Operation på semestern

Hej, jag ska göra min på semestern i sommar. Tycker det är ett bra tillfälle då jag kan ta det extra lugnt, min man är hemma med mig hela tiden. Nu bör man ju inte heller åka på någon resa så det passar ännu bättre. Coronan kommer finnas kvar länge tyvärr :(

Spännande katten73 då kanske vi kan följas åt om jag opererar mig då.

Jag gjorde min bröstoperation på semestern. Maken hemma som kunde hjälpa till. Tyckte det fungerade bra. Måste väl erkänna att vissa stunder var de väl tråkigt när man inte kunde följa med resterande familj på äventyr. Men känner ändå att det var värt det, något jag velat göra länge och kände att nu var det dags att göra något för mig själv. Och nu i Coronatider, kan man ju inte göra så mycket så om det hade varit jag, hade jag gjort operationen :). Men du måste ju känna efter så att det känns bra för dig och att det är rätt beslut.

Jag ska operera mig på min semester, har ett tungt jobb så blir nog skönt att få vara hemma och ta det lugnt lite längre, och om nu semestern bli "förstörd" så kommer det ändå fler :)

jag personligen hade inte velat operera mig på semestern , jag hade visserligen inte ont men hade svårt att röra mig i typ två veckor , jag tycker det skulle kännas som lite bortkastad semester. Men jag har då ändå lyxen att min sambo är hemma varannan vecka , så hade ju mycket hjälp av honom ändå , så kanske hade tänkt annorlunda annars :)

Går i samma tankar och andra sidan är detta ändå en sommar där man får vara hemma och läka och inte kommer va runt så mkt folk iom att allt är inställt. Man får väl isolera sig så man inte får corona och ligger och hostar sönder sina oppärr! Jag ska snart på konsultation och kommer bestämma mig då jag fått alla svar från kirurgen kring risker o dylikt.

Hade också tänkt göra det under sommaren. Även om man hade gjort det tidigare så får man ju ändå inte sola och njuta, jag älskade sommaren och bli brun. Men har drabbats av en stor depression sen 1 år tillbaka som inte vill gå över. Jag är helt orkeslös och bett psykiatrin om hjälp, men jag fick ingen hjälp för dom ansågs mig för sjuk. Utmattningssyndrom, gått in i väggen för tredje gången så jag fick beskedet att jag antagligen inte skulle bli som vanligt igen. Tänkte därför redan i november på bröstförstoring, tänkte det kanske kunde pigga upp mig lite och få lite mer självförtroende. Unna mig något själv för en gångs skull.. Men jag vet att det aldrig kommer att bli av, har inget stöd eller hjälp från någon. Är helt ensam om allt och det blir för jobbigt för mig att köra 50 mil tur/retur både för konsultation och nyopererad. Jag får glädjas över att ni andra får ett bättre liv. Jag vågar inte för ev komplikationer efteråt, det orkar jag inte med. Jag har dessutom bestämt mig för att avsluta mitt liv snabbast möjligt, mitt liv är inget liv att leva. Så jag önskar er alla ett fortsatt bra liv och hoppas att allt går bra för er. Nu tackar jag för min tid på forumet. ??

Men snälla du, sök hjälp igen! Åk till akutpsykiatrin. Tänk på hir dina barn skulle må om du avslutar ditt liv. Livet är alltid värt att leva!!! Snälla, snälla sök hjälp!!!!!!

Snälla du sök hjälp ! Du har barn , barn som behöver sin mamma ! Har du någon nära som kan hjälpa dig ? Barnens pappa? Föräldrar någonting ? Men känner du så som du säger så måste du göra något nu! Hör av dig till psykiatrin igen ! Du måste få hjälp!

@ Teddy  - Gör isåfall något konstruktivt, bryt med det liv du lever idag och sök hjälp, som sagts ovan. Finns det ingen alls i ditt liv du hellre vill prata med och vården inte har tid snabbt nog, så ring jourhavande präst eller jourhavande medmänniska  - de har kvälls- och nattöppet, när det kanske är som jobbigast att ha dina tankar.

Du är 36 år enligt din signatur - ett år har du haft det här eländet, och jag har sett på nära håll vad det gör med oss, så jag försöker inte förringa det, men jag har också sett att det går att komma ur det! Om några år kan det vara ett minne blott och då har du 50 år kvar, med dina barn och barnbarn och allt annat du vill ha i ditt liv! Kasta inte bort det.

Lägg det inte på dig att vara en fantastisk mamma just nu, för det kan ingen kräva, men beröva inte dina barn och framtida barnbarn möjligheten att ha sin mamma och mormor/farmor kvar.  Lägg din sista energi på att hitta en väg framåt. Kanske blir du inte som förut igen, men det behöver inte betyda att livet inte är värt att leva. Man hör många som varit med om livsavgörande händelser som fått nya värderingar och perspektiv, men de tycker sällan att livet blivit värdelöst för det...

Men kanske behöver du något i ditt liv som ger hopp. Ett exempel kan vara att ta tjänstledigt och börja studera när du kommit ur din depression kanske, för att vara säker på att inte behöva gå tillbaka till det jobb som ledde dig hit. Det är inget som hindrar dig att ta ett annat jobb direkt om du får ett, men studier kan vara ett sätt att få en viss inkomst och löfte om att inte behöva gå tillbaka till jobbet så snart du blivit "frisk", men ändå ha kvar tryggheten i en anställning i botten.
Det är möjligt, för så gjorde jag när jag höll på att bränna ut mig med ett stressigt jobb, POF, barn och en sjuk gammal släkting, och allt blev för mycket och inget var kul längre. Jag levde livet i tiominutersmoduler som måste optimeras för att jag skulle hinna allt, och önskade bara en mirakelmedicin som skulle ta mig igenom allt tills åtminstone släktingen fick komma in på ett boende. 
Jag säger inte att min situation var likadan som din, för det vet jag ju inte, men det är alltså ingen omöjlighet i sig. Du kan få extra studiemedel när du har barn och det kändes så bra att sitta och fundera på vad jag borde läsa för att bli mer attraktiv för de jobb jag ville ha och vad som intresserade mig, inte bara vad andra krävde av mig. Idag har jag ett jobb jag verkligen trivs med. Det är fortfarande mycket emellanåt, men jag kan styra tider och annat mer fritt. 
Men det kanske är något helt annat du behöver göra för att ditt liv ska bli mer som du vill och det vet du nog i så fall redan innerst inne.

Kom igen, du klarar det, för din och barnens skull - ge inte upp! Om det blev riktigt formulerat, det där du skrev om att du var för sjuk för att psykiatrin skulle hjälpa dig, så får du göra ett nytt försök någon annanstans, för den inställningen tror jag verkligen inte att de har överallt. vad är det för vits med sjukvård då. Tvärtom säger de ju att man ska söka hjälp om man mått konstant dåligt en längre tid.

Glöm inte att kolla om arbetsgivaren har någon försäkring eller företagshälsovård där du kan få hjälp.