hallonbär
Kvinna ·
12 nov, 2012
Sjukt lättad.. berättat för mamma
BröstförstoringIdag tog jag modet till mig och berättade för min mamma att jag tänker göra en bröstförstoring och har bokat tid för operation. Har nojat över att berätta i snart ett år. Så ni kan ju tänka er vilken nervositetsklump som släppte någon timme efter jag berättat. Blev helt slut och fick ont i huvudet och var helt stel i axlarna efteråt. Var nog rätt spänd. ;)
Men nu är det gjort! Och hon reagerade faktiskt rätt bra.. Jag trodde hon skulle bli arg, men det blev hon inte. Hon sa dock många saker som jag hade förväntat mig att hon skulle säga. Bland annat:
* Du är så fin som du är!
* Men du är ju den med bröst i familjen! (Syster och mamma har B-kupor, jag har haft C - nu B)
* Kan du inte vänta tills du har skaffat barn i alla fall? (Jo, om det inte var typ 5-6 år tills dess kanske)
* Du kan ju göra så mycket annat roligt för pengarna.. (Ja, men pengar kommer och går, jag kan göra sådana saker senare. )
Till sist sa hon: "Ja, jag förstår att du vill göra det. Och du ska ju må bra med dig själv.. men jag tycker att du ska vänta tills du skaffat barn i alla fall..".
Men, det är min kropp och jag bestämmer. Och jag bestämmer att jag vill vara fin nu. Jag vill inte vänta. Jag vill känna mig bekväm i min kropp. Jag vill vara mitt finaste jag som jag kan vara. :)
Puh... :)
Sortera efter
tiesta
Kvinna ·
13 nov, 2012
Jag tror man är väldigt rädd generellt sett över vad ens pappa ska tro och säga. Men mitt råd är att skit i hur du tror han kommer reagera. Ens föräldrar älskar en så de vill bara ens bästa, har man det i åtanke så kanske man bättre förstår varför de kanske inte stöttar en från början eller ifrågasätter ens val.
För mig var det också pappa jag grämde mig att berätta för. Till slut, upprymd efter min första konsultation valde jag att ringa honom (vi lever långt från varandra). Efter min första mening så började han nästan skratta och säga "jaha, ja men det kan jag ju förstå... höhö du är ju inte direkt välutrustad om man säger så!" Så när jag hörde hans svar så blev jag lättad, det var inte alls den respons jag hade trott. För mig var alla oro bara i mitt huvud och för honom var det mer av en ironisk tanke som "... jamen, redan?!"
Så oroa dig inte. De älskar dig och i slutändan vill jag hoppas att alla föräldrar oavsett sin oro ändå stöttar sin dotter i sitt beslut så länge man kan ge dem en välgrundad motivering.
Många lycka till med din far!
Gilla
hallonbär
Kvinna ·
01 dec, 2012
Jaha. Nu har jag berättat för pappa. Gick ju inte sådär himla bra måste jag säga. Jag skrev till slut ett långt sms till honom. Har försökt berätta när vi setts, men har inte vågat.
Han blev besviken och sur. Sen frågade han tusen frågor och slutade smset med /sur pappa.
Hm. Usch.
"För första gången i ditt liv har du gjort mig besviken." 🙁
Gilla
krumeluren
Kvinna ·
01 dec, 2012
Vet du vad. Du har ingenting att vara besviken över! Du är MODIG som vågar följa ditt eget hjärta och göra det du själv vill för din egen skull. Han kommer vänja sig ska du se. Lev efter dina egna drömmar så slipper du ångra att någon annan bestämt över ditt liv :) det borde han vara stolt över istället!
Gilla
hallonbär
Kvinna ·
01 dec, 2012
Tack,Krumeluren. Jaa. Jag tror att han var lite i chock när han svarade. Fick ett meddelande senare under dagen där han sa att jag var stor nu och får göra som jag vill, även fast han inte gillar det så vill han att jag ska må bra. Så det kändes ju bra i alla fall..men grymt jobbigt att höra att jag gjort honom besviken. :/
Gilla
Anonym användare
01 dec, 2012
Det skrev han nog i ren affekt så lägg inte vikt på det. Tror inte det finns någon (sund) förälder som vill ingjuta sina barn med föreställningen att de skulle vara en besvikelse. Var nog bara en liten för spontan reaktion från hans sida. Efter ditt ovanstående inlägg låter han ju trots allt reko...
