Då var det äntligen den 17e november och min tur. Sov inte många timmar den natten och jag var både förväntansfull och orolig när klockan ringde och det var dags att tvätta av sig en sista gång med Descutan-tvålen i duschen.
Åkte in så jag var på kliniken redan klockan 7 och blev direkt hänvisad till vårdavdelningen och det rum jag sedan skulle ha. Otroligt skönt att ha eget rum. Fick byta om till sjukhusdräkt och morgonrock och tofflor. Nästan omgående efter det kom Maximilian och en kollega till honom för hämta mig till ett annat rum där vi började med att ta massor av foton. Efter det ritade han upp hur han skulle lägga snitten och var han skulle fettsuga. Han ritade också upp var de nya bröstvårtorna skulle sitta. När picassomålningen var klar  tog han tid till att gå igenom vad som skulle göras och jag fick ställa frågor om jag ville. Men jag var rätt tom i bollen just då och tankarna bara snurrade så kom inte på något mer att fråga. Sedan fick jag gå tillbaka till mitt rum och då kom en av sköterskorna och skulle prova ut bh och gördel samt ge några tabletter Dessutom fick jag ett par stödstrumpor som skulle sitta på under och efter operationen. Slutligen kom narkosläkaren och ställde lite frågor och berättade att det här skulle gå bra. Nästan direkt efter det så blir blev jag hämtad av en narkossjuksköterska som var så full av energi och glädje att det smittade av sig. Inne i operationssalen möttes jag av ytterligare två sjuksköterskor som var jättetrevliga och fick mig att känna mig lugn, välkommen och viktig. Fick en nål satt i höger hand och sedan en mask över näsa och mun och blev sövd. Var så skönt att jag slapp en massa väntande så jag hann inte riktigt bli sådär "nu kräker jag" nervös! 
Operationen tog ca 4 h och när jag vaknade upp på uppvaket var jag ganska desorienterad. Hade fått medicin och plåster mot illamående så det var jätteskönt att inte behöva kräkas. Där stannade jag i några timmar innan jag blev flyttad tillbaka till mitt rum på vårdavdelningen sen slumrade jag lite innan jag fick något att äta. Fått så otroligt fin service på AK, med fika/matbrickor med små blombuketter, jättegoda mackor m,m. Jag hade inga problem dag 1 att äta utan fikan slank ner 
Har två dränage, en gördel som går från knä upp till bröst och en speciell bh. Jag lämnade inte sängen första dagen utan hade massagekuddar på benen för att minska risken för blodpropp (hade dessa också under operationen) och fick också en blodförtunnande spruta. Har dessutom en flaska innehållandes någon slags vätska med ett rör i som man ska blåsa ut luft i för att träna lungorna så det ligger jag i sängen och gör med jämna mellanrum. Smärtlindringen har varit perfekt för så fort jag börjat känna lite då står plötsligt någon av dessa underbara sjuksköterskor med piller i en liten kopp till mig. träffade Maximilian väldigt kort efter operationen och fick inte så jättemycket info första dagen mer än att allt gått bra. 
I torsdags morse (dag2) så drog dom ut min kateter vilket sved lite men var skönt att ha en slang mindre i kroppen. De kopplade dessutom bort droppet så även där slapp jag en slang att hålla reda på. Eftersom jag är högerhänt var det svårt att äta eller använda mobilen med droppet inkopplat. Jag var också tvungen att ställa mig upp och skulle vägas och det var väldigt tufft att komma upp ur sängen. Det gjorde så jävla ont för ett av dränagen hade hamnat i ett lite konstigt läge när jag låg ner och nu "rättade" drt till sig. Sved och spände så jag trodde det var något stygn som sprack men är tacksam att det inte var så. Klarade bara av att stå en kort kort stund innan jag blev svimmig. Har sedan varit uppe på toaletten flera gånger och det har varit viktigt att röra sig. Jag har lågt blodtryck och har lätt för att svimma svimma så jag har varit nära några gånger. Såg min mage lite snabbt i en spegel när de skulle rätta till gördeln. Kan inte fatta att det jag såg var min nya mage! På eftermiddagen kom Maximilian och berättade mer om operationen. De har fettsugit ca 3 liter fett samt skurit bort nästan 10 kg hud (tuppen bläää). Jag har dessutom fått en ny navel som jag inte sett ännu alltså en fejknavel. Har en hel del fett till kring organen som de inte kunde fettsuga (låter ju rimligt haha) så blev uppmanad att ta hand om mig bättre nu och börja träna mer när jag läkt. Hade en diastas på ca 12 cm så inte konstigt att jag haft stora problem med att göra saker som tex hård träning innan. Blir lite moment 22 att man behöver träna för att bli hälsosam men kan inte träna för att man har noll magstöd. Så jag ser så mycket fram emot att äntligen kunna börja träna så som jag vill om några månader. Förhoppningsvis minskar ju även fettet kring mina tarmar m,m då. 
Det absolut värsta med operationen är enligt mig helt klart att sätta sig upp och lägga sig ner i sängen. Det är vidrigt. Men på kvällen dag 2 så lyckades jag både sätta mig själv upp och lägga mig ner. 
Nu dag 3 (sov över 2 nätter) är jag nervös för att åka hem, skulle gärna stannat ytterligare någon natt men är så nöjd att jag slapp gå hem dagen efter operationen. Nu gjorde jag ju ett kombinationsingrepp så främst därför jag fick stanna två nätter. 

