Singel efter tre år som oälskad :(

Men fy så hemskt blir törögd då jag tänker på vad du har fått gått i genom! Men jag hoppas verkligen att du inser vilken underbar, vacker, rolig och självständig kvinna du faktiskt är! Du förtjänar en man som älskar dig för just den du är, och c hade älskat dig för den du är så hade han inte brytt sig om att du kanske har ett kilo mer eller mindre. För sin älskade är alltid vacker i ens ögon. Sen så ska man som partner höja varandra och INTE sänka varandra!

Och jag hoppas du vet att det finns alltid någon i ens närhet/bekanskapkrets som är intresserad en. Och då menar jag av hela dig med både dina fel och brister för dom har vi alla. Så gör inte samma fel och sitt och tänk "ja men vi hqade det ju bra tillsammans, han är ju snäll". Ja  jo snäll är vi alla kanske inte altid och det är de du måste göra skriv ner allting som du har stört dig på han och skriv sedan ner hur det har påverkat dig och sedan skriver du de "positiva egenskaperna" med han och slutligen så ser du vad som väger mest. Och förhoppningsvis ser du att han inte är värd dig! och sen en till sak man kan aldrig älska någon annan om man inte älskar sig själv, så nu har du chansen att bygga upp ditt självförtroende och göra precis det du vill, det är nu du borde omge dig med goda vänner och bara njuta, far ut på stan och lägg märke till att det faktiskt finns män som kollar på dig och tycker du är en riktig läckerbit! Kram

Bra skrivet! Instämmer

Instämmer! Du har en kropp som många skulle avundas kan jag lova!

Men det är bara att inse att det här handlar egentligen inte om att det är fel på dig utan honom.

Jag är tämligen säker att han skulle hitta fel på Adriana Lima efter ett tag också....

Jag har en något liknande barndom som dig och vet mer än väl hur det ställer till ens självkänsla och förstår behovet av bekräftelse. Jag har också varit tillsammans med killar som har varit sämre än jag egentligen förtjänar så jag förstår dig. MEN jag måste verkligen säga att han INTE är din bästa vän, en bra vän säger inte sådana där saker! Om du tänker på hur du själv betraktar någon du älskar, tycker du då inte att den personen är vacker? För precis så ska det vara, den man älskar är vacker i ens ögon. Jag blir upprörd!!!!! Du ska verkligen, verkligen aldrig nöja dig med någon som klagar på detaljer på din kropp! Hemskt!! Så räta på ryggen och gå gå gå iväg från honom och alla dumma tankar om dig själv han har planterat i ditt huvud. Kram på dig!

jag har inte ord för hur tacksam jag är för att ni skriver här i min tråd, jag har nu vart singel sen 19 dec och vi har setts då och då. haft sex för vi har så jävla gymt sex haha men ja, det känns så befriande att åka därifrån och nu börjar jag gå in i dejtingdjungeln på allvar så nu är de slut med han och det heta sexet...

jag har alltid sökt bekräftelse inom kärlek, sen om det är pga min barndom det vet jag inte men båda mina flräldrar har haft det svårt med alkoholen så jag har alltid vart den med dåligt samvete och vill ta hand om dom.. typ..

jag mår dåligt över min kropp och det har jag gjort i 3½ år eftersom jag varje dag har tänkt på vad han tycker, varför vi tränar så ofta, att jag inte kan låta han träna själv för då anses jag dålig och lat om jag inte har nå extra plugg i skolan.

