Lavendel
Kvinna ·
25 apr, 2011
Stigmatisering
BröstförstoringHej!
Jag behöver verkligen skriva av mig och ber om ursäkt för en lång och virrig text. Jag har alltså velat operera brösten sedan jag var typ tretton år och våndats över att brösten inte verkade bli större än vad de var när jag var nio. Jag har kämpat för att försöka acceptera min kropp för vad den är och för tre år sedan slängde jag alla vadderade bhar jag hade och köpte fina, tunna spetsbhar som inte kunde lura mig att tro att jag hade större bröst än vad jag hade. Jag tänkte att om jag bara vänjde mig vid vem jag var och inte behöver möta verkligheten och besvikelsen varje kväll jag klädde av mig, så kanske jag kunde känna mig vacker och sexig. Det blev faktiskt så under en period, jag kände mig jättevacker. Men det varade inte längre än till provrummet på H&M eller till stranden. I vintras brast det för mig iochmed annonseringarna av "bröstpiller". Jag var dum nog att tro på vittnesmålen och alla gamla pubertala tankar om brösten bubblade upp till ytan. Jag var redo att kasta iväg tusentals kronor, tills jag insåg efter en massa research att pillrena självklart var båg. Det enda kvinnorna fick som åt dem var blödningar och i vissa fall, svullna och ömma bröst. Jag kunde inte längre kväva alla tankar som kommit till ytan, jag ville förändra mig själv och började hata min kropp och grät i flera dagar tills dess att min pojkvän kom med sitt erbjudande; att låna mig pengarna till en operation.
För att kunna ta mig vidare visste jag att jag var tvungen att prata med mina förändrar om det. Det kändes fel att planera en så stor förändning utan att de visste om det. Men att tala om det för min mamma och få stöd kändes ändå inte helt avlägset eftersom hon själv skulle genomgå en rekonstruktion efter bröstcancer. Första reaktionen från min mamma var jättefin och hon gav mig jättemycket stöd, och vi kunde bägge skoja om hur roligt det skulle bli att vara fina på stranden. Men den sista tiden har hon av någon anledning har hon bytt mentalitet totalt! Hon läser inte på alls om sin operation, hon tejpar inte sina ärr och hon vill inte alls prata om det. Hon vill inte alls höra på mina funderingar och ignorerar mig totalt varje gång jag tar upp ämnet. När hon väl lyssnar så kritiserar hon mig och säger att brösten kommer bli för stora och att jag är för liten och smal.
Jag är så ledsen och besviken eftersom jag verkligen trodde att hon skulle ge mig stöd eftersom hon själv gått igenom operationen, och jag känner mig totalt vingklippt i min familj. Operationen är en så stor sak för mig med jag får inte knysta om det. Jag blir livrädd för hur min familj kommer bemöta mig EFTER operationen om det är såhär de tar mig INNAN. Det handlar ju inte om att bli en Slitzmodell, utan att helt enkelt bli kvinnlig. Min mamma var begåvad med total "kvinnlighet" tills dess hon fick cancer, varför missunnar hon då mig det?
Sortera efter
optimus
Kvinna ·
25 apr, 2011
emme
Kvinna ·
25 apr, 2011
Nej, vad ledsen jag blir av att läsa din text. Men jag tror din mamma slåss med sina inre demoner. Hon har precis blivit av med sin "kvinnlighet" Ge henne tid. Jag kan inte ana hur det känns att ha bröst, och sen vara tvungen att ta bort dem och inte ha något alls. Det är en lättare omställning att inte ha och sen få.. än tvärt om. Jag tror bara hon behöver tid. Du ska absolut genomföra operationen, om det är vad som kommer att få dig att må bättre och göra dig lycklig.
optimus
Kvinna ·
25 apr, 2011
Ja, för tusan... du vill det här, tveka inte!!
