangrepp slängde han in också "ingen annan ställer så här konstiga frågor". Men jag hade ju inte ens ställt någon fråga då! Bara tagit upp att vi väl skulle diskutera slutgiltiga behandlingen! Han försökte lugna sig lite och sa att ok, vi pratar, vad vill du fråga? Men han var då upprörd att det bokstavligen osade ur öronen. Vi Så vi satte oss ner en kort stund. När vi hade pratat i lördags hade han föreslagit 340 demi istället hur 380 demi, och sa att han hade det på lagret. Det verkade han för det första helt ha glömt, trots att det var 2 dagar innan. Han förnekade att han sagt det. (Fast jag spelade in samtalet faktiskt, för att jag blir nervös och vill kunna lyssna på vad som egentligen sades). Jag sa att jag bestämt mig för mini, men undrade om det fanns någon poäng i att gå ner lite i bredd från 12.5 cm som 330 cc implantatet han föreslog, till snäppet mindre. Eftersom han föreslagit 340 istället för 380 som har mindre bredd. Han så bara nej, du kommer känna dig för plattbystad, jag lovar. Och. Och så var det diskussionen med fett. Men det var så uppenbart att han inte alls ville ha någon sån diskussion nu så det gick bara inte. Jag hade också känt så att det vore bättre att ta beslutet slutgiltigt innan op dagen, men när han sa så "'lugn, vi har tid på måndag". Så invaggades jag i den tron att vi kunde ventilera de sista alternativen då. Det hela var hemskt. Jag blev helt skärrad av hans beteende. Han frågade om jag var ok eller liknande och jag sa att det kändes jättekonstigt att komma dit och typ bli utskälld. Då ställde han ut mig igen- höjde rösten och så att det inte var honom det var fel på utan mig, och att han måste sätta ner foten när jag försöker projicera min osäkerhet på honom. Det är inte ok!! Så höll han på. När allt jag ville var att fråga om ett implantat snäppet smalare än det han föreslagit kunde vara ett alternativ. Jag önskar att jag hade kunnat säga ifrån och säga just detta- jag vet inte varför du blir då så upprörd och skriker på mig. Jag vill bara diskreta de sista besluten inför operationen. Hur som helst borde det vara en regel att man aldrig ska skrika på någon som en stund senare ska ligga på bord framför en med kniv i handen. Jag gick in på toaletten efteråt och tårarna bara kom. Det var så hemskt allting. Så hemskt att bli bemött på det sättet, i det läget möte man ärsom mest känslig pga oro inför narkos och operation. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kändes absurt att operera mig av en person som inte vill lyssna alls och som behandlar mig så. Samtidigt kände jag pressen för jag har ett dansläger senare i sommar som jag verkligen vill gå på och då måste detta bli gjort nu. Jag satt där och försökte samla mig och tankarna trots tumultet som blev i mitt huvud av hans externa beteende. Ska jag ställa in?? Han hade ju tid 2v senare, men om jag backar nu blir han så irriterad att han inte kommer vilja operera mig sen. Han hade nämligen också hotat lite med att han kanske inte ville operera mig om jag skulle "hålla på". Eller hur han nu så. Igen- allt jag ville var att fråga om det aningen mindre breda alternativet kunde funka. Och diskussionen om ev mindre implantat+ fett, som som sagt han själv föreslagit att vi skulle ha igår innan operationen. Så när jag satt där och försökte ta ställning om jag skulle ställa in pga hans beteende, så knackade sjuksköterskan på dörren och så att det var min tid för op. Jag var tydligen först på programmet. Det fanns ingen tid att tänka utan jag gick bara in. Tänkte att den storleken han föreslagit från början (han föreslog 330 mini innan han föreslog 380 demi) ändå måste vara bra. Det han saknar i people skills väger han upp för i estetisk omdöme. Ja frågan är om det väger upp efter det bemötandet förstås, det kan man verkligen fundera på. Jag ska aldrig operera mig med någon jag inte kan ha en bra dialog med. Jag är läkare själv och kan inte låta bli att undra om det är något med det och att jag ställer mycket frågor som gör honom så provocerad. Hur som helst. Sjuksköterskan var också rätt bryskt. Kände mig inte direkt väl i Omhändertagen, till skillnad från första operationen när jag tyckte alla var som änglar. Så snälla och underbara. Jag hade jätteont närmsta timmarna när jag vaknade men fick inte mer smärtstillande för jag har tydligen slutat andas när jag fick det innan. Resten av dagen, kvällen och natten var ok trots en del smärtor. Natt sköterskan sen var jättegullig, så det betydde mycket. Fram tills rätt nyligen kändes allt ändå relativt bra. Att det var skönt att ha det gjort. Har ju skjutit på det så länge, att bli en med de hårda kapslarna. Nu dock börjar helt andra tankar komma. När det spänner över bröstkorgen och det känns så tydligt att jag har stoppat in någonting i kroppen. Jag ville ju ta bort någonting! Jag ville ha snygga bröst sedan också, men ja känslan var att jag ville ha bort dom. Nu känns det som att jag har fått bort dom visserligen men har nya som spänner och gör ont. Jag vet inte. Det fanns ju ingen annan väg om jag ville ha snygga bröst. Men just nu känner jag att jag borde tagit diskussionen med fettransplantation mer grundligt. Nu släppte jag den bollen utan att ha frågat så mycket, hade själv bedömt utifrån det ha tittat på före efter bilder att man verkade behöva ha en viss volym bröst innan för attdet skulle vara någon idé. Men just nu känner jag faktiskt- var detta förhastat? Ville jag ens ha nya implantat,?? Men nu har jag 330 mini. De kommer iaf ha mycket mindre put. Men det lilla jag kollat nu (, knappt ens vågat titta!!) Ser de ändå rätt stora ut. Trodde de skulle vara mindre.