Nu kan jag njuta av att dricka läsk en tisdag och äta chips en onsdag utan att få onda ögat, jag ser ju hur män tittar på mig, är medlem på happypancake och får sjuuuukt mkt meddelanden från män om hur fin jag är osv..

så ja, jag söker mig till uppmärksamhet och bekräftelse, men nu är jag medlem på dejtingsidan för att jag njuter av en bekräftelse som jag bara kan ta åt mig utan att känna att jag hppar in i nästa förhållande.. jag ska bo hemma till aug/sep för att spara ihop pengar bara..det funkar bättre än jag trodde..

att flytta själv sen skrämmer mig, alltid bott med en pojkvän, en i 2 år och senaste i ca 3½år så.. bodde bara hemma 6 mån emellan dessa föhållanden så nu i höst kommer bli min första lgh, sj'lv.

jag måste ta tag i min rädsla för att vara själv, bo själv osv. det ska jag övervinna och jag har förberett mig länge nu på att jag ska flytta i höst så jag planerar det och jag ser fram emot att möta min rädsla även om ja hatar det på samma sätt.

jag får dock fortfarande, eller varje dag, dåligt samvete pga min kropp. mitt ex C påpekeade mina innanlår/lår och jag äcklas numera över mig själv.. jag har dock inte spytt sen vi gjorde slut..

jag vet att jag förtjänar någon som älskar MIG för den jag ÄR och det kan han aldrig ge mig så varför saknar man honom?

efter varje gång vi haft sex så har ja kommit fram till att jag saknar det. närheten.. inte kärleken, för kärlek har jag aldrig fått av honom till 100% så det jag saknar är sexet..d

det är ju sjukt, inse att man inte saknar kärleken för att det aldrig fanns någon äkta.. bara 99% men aldrig aldrig aldrig 100%..

jag har en vän.. jag skojar inte.. en vän och jag vet inte hur jag ska skaffa fler.. jag vill ut och parta lite men jag har ingen att ugås med.. har många på facebook men fan, ingen att ringa och fråga, ska vi ut ikväll?

vet ni vad?

en kille eller två tre ja.. de vill träffa mig in real life men vet ni var min första tanke var, på riktigt..

jag tänkte att jag bestämmer träff om 3-4 veckor för då hinner jag gå ner något kilo om ja äter mindre, jag planerar redan nu hur jag ska stå med benen innan vi möts för att se smalast ut och dölja innanlåren.. fyfan vad sjukt!

ett sjukt beteende som han har orsakat.. jag VET att jag inte är smal, jag har lår som går ihop och dallrar och liite för mkt kilon på min korta kropp men fyfan.. hur jävla äcklig ska man behöva känna sig?

jag blir fan trött på mig själv!!!!!

jag är tacksam för att jag kan gå, springa, se, äta, känna smak och doft, fick kämpa för ett sommarjobb och kunde betala av mina tuttar kontant, min livsdröm, BRÖST!!! jag lyckades ta körkort mellan två salstentor i skolan, jag ska börja termin 5 av 7 i höst och har INGET som släpar. jag är fan stolt över allt jag gör!!!!! jag ska aldrig bli som mina föräldrar alkoholmössigt och ekonomiskt, jag är sjukt sträng med ekonomi och jag har och spar allt och sätter in i mina pärmar, har stenkoll!!!

men nog fan ska jag hata min kropp, äcklas av mig själv, hata mig själv, hata mina lår, få ångest i mars för att jag kanske ska visa mig i bikini i juli.. så jävla sjukt...

jag längtar tills den dagen jag får uppleva äkta kärlek, den där oändliga kärleken jag kände med mina frsta pojkvän.. tills han var otrogen men innan han var det, under de två åren.. han var så stolt över att få vara min, han visade det alltid, var aldrig rädd för att säga det högt inför alla... det slutade ju dåligt men det var ändå äkta kärlek..

och denna C i 3½ år har gett mig så mkt kärlek.. för det har han det ska jag inte ljuga om, men jag tror att det var en kärlek som grundade sig i trygghet, en trygghet med hem och stadig ekonomi, han gav mig så mkt kärlek men det var en kärlek som var... tom , eller falsk ..

det är så svårt att förklara och jag tror inte att jag kan förklara för ingen skulle förstå MEN det var en kärlek utan kärlek liksom...

skit samma,

jag ser fram emot att bli älskad för den jag är..

måste bara skaffa fler äkta vänner!!!!!

för det saknar jag!

