Arg, ledsen och besviken... :'(

Vet knappt var jag ska börja med min historia, ska försöka hålla det kort så ni orkar läsa och ge mig råd och stöd.

Jag väljer att ej avslöja Klinik och läkare då jag inte vet hur allt det här kommer sluta, och då jag vill vara anonym...

Det började egentligen i onsdags. Flög hem tidigare från ett jobb i Sthlm eftersom jag bokat operation. När jag kommer till kliniken visar en jätte gullig sjuksköterska mig till mitt rum, jag får två värktabletter och en lugnande. Efter en LÅNG stund dyker läkaren upp och berättar att något blivit fel, att de inte har de implantat jag beställt (280cc), och att de bara har mycket större (420cc). Han har dock ringt sin leverantör som lovat leverera 290 cc till fredag (idag) och operationspersonalen (3 stycken gulliga tjejer) har lovat jobba extra (de opererar inte på fredagar annars) för att jag ska få det gjort. Jag får åka hem igen med gråten i halsen.

Idag dök jag upp på kliniken strax innan tiden. Blev väldigt fint omhändertagen och visad till mitt rum. De passade upp mig, läkaren kom och tog foto och ritade. Allt gick ganska snabbt, innan jag visste ordet av vaknar jag upp med bandage över brösten.

Jag får snabbt ganska ont, och ber om smärtstillande (står inte riktigt ut). Sjuksköterskerna föreslår att vi ska lägga lite bandage "ovanför" brösten också för att "hålla ner", de tror de hjälper.  Inledningsvis har jag bandage under och läkbh.

Något de säger får mig att reagera. Muskeln ska ju inte vara inblandad, jag skulle ju ha framför muskeln INTE BAKOM! De blir osäkra när de ser hur orolig jag är och kallar dit läkaren.

Denna läkare har hela tiden förespråkat framför då han nästan bara pratat om komplikationer med bakom. Dessutom hade jag ganska mycket egen vävnad och tränar mycket, är dessutom fysisk aktiv i mitt jobb.

När läkaren kommer bekräftar han att han har lagt implantaten bakom muskeln. Han säger att det redan nu ser jätte fint ut och att jag säkert inte kommer råka ut för några komplikationer.

VI HAR INTE ENS PRATAT OM BAKOM. Jag har varit hundra säker på framför hela tiden!!!

Jag bryter nästan ihop. Han har skurit i min muskel, utan tillåtelse!!! Hur kan han? Jag gråter hysteriskt och sjuksköterskerna försöker trösta mig. Orsaken säger läkaren är att det passade bra på mig, han behövde bara "lyfta bort" muskeln lite. Men det är FAN INTE UPP TILL HAN (börjar gråta när jag skriver detta också).

Han lovar givetvis att flytta framåt om ja vill eller om jag får komplikationer. En till operation när jag fortfarande ligger på uppvaket från den första? 

Men det är inte ens det, det handlar om. Jag skulle ha framför, inte bakom!

DET ÄR UPP TILL MIG! DET ÄR MIN KROPP! Det känns som ett övergrepp...

De gulliga sjuksystrarna gör allt för att muntra upp mig (de lyckas till och med få mig att skratta till slut), ger mig komplimanger och pratar som om vi vore kompisar sen länge... men det finns liksom inte något, någon kan göra. Det är för sent. Gjort är gjort.

Jag kom precis hem. Har jätte ont och är superledsen och framförallt besviken.

Jag känner mig så jävla sviken av läkaren...

Just denna läkaren förespråkar framför. Även om läget för att lägga bakom var "bra" hur kan han ta det beslutet utan att jag får säga mitt? Iförsig har jag inte sagt hur emot bakom jag är men ändå. Han har hela tiden bara pratat framför, vi hade bestämt framför. Nu när han lagt de bakom så pratar han inte alls om några komplikationer längre...

FAN! Jag är så jävla ledsen. Det kanske blir hur bra som helst i slutändan... men nu är jag bara ledsen.

Jag ville ha framför pga mitt jobb, träning och för att jag kan leva med komplikationerna med framför INTE med bakom. Då hade jag hellre inte gjort det alls.

Jag valde 280 för att jag ville ha det. Nu "försvinner" dessutom 50 cc bara sådär pga placering!?

Hoppas ni orkar läsa och kan komma med några uppmuntrande ord... är helt ensam i det här. Och jag vet inte var jag ska ta vägen med min sorg...

Kram J