Reaktioner från familj, vänner, arbete

Vad smidigt med tidpunkten för operation! Håller helt med dig ang att tala om för "andra" :)

Jag har varit ganska öppen om det. Berättar inte åt alla men flera vänner, min och karlns familj vet. Är även mammaledig så jag passar på nu för då slipper jag berätta åt de på mitt jobb åtminstone. Vet att det hade tisslat och tasslats om det, speciellt bland de äldre :P Har sagt åt en av mina kollegor men hon är samtidigt en väldigt nära vän som har en skön inställning till allt och alla. Sköt ditt och skit i andra, gör det som man mår bra av osv. Lite hakuna matata över henne haha :)

Det har annars varit blandade reaktioner. De allra flesta har varit positiva och en del har själva förstorat brösten eller ska göra det. Andra tycker det är onödigt att slänga pengar på bröst, att man ska acceptera hur man ser ut.

Försår verkligen inte varför alla ska ha en åsikt om allting.  Tror det handlar mycket om avundsjuka och att många tycker det är konstigt att man vill vara fin och trivas med sig själv.

Intressant tråd - Tycker själv att detta är rätt jobbigt eftersom jag tidigare själv nog haft mina fördomar mot de som opererar brösten. Inte för att jag inte tycker det är upp till var och en att ta det beslutet, och jag bryr mig inte om någon annan gör det, men ändå har jag tänkt att man inte gör det om man inte t.ex. behöver en rekonstruktion efter bröstcancer. Liksom, man ska vara nöjd med sig själv och jobba med sin egen självbild istället för att operera sig. Men jag har som sagt ändrat mig :-), och ska själv fixa till mina bröst. Dock tror jag att de flesta av mina gamla vänner är av samma åsikt att man får acceptera vad man fått och det är viltigare vem du är än hur du ser ut, så det känns jobbigt att berätta för dem. De jag har hintat det till har varit rätt negativa. Däremot har jag fått en hel del nya vänner på senare år som inte alls har den inställningen och stöttar mig. Även min syster stöttar mig helt och det gör också min man, även om han tycker jag är fin som jag är. På jobbet skulle jag inte berätta det och jag hoppas att det inte märks, så så osäker kan man vara i sig själv även som 42-åring!

Men jag gör det för mig själv och det kan vara bra att jobba på att stå upp för sina beslut!

Jag och min kompis opererade oss samma dag så det var skönt att ha som stöd, min sambo stöttar mig i mitt val. Det jobbigaste var familjen. har alltid varit det svarta fåret så när jag berättade för mamma och pappa blev det lite kaos. Mamma var besviken och skulle övertala mig till att inte göra det, pappa sa inte ett ord förrän på operationsdagen när jag skrev ett sms om att allt hade gått bra då skrev han att han varit så orolig och väntat på smset och att han hoppades att jag inte skulle ha allt för ont, han behövde väll lite tid att tänka så han inte sa någonting elakt antar jag. Min syster var förvånansvärt stöttande, hon och mamma brukar alltid reagera och tycka lika om allt men hon sa "Jag tänker inte försöka övertala dig jag vet att mamma säkert redan håller på så du får lycka till" Det är nog värre än vad man tror, man gör upp en scen i huvudet. Jag trodde mina föräldrar aldrig skulle vilja prata med mig igen med tanke på att jag har massa tatueringar som dom hatar och jag har alltid gjort det jag vill oavsett deras åsikt men det gick ju bra ^^ Ingen bryr sig om det nu. Mina jobbkollegor tycker bara det är kul men vi är bara 5 personer i den butiken och väldigt tajta så dom skämtar mest att "det var på tiden" och lite sådant retskämt så det är skönt, då har jag några osm hjälper mig på jobbet när jag är handikappad xD

Intressant det där med storlekar

Du fick G av att sätta in samma cc som jag men jag kan ha c-kupa

Hela min familj på mamma, pappa och storasystrar har varit jättestöttande och respektfulla i sin reaktion. De vet att jag i min stora hälsoresa "förlorade" mina bröst och att det har varit skitjobbigt. Man blir ju kluven över att känna sig nöjd över formen på sin kropp och samtidigt totalt hata sina bröst som "förstörts". Dom förstår att jag gått och tänkt "inte ska väl jag" i många år och nu äntligen tagit tag i en bröstoperation, och dom är glada för min skull. Sen ska jag inte skjuta under stolen med att jag vill ha större, och det är ju bara en personlig preferens som dom tycker är min ensak. Inga konstigheter, min kropp. De litar på mitt omdöme kort sagt. Min pojkvän reagerade inte så värst över mina operationsplaner. "Ok" typ, sedan har han stöttat mig i min oro angående narkos och min smärthantering. Mina två närmaste vänner vet och även dom förstår min hälsoresa.

Ärligt talat så har jag lagt lite tanke på vad andra ska tro. Alla ytliga bekanta som inte vet om ens historia, som bara vet att man helt plötsligt har förstorat tuttarna. Men jag har kommit till den åldern (26) då jag faktiskt inte bryr mig om vad bekanta, arbetskamrater, distanta släktingar osv tycker. Det är ju inte deras ensak. Och har dom invändande tankar om det hela så är vi uppenbarligen inte nära nog för att jag ska bry mig om vad dom tycker.

Intressant med allas berättelser.

Jag berättade för min syster och hon blev bara stolt över mig.

Föräldrarna får veta om ett par dagar och så laddar jag ingör en släktmiddag nästa vecka. Mycket spännande om någon tar upp det.

Jag var väldigt nervös innan op om hur min omgivning skulle reagera. Särskilt närmaste familjen och vännerna.

Nu när jag lagt in mer än vad jag igentligen tänkt från början för att mina förutsättningar var så krassa... från 75 AA (bara skinn typ) med 400 cc hög profil så är mina bröst nu tre veckor efter op ca 75A/75B. Nu när den värsta svullnaden lagt sig något har ingen av de familjemedlemmar, vänner och kollegor som jag inte berättat för har lagt märke till förändringen.

Jag vet att de skulle säga något om de lagt märke till det. Jag har inte alltid varit "plattbröstad". Så det har varit en stor skillnad på relativt kort tid efter min kraftiga viknedgång, barn och amning till inga bröst alls.

Redan nu är mina bröst proportionerliga och diskreta med kläder på (har även jobbat i tighta kläder med läkbehån på).

Så himla skönt att en kan ta det i sin egen takt hur man vill göra. Vilka man vill diskutera sina bröst med osv...

Jag är inte så intresserad att prata om mina kroppsdelar med min omgivning. Jag gjorde detta enbart för mitt egna välmående. Ingen annan har med min kropp att göra. Så stå på er, de som reagerar negativt får deala med sina åsikter och känslor på egen hand. Inte ert ansvar... Men det är lättare sagt en gjort, jag vet.

Men det viktigaste är att en gör något för sig själv man kommer få glädje och mer livskvalité av. Hur kan någon som bryr sig om en inte unna en detta!?