Jag är ju väldigt mycket äldre än du och i en helt annan livssituation numera även om jag kan känna igen mig i väldigt mycket av det du skriver från det att jag var yngre och hela tiden sökte efter någon som kunde älska mig för den jag var (om jag fann någon så gick jag dock vidare eftersom det måste vara fel på den som kärade ner sig i mig), men vill du ha någon att ta en fika med, snacka skit med eller gå ut och ta en öl med och åldern inte spelar någon roll så finns jag ju i samma stad. Har inte fritid i överflöd, men en fikaoch lite tjejsnackhar manvälalltid tid för!Oavsett vilket så känner jag mig övertygad om att lyckan finns runt hörnet för dig om du bara vågar titta.

Jag bor inte i samma stad som dig men hade lätt tagit en tjejfika och bara tjötat om allt och ingenting om jag hade bott närmare. Det kan vara sjukt svårt att skaffa vänner i vuxen ålder. Folk har så lite tid och hinner knappt med de vänner de redan har. Och här i Sverige måste man liksom ha en "ursäkt" att ses, som att man jobbar på samma ställe eller har barn på samma dagis...

Blir så berörd av det du har skrivit och din bakgrund. Men det låter som att du är på rätt väg nu och det är himla kul att höra. 🙂KRAM!

Vad jag läste av det första inlägget du skrev, grundar din acceptans till att bli behandlad på detta sättet på mer än ditt ex. När man växer upp i ostabil känslomässig miljö, dvs föräldrar som är ostabila i sin relation till varandra, där det finns en ständig konflikt mellan dom, en stormig relation helt enkelt, sätter spår och osäkerhet i barnen. Föräldrar som missbrukar på ett lr annat sätt försummar ofta sig själva och sina barn. Detta lämnar mönster i barnen som dom utvecklar till vuxen ålder.

Nyckeln är att börja förstå sig själv, varför man gör de val man gör i livet, varför man har ett visst mönster i sitt liv, vad har jag för förhållningssätt till mig. En bra fråga man kan ställa sig själv är, -Vad har mina föräldrar lärt mig medvetet (moral, beteende etc) och vad har de lärt mig omedvetet (beteende som man tex lär sig av dom på ett omedvetet plan) ?

Jag vet precis hur det är att växa upp i en ostabil miljö (mamma akademiker men drack och löpte amok och skapade drama på fyllan, därför att som jag ser det, hon är inte känslomässigt stabil. Tyvärr är hon det fortfarande inte). Jag har nu som äldre förstått att jag omedvetet lärt mig genom ett destruktivt relationsmönster från min barndom. Jag tror att det är viktigt att förstå mönster från sin barndom och komma till insikt med att som vuxen styr man sitt liv själv.

Självförtroende och självkänsla är 2 olika saker. Självkänsla kommer inifrån. När jag har självkänsla vet jag vad jag accepterar, var mina gränser går och så vidare. Vem är du? Älskar du dig själv, för den personlighet du har? Uppskattar du dig själv för alla de saker du gör? När tittade du dig i spegeln och sa till dig själv högt, -Fan vad bra jag är! Gud vad snygg jag är! Det där gjorde jag riktigt bra idag! Man ger sig själv allt för sällan en klapp på axeln! Självförtroende är mer att du tror på dig själv. Du tror på att du klarar av att gå vidare.

Jag känner igen mig i att längta och söka efter kärlek i det du skriver. Den kraften kan bli destruktiv om man söker den som en bekräftelse. Älska dig själv så faller alla idioter på vägen automatiskt bort. Som en klok man skrev, En relation är mellan två känslomässigt stabila människor som ser till sina egna behov och varandras behov. Man älskar varandra för det dom är. Allt annat kallas för Trassel. ;-)

Kollade in dina bilder, var är du tjock? Du är ju hur fin som helst. Varför tycker inte du det själv?

Kram

Usch!

Ursäkta men vilken skit!!!! DU FÖRTJÄNAR TUSEN GGR BÄTTRE!!

o snälla ngn,,,övervikt??? Du måste ju vara kurvigt snygg kvinna om du som jag kan se under info är 155 lång o väger 61!!

