Nervös

Jag har velat göra detta i 15 år. Efter att ha fått två barn tätt för 20 år sedan så har det inte funnits några bröst kvar i stort sett. Min man har varit supernöjd, det är ju ett par bröst liksom, medan jag har mått dåligt hela tiden. Inte av fåfänga utan utav känslan av två påsar som bara finns där. Med BH ser det skapligt ut men vara naken är en pina. Jag har inte gjort något åt detta förut då jag aldrig skulle prioritera att lägga så mycket pengar på mig själv, men nu sa min man STOPP! Han har sett hur jag mått och tyckte att det är dags. Och vet ni, idag är det dags. Kl 15 är det min tur att göra lyft + förstoring. Min enda förhoppning är att de sitter i den höjd de ska när de är läkta, att de har fyllnad och att de läker bra. Allt annat med ärr o s v är en bonus om det blir någorlunda. Jag är ändå 47 år så jag har rimliga förhoppningar.
Är ni osäkra så vänta, annars gå på konsultationer och prata med kirurgen om era önskningar. Lycka till.

Jag hade precis samma funderingar och tankar som dig innan jag genomförde min bröstoperation. Jag bokade konsultationer och bokade av dem i sista sekund på grund av alla tankar som snurrade runt. Jag har sedan 19 års ålder velat göra en bröstförstoring men alltid hittat en orsak till att inte göra den. Ena gången kunde de handla om det ekonomiska, andra att det inte var rätt i tid och så höll det på tills jag kände att jag var klar med antal barn. Då kändes det som jag helt plötsligt inte ha något att skylla på längre eller kunde ja, jo visst kom andra tankar, vad är jag för förebild? Vad förmedlar jag till mina barn? Har jag råd att lägga så mycket pengar på mig när jag kan lägga dem på mina barn istället.. sen började jag tänka, men när gjorde jag något för min skull? Och endast min skull? Är du en sämre förebild för du har silicone i dina bröst? Vem har rätt att döma? Detta har jag velat så länge, hur länge ska du skjuta upp det? Till slut tog jag tag i saken med stöttning av min make och är så glad över mig själv att jag gjorde detta. Ångrar inte en sekund.
Men det måste kännas rätt ända in i själen och att det känns som ett genomtänkt beslut :).

Jag har känt exakt samma som flera av er! ”Är jag helt knäpp som gör det här ytliga ingreppet, med risk för komplikationer och all möjlig skit?! Jag har ju två barn att tänka på!”
Men min man stöttade till 100%, min mamma likaså, och till slut fick jag bara bestämma mig.

Inför konsultation och tills jag bestämt mig och bokat så läste jag härinne dygnet runt typ, googlade ALLT.
När datumet var satt gick jag ”offline” och vägrade prata mer om det, ville inte börja vela igen (känner mig själv alltför väl ?), på dagen D var jag nervös så jag knappt visste vad jag hette, och nu, när mina jättefina bröst är drygt 3 månader och allting har gått bra, så är jag SÅ nöjd! ?

Klart det dippar nån gång att det tar sån tid (min träningsform/hobby var förbjuden första 12 veckorna), men nu är jag (äntligen!!!) över den ”magiska” gränsen och tuttarna börjar nog visa sitt slutresultat, så nu blir det bara bättre och bättre! ?

Kikade dessutom på mina före-bilder nu idag för första gången sen jag var nästan nyopererad, och wow! Jag är SÅ GLAD att jag gjorde det!!

Teddy: Låt det inte ta stopp för det? Välj en klinik, boka en hotellövernattning eller två och förbered hemmet med allt du behöver? Kan du ta tåget till kliniken? Buss? Jag skulle ha klarat mig helt ensam de första dagarna, även om jag nu hade stöd av hela familjen.