Gilla
Smarrig
Kvinna ·
02 dec, 2012
Förstår er alla! Min mamma har vetat det här jättelänge och hon tar det äntligen jättebra och förstår. Det enda är att hon inte vill höra prat om det då hon är så rädd för operationen och att något ska hända under narkosen. Min brorsa var nog min största ångest. Trodde han skulle vara så sjukt emot operationer, men han förstod och sa i princip "coolt".
Är glad att jag inte har nån pappa så det hade blivit en tredje person att noja över..
Något jag dock bojar över är min pojkväns familj då vi bor hemma hos hans pappa. Pappan vet, men inte småsyskonen. Vad tusan ska man säga till hans 11åriga syrra som tar efter allt jag gör? Haha det lär ju liksom synas!
Gilla
Anonym användare
02 dec, 2012
Smarrig: onekligen besvärligt när man är en förebild för någon. Hade samma dilemma med mina syskonbarn vilka står mig mer än väldigt nära. Vill absolut inte gro ohälsosamma frön i deras små huvuden. De är dock ett par år yngre än din pojkväns lillasyster så de har inte tagit notis. Efter operation löpte ett par ljug-veckor om sträckning/inflammation. Om du inte gör megabröst kanske du kan dölja det för henne, hävda att du opererat dig an annan orsak?
Gilla
kissekatten1
Kvinna ·
02 dec, 2012
varför ska de behöva vara så svårt att berätta egentligen? Har berättat för mamma och de hon sa va också "men varför? Du är fin som du är" klart mammor säger så :) men ja känner som flera, att ja är snart 20 och ja vill ändå känna mig så nöjd som möjligt med min kropp och utseende :) man lever bara en gång hehe. dock vet jag inte alls hur ja ska berätta för pappa..... han lever verkligen kvar på typ 70-talet... han blir nojig typ när ja säger "åh måste färga utväxten" då får ja som svar "måste du hålla på och färga och fixa hela tiden? Låt de va naturligt" jo tjena... de är inte många som är nöjda me sina naturliga hårfärger heller haha! De ja ville säga va att pappa verkligen inte förstår sig på "dagens samhälle" haha så de kommer va sjukt svårt att hitta rätt tillfälle. Fler tips nån?
Gilla
Plattutten
Kvinna ·
02 dec, 2012
Mina föräldrar är trångsynta med ganska mycket, så de gånger jag tatuerat och piercat mig har jag inte berättat något utan bara gjort det (varit över 18 år i alla fallen). Jag har sett vad de tänkt, men även att de inte kan göra mycket åt det :P rekommenderar såklart inte det till de som har bra relation till sina föräldrar. Min mor har alltid sagt att hon skulle vilja fixa sin näsa, men snabbt växlat om med att man SKA vara nöjd med hur man ser ut, inte bry sig om sitt yttre osv. Med andra ord säg saken bara för att visa sig duktig...nu är jag i sitsen att jag fått nästan exakt likadana bröst som henne efter barn och lite amning, men jag vägrar att må dåligt i en kropp jag inte känner igen mig i i 60 år till ;)
Så de får reda på det när det är gjort helt enkelt :D annars får jag också en massa negativitet och förklaringar om varför man inte ska göra det osv.
Jag har dock fantastiska svärföräldrar som jag berättar för som stöttar mig och säger "kör på"! Och det känns underbart :) där var jag lite nervös att berätta från början, men det blev jättebra. Förstår heller inte varför jag var nervös?
Lycka till allihop, det kommer säkert att gå bra och kännas jätteskönt för er efteråt! <3
Gilla
Barajag123
Kvinna ·
02 dec, 2012
Mamma tog det jättebra, däremot vet jag inte om jag har lust att
Berätta för svärmor. Tror inte hon är lika förstående utan mer
tycker att jag är för fåfäng :( jag vill inte höra hennes åsikter
och det är ett så privat ingrepp ändå som ingen annan har med att göra...
Gilla
hallonbär
Kvinna ·
12 dec, 2012
Alltså... jag som trodde att min mamma tog det bra. Hon kör istället med taktiken: "Den förstående - men sedan ifrågasättande föräldern". Nu får jag istället höra. "Är du säker på att du ska göra det?" varje gång vi ses eller hörs. Börjar bli extremt irriterad på detta. Längtar tills det är gjort så hon inte kan fråga det längre. Skulle dock inte förvåna mig om hon börjar fråga "Du ångrar dig inte?" då istället. BAH.