Han vet inte vad han förlorar!! Vet att det är jobbigt för dig... men hoppas inte du går tillbaka till den skiten någon dag då han "ångrar sig"..

Har själv varit i sånt förhållande, och blev x antal år fattigare... Eller rikare om man ska utgå från erfarenhet samt att jag vet hur mycket jag verkligen är värd idag!

Åh,, massa bamse kramar till dig gumman! Hoppas allt löser sig och att du verkligen vet att du är fin precis som du är!!!!

jag tack alla!!! jag känner inte att jag förlorat 3 år utan snarare att jag VET vad jag förtjänar. även om jag har vetat det hela tiden och stått i spegeln och sagt. Helén du förtjänar bättre...

ändå stannade jag.

skulle han säga nu att vi gör ett försök hade det aldrig gått, för jag hade varje morgon funderat "är det idag han säger att jag är för tjock igen och att det inte funkar "... jag vet att han inte är den rätta för mig, för då hade han inte sagt när jag har velat förlova mig att jag ska träna mer först... om jag blir gravid så vill väl alla gå ner i vikt efter? ingen vill väl vara tjock.. då blir man ensamstående.. jag hade alltid tanken att jag ska gå sist i trappen annars kanske han ser mina lår. så jag sa alltid sluta titta, gick en halvtrapp sen fick han gå om så jag gick efter... sitta i soffan men en kudde över låren jämt, "ja em nde är skönt!"... nej det är för att dölja mina lår.. alltid en tjocktröja för att dölja armarna och öppna dörren för att jag svettas... "men ta av dig tröjan istället! öppnar du blir de kallt" -nej för då ser du mina armar!

-lägg av! sa han...

jo men vadå lägg av. de är ju sant, det är verkligheten, jag undviker att fråga om vi ska åka till ett äventyrsbad för då måste jag ha bikini.. och är han inne i sin svacka som kom var tredje månad, ja skulle han se mig i bikini då skulle han undvika mig hela dagen och knappt prata med mig... och skulle jag konfrontera honom så skulle han säga "men du vet varför".... sen blir jag ledsen och gråter i soffan och han spelar på sin ipad ... "kan du inte ens säga något? trösta mig? jag är ledsen?"

-men vad ska ja säga,... du vet att jag vill ha en smal tjej , det vet du....

- ja.... (går och spyr typ...)

kul liv? nej det är inget liv... inte alls, sista halvåren laddade jag ner en app i mobilen och fyllde i allt, kalorimässigt och åt under 300kcal. ibland bara 3 port. havregrynsgröt.. blev typ 225kcal på en dag...

fick böna och be om berömm typ... kolla vad lite jag har ätit idag!!

- vad bra men du ska ju inte må dåligt då är de ingen ide, du måste ju ha ork....

-ja men de har jag (ser skitglad ut men dör inombords!!)

jag har gått vidare med han det har jag, jag accepterar att han inte väljer att leva med mig, vill vara "vän"...

men jag har inte gått vidare i mig själv, jag äcklas av mina lår varje dag och förstår inte hur jag ska kunna hitta en man som kan älska mina lår... när jag själv tänker på hur ja ska kunna dölja innanlåren inför första dejten med någon. det är ju fan sjukt, jag är sjuk i huvudet och min bild av min kropp är inte vad det borde vara!

men varför gjorde ingen i din närhet något!!!!

jo för att dom inte visste... inte mamma eller pappa vet något idag heller, om 2 dagar är det 3 månader sen vi gjorde slut.

jag kan inte säga det till min mamma för hon blir galen .. hon är som "du är den enda dotter jag har" och så ringer hon 10ggr och ska "skälla ut" personen i fråga.. det är oerhört pinsamt för mig och jag vet att hon skulle göra samma sak denna gång även om hon lovade att inget göra, så jag tänker tala om det när jag känner att hon kan hantera sanningen..

jag har bara sagt att det funkar inte längre för jag älskar honom mer än vad han älskar mig..