De ser faktiskt riktigt stora ut. Inte så små som jag hade hoppats. I mitt huvud på något sätt skulle jag nästan bli utan implantat, för att de var så kuvert mindre (inser att det låter knäppt när jag säger det).

Just nu känner jag bara- var det här genomtänkt?

Känslan att inte ha implantatet alls vore så skönt... Men jag hade ju redan bestämt mig för att jag inte var redo för att bli så platt, att inte längre vara hon med snygga bröst.

Kanske är det bara det dåliga mötet före op som satte allting ur spel.

Jag är också lite skeptisk till att få gabapentin som smärtlindrande.

Har någon annan fått det?

Det är ju en gammal epilepsimedicin som används mot nervsmärta numera. Jag har bara en gång tidigare i min karriär stött på att man get gabapentin vid postorder smärta.

Det står som biverkningar "självmordstankar och beteende", att man ska övervakas ang detta. Hade jag aldrig hört talas om faktiskt. Men blir lite nojig att det är medicinen, om den nu kan ha stånd den typen av biverkningar, som kan göra att jag blir extra nojig.

Testar med bara kortverkamde morfin och Alvedon istället.

Hoppas hoppas jag blir nöjd och att det inte känns för stort och att det inte känns fel att ha nya implantat i kroppen,!

Vad är det för smärtis heracillin skulle interagera med? Det funkar bra med morfinpreparat och NSAID och de lokalbedövande substanser jag känner till. Dubbelkollade tom Janusinfo nu för säkerhets skull. /intensivvårdssjuksköterska med ~15 års erfarenhet

