Vanligt med ångest efter op?=(

Kroppen är trött och huvudet lika så, så dem känslorna är inte konstiga 🙂 Jag opade mig dagen innan dig och känner också dem här jobbighets känslorna lite nu och då, men tänker som så att det går över 👍

TACK för ditt svar, jobbigt att du också känner så..önskar inte någon det men samtidigt skönt att veta att man inte är ensam om att känna såhär.

Kram på dig!

Jag försöker vända lite grann på det. Jag mår väldigt dåligt i perioder, men vet inte varför. Nu när jag känner det här jobbiga så vet jag ju varför. Och försöker intala mig att det är inte så konstigt, man har genomgått en operation, stoppat in någonting främmande i kroppen. När kroppen är trött och sliten så hänger ju gärna hjärnan med där... Så som tröst tänker jag så och kan skaka av mig känslan då den kryper på 🙂

Gumman, våga känna tillit. Våga tro att det ska bli bra. Försök hitta ett lugn i att det värsta som kan hända är att du behöver en korr, och då är den operationen vanligen lindrigare än den första. Men förmodligen är du på väg mot de bröst du längtat efter. Det är jättemånga som drabbas av depressionsliknande symptom efter en operation, och om du haft tendenser åt det hållet innan, är det inte konstigt om även du känner av det. Många gånger har man fokuserat så hårt på sin operation att det blir en antiklimax att gå hemma och vänta på det nya, lyckliga livet som inte alls infinner sig så på en gång, utan tvärtom har man ont, går som en hösäck och ser gravid, konstig och kanske rentav rätt ful ut, på ett nytt sätt (det gamla var man åtminstone van) och så börjar man noja för varenda komplikation man kan komma på. 

Hitta styrka i andras trådar, tjejer som också har nojat, haft ont och längtat efter att bli "färdiga" och som till slut blivit nöjda. Se det här som en övergångsperiod, ta hand om dig lite extra och tillåt dig att bara slappa. Känn dig stolt över att du har vågat och tagit steget, bara det är ju något som många aldrig kommer sig för. Känn inte kravet att du ska vara någon/något du inte är. Det är alldeles tillräckligt att ta det lugnt och läka just de här veckorna av ditt liv. Har du lite ork att läsa med barnet, är det väl bra, men du måste inte prestera nåt utöver det absolut oundvikliga. Världen går inte under för att det varken blir städat eller tvättat och ni äter hamburgare.

Du är så ung att du säkert har kvar en fin figur efter barnet, och nu kommer du snart att ha de bröst du önskat dig också. Sök inte perfektion, men se dem som dina egna, framhävda bröst. De är fortfarande en del av dig, och ska vara det resten av livet. 

Tillåt dig själv att känna allt du känner, bli inte rädd och försök stänga av det, det hjälper sällan i längden. Vänd och vrid på känslan tills du ser och förstår den, först då kan du hantera den - men älta inte bara den i dina tankar. Gråt när du behöver, men tro också på din egen kraft att klara av det här ändå. Jag är helt säker på att alla fantastiska stordådare genom historien emellanåt har grinat och slitit sitt hår i förtvivlan. Det betyder ju faktiskt inte att man inte ändå kan gå framåt.

Jag hoppas det snart känns bättre! 

Din stackare, jag tänker på dig och hoppas att det vänder snart! Det ligger nog mycket i det som är skrivet i ovanstående inlägg och snart kommer du säkert att kunna glädjas åt de fina bröst som håller på att ta form. 

KRAM! 

förstår precis hur du känner dig, går oxå här hemma nu och tycker att allt känns jobbigt:(

jobbigt att ha ont, inte kunna göra något, inte ens kunna lyfta upp sitt barn.

men jag hoppas snart det blir bättre,för just nu är det skit jobbigt.

hoppas du känner dig bättre snart!

Vad jobbigt att du inte mår bra 🙁. Dock verkar det vara väldigt vanligt att få sådana känslor efter op. (men det hjälper ju inte dig just nu).

Jag vill ge ett ganska konkret tips, likt Marinas om att läsa olika trådar: Läs Kexets blogg, från hennes op. till nu. Det är så himla tydligt just att man kan må dåligt efter op. och att man sedan utvecklas till att bli stolt och glad och tycker att det är kul att prova kläder 🙂.

Det är fullt normalt att hamna i en postoperativ blues... jobbigt medan det varar, men det går över🙂. Försök suga åt dig av allt du normalt upplever som positivt, göra sånt (du kan just nu) som normalt får dig att må bra, skäm bort dig själv helt enkelt! Och tänk på att du inte är ensam och du kan alltid skriva av dig här, finns alltid ngn här som lyssnar och ((kramar om)), om än virtuellt, men trots allt en trygghet att omge sig med människor som genomgått samma vånda, på olika sätt och i olika grad! 🙂

Marina; du är en helt underbar människa! *me like* 🙂

Gulle dej, Jordan..!

TACK ALLIHOPA för att ni delar med er av era upplevelser och råd!! Det är guldvärt i denna stund <3 

Ni är så underbara!!

Vad gäller smärtan så blir det bara bättre och bättre vilket är sååå skönt! Men stundvis får jag fortfarande jobbiga tankar vilket leder till att jag ångrar hela op. Det hela blev en stor chock för mig. Jag har levt i en annan värld på något sätt, mycket har handlat om bröst, implantat, storlek, profil, andras upplevelser osv osv. För mig innebar det att jag la mina innersta rädslor och nojor åt sidan och bara levde i allt det positiva med att göra en op och den känsla av att gå och planera inför den. Helt plötsligt är det ens egen op dag, och i nästa stund har man bröst. Nu är det en själv och inte andra, nu är det en själv som ska klara sig igenom smärtan, oro, att inte kunna vara nära sina barn som innan på ett par dagar, att inte kunna mysa med sin man, att sitta med illamående för att man inte äter tillräkligt och som sedan bidrar till att det blir ännu svårare att äta, gå ner i vikt osv. Jag var inte beredd på detta och jag har så många stunder saknat mitt liv med mina små bröst innan torsdag för en vecka sedan. Nu när smärtan nästintill släppt hoppas jag på att kunna tycka om dem mer Eller tycker om dem gör jag men att kunna släppa tanken på att jag har stoppat in två "kudddar". Ibland tänker jag att jag om ett halvår kan plocka ut dem..så vill jag inte tänka men jag bara inte hjälpa det. Gjorde jag fel som bestämde mig för detta? Jag som tidigare haft ångest och för bara några år sedan kallade mig själv hypokondriker. Jag tröstar mig med att vi är MÅNGA som har implantat inopade :)

Kram på er!