faktum är att han har sagt "jag älskar dig" ca 5 ggr på 3 år.. och då har det vart tomma ord, svar på tal liksom. bara för att.. jag skrev faktiskt ett brev på 2 sidor om vad som händer när han säger jag älskar dig, att ja inte blir tjockare, att jag inte slutar träna.. jag har skrivit många brev, brev där jag ger mitt hjärta till honom men han vill inte ha det. för så är det ju nu när jag ser tillbaka...

mina bästa vän fick veta all sanning nu i dec och jag har lovat mig själv att i nästa förhållande tala om ALLT för min bästa vän och även min mamma så att jag slipper känns dåligt samvete när ja väl blitt kär och trillat dit, för då säger man inget, då skämms man att man ens kan vara kär i någon som tycker så om min kropp osv, det är skamligt och kärleken förblindar en.. då är man tyst.. lever och är glad... men ibland spyr upp en pizza eller gråter i soffan var tredje månad... och när de gått så långt är det svårt att öppna upp sig för vännerna, för att man skäms för att man inte ens lämnar det aset som inte ens älskar dig tillbaka..

jösses vad jag skriver... inte vart inne här på ett tag men fan så bra det känns att någon, du , läser detta, som inte ens känner mig.. som förmodligen efter denna text ser mig som en svag skit, som stannat kvar så länge... men jag har inte något att försvara mig med mer än att jag var kär... kär i fel människa..

och som någon skrev, det är liksom fel att skaffa vänner, man lever via facebook och måste ha en ursäkt för att ses...

jag bara önskar att jag hade vänner att äta middag med, dricka rosévin och asti... gå ut på en pub och ta en cider, gå ut och dansa en lördagkväll.. har setat hemma VARJE helg här hemma hos mamma sedan jag flytta hem, har ju bara en tjejvän.. tragiskt.. har valt att säga upp kontakten med många som utnyttjade mig, sen flytta jag till etuna ca 3 år och jag menar.. alla är ju bekanta med mitt x samt en tvillingsyster och hans jobbarkompisar som ja känner bra.. åker knappst dit längre för att träffa alla dom.. för de är egenltigen inte mina äkta vänner liksom...

kanske borde börja på en kurs hahaha... tips ? haha..

stackars er som måste läsa detta långa.. ;)

kan bara tillägga att jag inte är så sorgsen som jag kanske verkar, jag är glad i själen nu även om jag kämpar med min kroppsbild och bikiniångest pga låren.. armarna.. men jag ÄLSKAR mina bröst, gosh!!!

jag vet att jag förtjänar bättre och det ska jag även hitta någon, och i höst flyttar jag, tar tag i mina största rädlsa i att vara helt själv, bo ensam.. men jag ser även fram emot det, bli vuxen på riktigt!! först ska jag bara sommarjobba på ett äldreboende och tjäna feta pengar.. haha.. kan ju alltid hoppas på att träffa på någon vettig där man kan börja umgås med =)

Be inte om ursäkt för att du skriver långt, vi som läser gör det för att vi bryr oss och är upprörda över hur du blivit behandlad. Tror också att du hjälper andra tjejer/kvinnor som befinner sig i ett sånt destruktiv förhållande. En annan viktig sak är: Du är inte svag för att du stannat kvar. När någon beter sig som ditt ex så sänker de självkänslan och till slut så har man inget självförtroende och styrka kvar att gå. Det är en slags psykisk misshandel. Tänk inte så, tänk istället på hur stark du är som kommit till insikt och att du är på väg till ett nytt liv med nya insikter, att du som precis alla vi andra människor är värda att vara älskade för den man är!!! Se honom som en bromskloss, all tid du lägger ner på att prata med honom, träffa honom osv är bara ett hinder för att komma vidare. Totalt slöseri med din viktiga tid som du ska lägga på dig själv och din väg framåt. Gå gå gå nu..!!

De är så sjukt att de kan gå så långt.. känner så väl igen mig i det du skriver... 7 långa år va ja där.. tjock fett ful värdelös, men ändå inlåst? varför kan ja inte fatta, om ja nu va så himmla tjock varför hålla mig kvar?