Gilla
m_22
Kvinna ·
12 dec, 2012
Min mamma vet fortfarande inget. En vecka sen op...
Gilla
Prelin
Kvinna ·
12 dec, 2012
Åh vad jag önskar att jag vågade berätta.. Hade jag vetat att det stannat hos mamma så skulle jag kunna göra det. Men om hon blir sur/arg/upprörd så kommer säkert mormor få höra det och hennes tjat orkar jag bara inte med... Men det måste kännas jätte skönt!
Är lite rädd att det ska bubbla ur mig någon kväll när vi ätit middag å druckit ett par glas vin... Men, men! Ska försöka hålla mig..
Gilla
villhamer
Kvinna ·
12 dec, 2012
Min mamma och syster vet, men inte pappa. Tror inte han kommer göra nån stor sak av det, men det känns ändå skumt att prata om sina bröst med sin pappa? :)
Har lite ångest för svärmor, däremot. Hon opererade bort en tumör ur ena bröstet i somras, en godartad tack och lov, men ändå. Men samtidigt känns det inte som att de har med mina bröst att göra heller, så jag känner inte att jag vill förklara mig.
Det är väl det som är det jobbiga - jag har inget emot att berätta, men jag vill inte behöva stå till svars för mitt beslut.
Gilla
Prelin
Kvinna ·
12 dec, 2012
Känner samma sak. Jag klankar inte ner på min morsas "påvägattblitant-klädstil", om hon trivs så får hon ha på sig vad hon vill. Om min mormor färgar håret neongrönt så e d hennes val - inte mitt, likväl som jag inte heller orkar förklara/försvara mitt val mot den ena moralpredikan efter den andra som jag kommer få höra om jag berättar.
Om dom inte får veta förens d e gjort e d ju liksom kört för dem och tror att stormen går över rätt fort efter att första chocken lagt sig ;) Annars kommer jag få lyssna på allt tjat i de 28 dagar jag har kvar till op...
Gilla
hallonbär
Kvinna ·
12 dec, 2012
Prelin skrev:
Känner samma sak. Jag klankar inte ner på min morsas "påvägattblitant-klädstil", om hon trivs så får hon ha på sig vad hon vill. Om min mormor färgar håret neongrönt så e d hennes val - inte mitt, likväl som jag inte heller orkar förklara/försvara mitt val mot den ena moralpredikan efter den andra som jag kommer få höra om jag berättar.
Om dom inte får veta förens d e gjort e d ju liksom kört för dem och tror att stormen går över rätt fort efter att första chocken lagt sig ;) Annars kommer jag få lyssna på allt tjat i de 28 dagar jag har kvar till op...
Mm.. Jag övervägde också att inte berätta förrän efter, men jag mådde så dåligt av att gå runt och hålla det inom mig så jag var tvungen att göra det. Kändes som att jag "svek" mina föräldrar annars, om jag inte berättade...
Det är när sånt här händer som man börjar inse saker om sig själv och sin uppväxt. Haha. Det måste ha varit väldigt viktigt för mig under min uppväxt att bli accepterad och bekräftad av mina föräldrar, och inte göra dem besvikna. Typiskt att man ska vara en "duktig flicka".. 😉
Gilla
tutte
Kvinna ·
12 dec, 2012
Berättade precis mina planer för mamma och pappa! Det är sjukt hur bra det gick! Båda pappa och mamma förstod. Hade verkligen inte förväntat mig så bra reaktioner från dem, framförallt inte pappa! Men han är nog den som har tagit det allra bäst än så länge! Han sa något som verkligen gjorde mig glad: bröst är ju en ganska stor grej för er tjejer, och jag tycker inte att det är fel/dumt att operera dem. du ska ju må bra! .. åh vad glad jag blir!! nu har jag kanske någon som kan hjälpa mig hem från kliniken! haha
Gilla
Sandra1
Kvinna ·
27 dec, 2012
Båda mina föräldrar är rätt öppna, tror de kommer le, skratta till och säga: " och när hade du tänkt göra detta" :P
Har dock inte berättat att jag bestämt mig, vi bara pratade om det innan jag blev gravid med nr2.
Jag har som sagt varit gravid med mina 2 barn och vill inte ha fler så det där med att vänta tills jag fått barn biter inte på mig :P
Lycka till alla andra!
Gilla