Jag opererade mig igår på VK och kom hem idag. Min första op var 16 år sedan och jag hade fått kapsel och ev ruptur på ena. Jag borde ha tagit bort kapseln för länge sedan inser jag, men tycker inte min kirurg var så tydlig med det när jag träffade honom för 4 år sedan när han sa att jag hade kapsel. Jag har haft såna smärtor i vänster bröst sedan operationen för 16 år sedan och det hade blivit värre när jag uppsökte honom igen för 4 år sedan. Trots att jag sökte för ökade smärtor sa han ingenting om att mina implantat återkallats pga risk för lymfom. Gjorde ingen undersökning ang det och nämnde det inte ens. Mina tankar då var att jag bara ville ta bort dom pga alla smärtor jag hade. Men insåg att med tanke på att jag var AA innan så skulle det bara bli tömma påsar. Jag var inte redo för det. Såg alternativet ang fett och var inne på det. Sen insåg jag väl att det troligen skulle bli långt ifrån så snyggt som jag kan få med implantat, eftersom jag hade så lite egen vävnad. Någonstans på vägen bestämde jag mig för att lägga in nya implantat trots allt. Jag tog mindre än han rekommenderade. Jag tror inte riktigt han förstod hur mycket mindre jag ville vara. Men jag var dålig på att förklara. Eller jag tyckte inte han frågade så mycket för att skapa sig en bild, och inte heller gav mig utrymme att beskriva. Just nu är det väldigt mycket känslor för det blev ett väldigt olustigt möte med kirurgen igår morse innan op. Jag hade inte kunnat bestämma storlek utan stod i valet mellan två. Han hade beställt hem båda av den anledningen. Jag kom på det här med hybrid som jag hade tänkt innan men totalt glömt bort. Vi hade ett ett telefonsamtal i helgen. Han lät så lugn, lugn björken, vi kan ta det på måndag. Vi ses ju då innan operationen och går igenom allt. Jag hade tagit upp funderingar på ett mindre implantat + fett istället. Lugn, vi tar det på måndag. Ok? Då så. När det var min tur att gå in så han bara hej och började rita. Jag fick liksom- vad händer här? Vi skulle väl prata,? Då fick han spel, flippade totalt. Orkar inte skriva allt för det var så jobbigt. Där stod jag typ naken liksom och två andra läkare som inte ens hade presenterat sig och som Charles pratade lite tyska med över ens huvud, och jag börjar höja rösten till mig. Det var så extremt oprofessionellt att jag aldrig varit med om maken. Det var ju han som sagt att vi skulle ta och räta ut de sista frågetecken på måndag! Och nu bara skriker han, att jag måste välja, att jag ställer frågor i cirklar. Personangrepp slängde han in också "ingen annan ställer så här konstiga frågor". Men jag hade ju inte ens ställt någon fråga då! Bara tagit upp att vi väl skulle diskutera slutgiltiga behandlingen! Han försökte lugna sig lite och sa att ok, vi pratar, vad vill du fråga? Men han var då upprörd att det bokstavligen osade ur öronen. Vi Så vi satte oss ner en kort stund. När vi hade pratat i lördags hade han föreslagit 340 demi istället hur 380 demi, och sa att han hade det på lagret. Det verkade han för det första helt ha glömt, trots att det var 2 dagar innan. Han förnekade att han sagt det. (Fast jag spelade in samtalet faktiskt, för att jag blir nervös och vill kunna lyssna på vad som egentligen sades). Jag sa att jag bestämt mig för mini, men undrade om det fanns någon poäng i att gå ner lite i bredd från 12.5 cm som 330 cc implantatet han föreslog, till snäppet mindre. Eftersom han föreslagit 340 istället för 380 som har mindre bredd. Han så bara nej, du kommer känna dig för plattbystad, jag lovar. Och. Och så var det diskussionen med fett. Men det var så uppenbart att han inte alls ville ha någon sån diskussion nu så det gick bara inte. Jag hade också känt så att det vore bättre att ta beslutet slutgiltigt innan op dagen, men när han sa så "'lugn, vi har tid på måndag". Så invaggades jag i den tron att vi kunde ventilera de sista alternativen då. Det hela var hemskt. Jag blev helt skärrad av hans beteende. Han frågade om jag var ok eller liknande och jag sa att det kändes jättekonstigt att komma dit och typ bli utskälld. Då ställde han ut mig igen- höjde rösten och så att det inte var honom det var fel på utan mig, och att han måste sätta ner foten när jag försöker projicera min osäkerhet på honom. Det är inte ok!! Så höll han på. När allt jag ville var att fråga om ett implantat snäppet smalare än det han föreslagit kunde vara ett alternativ. Jag önskar att jag hade kunnat säga ifrån och säga just detta- jag vet inte varför du blir då så upprörd och skriker på mig. Jag vill bara diskreta de sista besluten inför operationen. Hur som helst borde det vara en regel att man aldrig ska skrika på någon som en stund senare ska ligga på bord framför en med kniv i handen. Jag gick in på toaletten efteråt och tårarna bara kom. Det var så hemskt allting. Så hemskt att bli bemött på det sättet, i det läget möte man ärsom mest känslig pga oro inför narkos och operation. Jag visste inte vad jag skulle göra. Kändes absurt att operera mig av en person som inte vill lyssna alls och som behandlar mig så. Samtidigt kände jag pressen för jag har ett dansläger senare i sommar som jag verkligen vill gå på och då måste detta bli gjort nu. Jag satt där och försökte samla mig och tankarna trots tumultet som blev i mitt huvud av hans externa beteende. Ska jag ställa in?? Han hade ju tid 2v senare, men om jag backar nu blir han så irriterad att han inte kommer vilja operera mig sen. Han hade nämligen också hotat lite med att han kanske inte ville operera mig om jag skulle "hålla på". Eller hur han nu så. Igen- allt jag ville var att fråga om det aningen mindre breda alternativet kunde funka. Och diskussionen om ev mindre implantat+ fett, som som sagt han själv föreslagit att vi skulle ha igår innan operationen. Så när jag satt där och försökte ta ställning om jag skulle ställa in pga hans beteende, så knackade sjuksköterskan på dörren och så att det var min tid för op. Jag var tydligen först på programmet. Det fanns ingen tid att tänka utan jag gick bara in. Tänkte att den storleken han föreslagit från början (han föreslog 330 mini innan han föreslog 380 demi) ändå måste vara bra. Det han saknar i people skills väger han upp för i estetisk omdöme. Ja frågan är om det väger upp efter det bemötandet förstås, det kan man verkligen fundera på. Jag ska aldrig operera mig med någon jag inte kan ha en bra dialog med. Jag är läkare själv och kan inte låta bli att undra om det är något med det och att jag ställer mycket frågor som gör honom så provocerad. Hur som helst. Sjuksköterskan var också rätt bryskt. Kände mig inte direkt väl i Omhändertagen, till skillnad från första operationen när jag tyckte alla var som änglar. Så snälla och underbara. Jag hade jätteont närmsta timmarna när jag vaknade men fick inte mer smärtstillande för jag har tydligen slutat andas när jag fick det innan. Resten av dagen, kvällen och natten var ok trots en del smärtor. Natt sköterskan sen var jättegullig, så det betydde mycket. Fram tills rätt nyligen kändes allt ändå relativt bra. Att det var skönt att ha det gjort. Har ju skjutit på det så länge, att bli en med de hårda kapslarna. Nu dock börjar helt andra tankar komma. När det spänner över bröstkorgen och det känns så tydligt att jag har stoppat in någonting i kroppen. Jag ville ju ta bort någonting! Jag ville ha snygga bröst sedan också, men ja känslan var att jag ville ha bort dom. Nu känns det som att jag har fått bort dom visserligen men har nya som spänner och gör ont. Jag vet inte. Det fanns ju ingen annan väg om jag ville ha snygga bröst. Men just nu känner jag att jag borde tagit diskussionen med fettransplantation mer grundligt. Nu släppte jag den bollen utan att ha frågat så mycket, hade själv bedömt utifrån det ha tittat på före efter bilder att man verkade behöva ha en viss volym bröst innan för attdet skulle vara någon idé. Men just nu känner jag faktiskt- var detta förhastat? Ville jag ens ha nya implantat,?? Men nu har jag 330 mini. De kommer iaf ha mycket mindre put. Men det lilla jag kollat nu (, knappt ens vågat titta!!) Ser de ändå rätt stora ut. Trodde de skulle vara mindre.