(första året va väl helt ok, då bodde vi inte ihop)

De ja vet nu när snart 3 år gått är att ja inte ens kunnat börja kämpa med min självkänsla och bild av mig själv förs han var helt borta och de va inte länge sen... de tärr nå fruktansvärt men man kan ändå inte göra sig av med?!

Nu när han är bortrensad och mitt liv är i balans igen då gick ja där imot och drog på mig ett par trivselkilon... Något ja ska ta tag i nu men de är inte för någon annan utan för MIG..!

Varför skäms man så? be om hjälp säga hur de är? jag kan fortfarande komma på mig själv (allt för ofta) att vilja försvara hans handlingar och förtryck... Men varför, även om ja har världens största lår och nog bör tänka på att tränna magen lite mera, men de är väl inte de man ser hos den man älskar, fel och brister?

Är grymt tacksam i dag att ord vart till fysisk handling mot mig och andra det fick mig att vakna, men att de ska behöva gå så långt att den självkänslan och själv respekten man hade är körd i botten, en vända till hades och tillbaka för att man ska förstå hur illa de är...? illa, och ja hoppas de aldrig händer mig eller någon annan igen!

Älska sig själv först..!

Nej man ser inte felen och bristerna hos någon man älskar, då ser man skönheten!

jag tror det är väldigt viktigt att du jobbar med din självkänsla och ditt självförtroende, för när du väl accepterar dig själv kommer det kvitta vad alla andra säger.

Har länge haft självförtroende som gått i upp och nedgångar

var tillsammans med en kille ett bra tag som jag hade känt sedan barnsben och han vägrade låta andra veta om det, det knäckte mitt självförtroende ganska hårt, för jag började inbilla mig att det var något fel på mig, att han skämdes över mig, ändå var jag beroende av honom, jag gjorde slut med honom ett par gånger pga av detta men gick alltid tillbaka till honom, han sa alltid att han älskade mig, hur fin jag var etc, men fattade aldrig varför han ville hålla det hemligt, vet inte det än idag, och nu vet jag ändå att han aldrig kommer få någon bättre än mig ;)

Det sjuka var väl att flera av hans kompisar stötte på mig under vårt "förhållande", att det inte störde honom kan man undra..

Men när jag kom ifrån honom tog det inte lång tid att träffa en ny, det höll på någon månad, den nya personen sårade mig med, så gick ja tillbaka till den förra och så träffa ja en ny igen så lämna ja honom igen ( fyfan vilken hemsk människa ja låter som - men det var den ENDA grejen ja störde mig på hos oss och eftersom han vägrade göra något åt det så får han skylla sig själv)

så nu sitter jag här, några killar senare och är starkare än någonsin, har min pojkvän som jag älskar väldigt mycket och som verkligen gör allt för mig, såfort ja känner att han tar mig för givet visar jag det för att han ska bättra på sig. jag är inte livrädd för att förlora honom som ja var för den första killen, jag vet att det kommer komma någon ny.

Så om det är något du ska ändra på, så är det hur du ser dig själv, jag tror inte du blir lycklig av att gå ner ett par kilo, tror det sitter djupare än så, men visst, att nå sin drömkropp kan vara en bonus till sig själv, men tills inte man accepterat sig själv kommer man alltid hitta något att ändra på och det är inget man mår bra av

jag förväntade mig ett riktigt fläskberg (skämtar bara) när ja skulle kolla på dina bilder men WTF?!
Ditt ex borde få ett par glasögon i preset!

En annan viktig sak är: Du är inte svag för att du stannat kvar. När någon beter sig som ditt ex så sänker de självkänslan och till slut så har man inget självförtroende och styrka kvar att gå. Det är en slags psykisk misshandel. Tänk inte så, tänk istället på hur stark du är som kommit till insikt och att du är på väg till ett nytt liv med nya insikter, att du som precis alla vi andra människor är värda att vara älskade för den man är!!! Se honom som en bromskloss, all tid du lägger ner på att prata med honom, träffa honom osv är bara ett hinder för att komma vidare. Totalt slöseri med din viktiga tid som du ska lägga på dig själv och din väg framåt. Gå gå gå nu..!!

jag förväntade mig ett riktigt fläskberg (skämtar bara) när ja skulle kolla på dina bilder men WTF?!
Ditt ex borde få ett par glasögon i preset!