Lavendel
Kvinna ·
25 apr, 2011
Lavendel
Kvinna ·
25 apr, 2011
optimus
Kvinna ·
25 apr, 2011
Jag visade bilder... hon var värsta anti innan OP, visade bilderna efter OP och då släppte allt! Jag tror inte du behöver vara orolig för att förlora din familj, men visst har man läst om det här inne och jag blev oxå orolig... men det gick bra! Familjen är en sak, men vänner som drar sig bort från dig är ändå inga vänner!!
Lavendel
Kvinna ·
25 apr, 2011
Jo, det är sant. Det finns som sagt inget i världen som kan få mig att ändra mig om operationen. Om människor blir så upprörda att de inte vill veta av mig så är det verkligen deras loss. Men just därför drar jag mig verkligen från att berätta. Det är bara två människor utöver mina föräldrar, sambo och syster som vet om operationen. Varje gång jag sitter med kompisar och vill berätta om det här äventyret så fastnar orden i halsen och kommer inte upp. Klart att jag inte vill berätta för hela världen, men om jag inte ens kan prata med min familj om det så blir jag plötsligt väldigt ensam. Sen har jag ju den bästa och finaste pojkvännen på jorden som lyssnar på mina utläggningar, står ut med ristester och shit-fits över möjliga komplikationer och tröstar mig i timmar när jag är ledsen över mamma. :)
Miss_V
Kvinna ·
25 apr, 2011
Är i likande situation som du! Har inte vågat berätta för min mamma än, bävar verkligen för det! Kan tänka mej att hon nästan skulle bli lite avundsjuk faktiskt, för hon har också små bröst (som dessutom är lite "åldrade" såklart).
Men ens föräldrar kan inte gilla allt man gör, de få helt enkelt acceptera ens val, så länge man inte är i beroendeställning till dem och kräver deras hjälp. Försöker i alla fall intala mej detta:) Att skaffa bröst är viktigare än att vara dem till lags!
Fast håller med om att det är hemskt, tycker nästan synd om min pappa bara tanken på att berätta för honom! Han skulle ALDRIG förstå, skulle nog bli ledsen och tro att jag håller på att bli knäpp eller nåt! Tro att jag inte förstår mitt eget bästa:)
Har inte heller berättat för några vänner än, funderar på att inte göra det förrän efteråt, om ens det! Om de skulle fråga skulle jag inte förneka det men det finns ingen anledning att föra det på tal faktiskt! De kanske skulle bli avudsjuka eller nåt! Ska nog berätta för en kompis, ska fråga om om vill följa med mej på oerationsdagen eventuellt, men vet inte riktigt...
Så stå på dej, du behöver inte "försvara" för någon att du ska göra det! Det är ju ens eget val, de måste förstå att du är så säker på din sak och inte behöver bevisa att du gör rätt! (men självklart vill man ju berätta anledningen, hoppas du förstår vad jag menar).
vad långt det blev nu...haha
Lavendel
Kvinna ·
25 apr, 2011
Tack för ett så fint inlägg! Ja, det är svårt att veta hur man ska behandla sitt beslut. Ska man "komma ut", berätta om någon frågar och "äga" sitt beslut eller blåneka om någon frågar eftersom det inte är någons bizneez. Jag funderar på att dra till med en lögn om klasskompisarna frågar i höst, och säga att jag går på p-piller. Men samtidigt vill jag som sagt visa att jag står för vad jag gjort. Jag vill genom öppenhet minska den här jävla stigmatiseringen som omger plastikoperationen, och kväva alla idéer av att alla plastikopererade tjejer är offer för samhällets patriarkala förstryck! >_<
... Då fick jag det sagt också.... :P
Anonym användare
24 aug, 2011
Anonym användare
24 aug, 2011
Tråkigt att det blivit som det blivit, kan säga att min mamma inte alls var glad inför min OP, svinsur rent utsagt, men jag tror det handlar om avundsjuka.. Har du visat din mamma dina bröst? Det hjälpte för mig, sen förstod hon och stöttade fullt ut...