De ser faktiskt riktigt stora ut. Inte så små som jag hade hoppats. I mitt huvud på något sätt skulle jag nästan bli utan implantat, för att de var så kuvert mindre (inser att det låter knäppt när jag säger det).

Just nu känner jag bara- var det här genomtänkt?

Känslan att inte ha implantatet alls vore så skönt... Men jag hade ju redan bestämt mig för att jag inte var redo för att bli så platt, att inte längre vara hon med snygga bröst.

Kanske är det bara det dåliga mötet före op som satte allting ur spel.

Jag är också lite skeptisk till att få gabapentin som smärtlindrande.

Har någon annan fått det?

Det är ju en gammal epilepsimedicin som används mot nervsmärta numera. Jag har bara en gång tidigare i min karriär stött på att man get gabapentin vid postorder smärta.

Det står som biverkningar "självmordstankar och beteende", att man ska övervakas ang detta. Hade jag aldrig hört talas om faktiskt. Men blir lite nojig att det är medicinen, om den nu kan ha stånd den typen av biverkningar, som kan göra att jag blir extra nojig.

Testar med bara kortverkamde morfin och Alvedon istället.

Hoppas hoppas jag blir nöjd och att det inte känns för stort och att det inte känns fel att ha nya implantat i kroppen,!

Måste fråga er som ligger längre fram i läkningsprocessen - när vänder smärtan?