TACK för att ni läser men för att ni främst orkar svara!

det betyder så mycket för mig! älskar dessa kommentarer =)och det är verkligen en misshandel, det är det.. jag såg på när min pappa slog sönder min mamma och lovade mig själv att ALDRIG ta någon skit, aldrig bli sårad... det lyckades jag ju verkligen men, not!

haha men ja, man måste se det som att jag 'r så jävla mycket starkare för varje tår jag fällt även om det tog oss 3½ år att säga; det funkar inte längre. "du förtjänar någon som älskar dig för den du är och jag förtjänar inte dig" sa han..

vi har alltid varit öppna och visste båda att någonstans så kommer detta ta slut, vi drar bara ut på det, för att jag hoppas att han skulle ändra synsätt och han hoppasdes att ja skulle bli smal snabbare....

idag är jag lycklig i mig själv, dock olycklig i min ensamhet med att ha så lite vänner, det är ju vänner man ska leva livet med, de som alltid finns kvar hur många gånger kärleken än brister. så vart finns ni västeråstjejer? haha

jag älskar dock alla här inne för det stöd ni ger och jag önskar er all lycka i livet!!

jag är inne här då och då, får mina ryck, den 27e ska jag till KC i sthlm för slutkoll 6 mån efter =)

ska bli trevligt!

Jag har varit ensam tillräckligt länge nu... Lämnade min familj som har annorlunda syn på världen och hur en tjej ska leva och bete sig, någonting jag själv inte kunnat stå ut med... Kämpade för min frihet sedan barndomen och vågade aldrig anmäla föräldrarna för misshandel för jag var bättre person än vad de var så jag tog avstånd från dem... Jag hittade min styrka i ensamheten och lärde mig att acceptera min situation.. Varje gång jag tänker på mitt förflutna och hur ond världen har varit mot mig och många andra med min bakgrund samtidigt som jag ser hur jag lyckades på nått sätt ha det bättre än många andra känner jag mig jättelycklig!! Det var en "wise" man som en gång sa till mig att livet inte handlar om vad vi väljer, utan hur vi hanterar de valen vi utsätts för... Sedan dess har jag sett till att göra mig själv lycklig och inte vänta på att någon annan ska göra det för mig :)

Life is too short! Se till att leva det fullt ut och våga flytta och se vad det finns på den andra sidan.. Det har jag gjort och är så värt det :)

Va?!??!

Jag hinner inte läsa all inlägg just nu, men menar du att det är den kropp som du har som din profilbild som ska vara problemet. Nu ser jag visserligen inte hela kroppen, en du har ju FANTASTIKT vackra bröst, jättefin överkropp, vacker hals & slanka armar... Skulle du vara tjock? Jag förstår inte riktigt?!?!? Vet inte om jag borde säga ngt ifall ni blivit ihop igen, men jag chansar & säger att han låter som en fjortis, så grymt omogen. Och sedan är det helt uppenbart att han är den som måste vara osäker på sig själv.

Hoppas du mår bättre nu. Jag känner inte dig, men en sak är säker: både du & dina fina tvillingar förtjänar ngn som älskar & uppskattar er :)

det är mina lår jag är dumpad för efter 3 år för att han aldrig kunde älska mig..

nu har det gått ett tag sedan 19 dec och jag vill tcka er alla här inne som skrev till mig. som det värmde.

jag inser nu min kärlek och har dejtat någon som beter sig illa och bara vill ha sex så jag dumpade han.

jag förtjänar bättre.. det vet jag!!

så just nu har jag en planerad dejt med en snäll kile som jag träffat en g¨ng.. får se vart de leder. han tycker dock att jag är superfin som jag är!  det är skönt att veta =)

puss på er tuttisar :D