Det här är en ganska lång historia om hur det kan vara. Många får fint resultat på en gång, andra får inte alls det. Jag är varken vanlig eller ovanlig. Men jag är. och såhär kan det vara. Det här handlar inte om att anklaga eller skylla ifrån sig. Inte om ett skräckexempel och inte om någon rosenhistoria. Men det här är min historia. Läs den fördomsfritt så skall jag försöka skriva den lika fördomsfritt.
Någonstans längs vägen så måste man säga stop!
Jag började min resa mot en kropp jag kunde känna mig fin i för flera år sedan.
Jag hade i stort sett inga bröst alls innan och drömde om att få fina kurvor sen jag var ca 16 år. Men dom infann sig aldrig, (inte blev det senare heller bättre efter ammning.) Jag läste, läste, läste, på forum, på nätet, artiklar, böcker. Gick på en konsultation i stockholm 1998, men de implantat som då fanns tyckte jag inte verkade bra nog, så jag avstod faktiskt och inväntade bättre möjligheter och försökte acceptera mna bröst. Men åren gick och jag kännde mig fortfarande lika missnöjd.
2008 satt jag så äntligen på konsultation på Citadellkliniken hos Dr Peter Cosmo och 2009 gjordes slag i saken och jag genomgick min första operation.
Föga anade jag då vad jag gett mig in på. Det där fina resultatet som man drömde om rycktes undan under mina fötter och istället fick jag fula veck, ojämn höjd, olika stora, det spännde, rörde sig. Jag läste och läste och lärde mig att jag fått både db, bo, rippling, mfd, tenting... En operation blev på ett par år till 4 operationer.Istället för glädje så blev det år av ångest, skam över min kropp. Jag hade faktiskt själv betalat för att se ut såhär. Det gjorde skammen värre. Och till det ångesten över att man säger nej. Nej när barnen vill gå till badhuset, nej när barnen vill gå till stranden, nej till att rida, nej till semester nej nej nej... Jag skämdes. Visst efter 4e operationen blev det ändå bättre och från citadellkliniken har dom ju hela tiden varit villiga att korrigera kostnadsfritt. Men det kostar ändå.
Det kostar i smärta, det kostar i ångest, det kostar i lögner och dolda sanningar då jag inte velat berätta detta för omgivningen. Det kostar i resor, operation, konsultation, återbesök. Fram och tillbaka från stockholm till malmö och landskrona. Det kostar i egen bekostad sjukskrivning 4gånger om. Och smärtan av tortyrbh´n som jag aldrig mer vill återse.
Var gång har det varit en kamp. Kamp för att försöka förstå, acceptera, orka, komma överens med kirurgen om vad som skall göras.
Min ork har mer än en gång tagit slut. Mitt hopp flög ut genom fönstret för länge sedan när kirurgen ännu en gång föreslog att man skulle sy om fickorna och skära lite i muskeln.
Första operationen så hade jag en tilltro till att det skulle bli bra. andra korrigeringen skulle vi lägga framför muskeln, men jag vaknade ändå upp och hade fått dom placerade bakom. Besvikelsen var total och förtroendet åkte ner i botten. Likväl stog jag där inför en 4e operation, desperat efter att få känna mig normal igen så drog jag ihop lite av mina sista krafter och tänkte, måtte det bli bättre den här gången.
I början var det faktiskt rätt fint, mjukt, ganska naturligt, mindre och inte så ont. Men när dom läkte så hittade mina muskler återigen sin styrka. Och nu står jag här igen med muskelpåverkan, olika höjd, konstiga veck och dubbelkontur och lite fula ärr.
Nä, nu får det vara nog.
Visst har kliniken på sätt och vis ställt upp, dom har korrigerat, jag skall inte klaga på det. Men någonstans måste jag säga stop. Jag kan inte fortsätta dunka huvudet mot samma vägg om och om igen. Jag kan inte gå igenom en operation till och sy om fickorna och skära i muskeln och ha kvar implantaten bakom muskeln. det funkar inte för mig.
Även om min kirurg inte alls håller med så är det detta som min kropp säger till mig om och om igen. Det här funkar inte. det räcker nu.
Och det är dags att jag lyssnar.
Det kommer att kosta, det har varit dyrt på många sätt, både fysiskt, psykiskt, smärtsamt, ekonomisk.... osv...
Men nu räcker det. Nu skall implantaten ut!
Jag vet att dom kommer bli mindre, jag vet att jag säkert kommer få gå igenom både smärta och ångest och tårar. Men att ha kvar implantaten är inte längre ett alternativ.
*** EDIT 03-04-26***
en jämförelse mellan 17 och 44 dagar postop. Har förlorat lite volym, brösten känns genommjuka, ingen svullnad. Har förlorat merparten av volymeni klyftan och lite ovanpå. Men dom känns ändå väldigt fina, naturliga. Huden fortsätter att dra ihop sig, känns bra.