Ligger nu och väntar på att Maximilian ska besluta om jag ska ha dränagen kvar (sjuksköterskan trodde att jag kunde behöva 1 kvar). Försöker också "njuta" av några timmars egentid till innan man ska hem till barn och man. 

uppdaterar med mer info längre fram!

Den 19/12 var det äntligen dags för mig att få fixa mina bröst och armar efter 50 kg viktnedgång. Jag var på konsultation i oktober hos Riikka och det kändes bra, hon förklarade att jag hade tillräckligt med bröstvävnad för att slippa implantat men att vi kunde göra en yngre form på brösten med hjälp av ett mindre implantat. Jag kände mig trygg med henne och vi kom överens om att lägga in 300 cc motiva demi runda bakom bröstmuskeln tillsammans med ett ankarlyft. Jag hade lite svårt att få tag på Riikka via mail innan operationen få jag ville ha svar på lite frågor men hon var lätt att få tag på via telefon och all personal jag varit i kontakt med på Akademikliniken fram till operation har varit så fina. 19/12 Kl 07:30 skrevs jag in, fick direkt komma till mitt rum där jag fick byta om till skjorta, morgonrock, stödstrumpor och tofflor. Sen provade vi ut stöd-bh samt armgördel. Träffade Riikka som fotade och ritade på mig inför operationen och kollade om jag hade några sista frågor. Därefter träffade jag narkosläkaren, berättade att jag sist jag blev sövd mådde extremt illa på uppvaket och blev lovad medel mot illamåendet. Kl 9:15 hämtades jag till operation. Det första som slog mig var att det var iskallt i operationssalen men fick en tunn plastfilt över mig. På benen trädde man på några massagekuddad med värme som skulle hålla igång blodcirkulationen, bästa och skönaste jag varit med om! Dessa satt på ända tills jag kom tillbaka till rummet. Dom satte en mål i handen och gav lite bedövning där då medlet för att söva en kan göra lite ont. Sen kom narkosläkaren och kollade blodtryck och frågade om alla kände sig redo. Sen kom smärtan i handen som dom hade förvarnat om och sen sov jag. Vaknade ca 14:30 av en sköterska som mjukt sa mitt namn och strök mig över kinden. Hon berättade att allt hade gått bra men att dom hade fått sätta kateter då operationen drog ut på tiden. Hade mycket mer hud att ta bort på armarna än kirurgen kunde föreställa sig. Jag mådde bra när jag vaknade, inget illamående, ingen smärta och kände mig pigg. Blev erbjuden vatten och fick lite smärtstillande i förebyggande syfte. Katetern togs bort och jag fick komma till rummet inom en timme. Fick blåbärssoppa och vatten, sen en superfin frukostbricka med smörgås, yoghurt, kaffe, godis och blommor i vas. Då och då kom man och kollade till mig och vid Kl 17 var det dags att prova gå på toa, även det gick bra. Efter det klädde jag på mig och blev hämtad Kl 18:30 av min man. Väl hemma så är jag väldigt trött, brösten spänner och det känns som den värsta tänkbara träningsvärken man har absolut inte ont. Nu är det vara vila och läka som gäller :)

Äntligen var det min tur i måndags och jag tänkte dela med mig av min positiva upplevelse då jag själv älskade att läsa berättelser innan min egen operation ? Jag opererades av Paolo på Akademikliniken i Stockholm där vi la in 335cc respektive 380cc anatomiska framför muskeln! Jag skulle vara på kliniken 07.30 men var där redan när de öppnade vid 7, ivrig som man är ? Jag anmälde mig vid 07.05 cirka och skulle upp på operationsvåningen högst upp och vänta, hann knappt att sätta mig ner innan det kom en sköterska och hämtade mig, så jag fick komma in ganska långt innan min avsatta tid vilket var otroligt skönt! Vi gick in på vårdavdelningen där jag fick ett eget rum och där fick jag skriva på papper och prova ut stödbhn direkt och jag fick ta mig ett långt linne/klänning och en morgonrock, medan vi står och testar så kom redan narkosläkaren och presenterade sig och frågade en del frågor. Där och då fick jag även reda på att jag var först på Paolos lista så det skulle inte dröja innan han kom! Kort efter att narkosläkaren gått så kom en sjuksköterska in och gav mig tabletter och i samband med att han gick ut så mötte han Paolo i dörren. Paolo kom in skinande som en sol och hade som sköterska med sig, då fick jag gå vidare till ett annat rum där Paolo tog bilder och sedan ritade på mig. Han var jättestöttande och peppande och älskade hans bemötande som gjorde mig otroligt lugn själv! När han var klar så skulle jag gå in på rummet och vänta på min tur men jag hann knappt gå in i rummet innan operationssköterskan kom och hämtade mig, också väldigt fint bemötande, han stod redo med min morgonrock och tog på mig den och sen knatade vi vidare in i operationssalen. Därinne så var vi endast 3 personen och småpratade lite medan de förberedde mig, kort därefter så kom narkosläkaren och jag hann inte ens reagera på att han hade gett mig narkosmedel, han sa inget när han gjorde det, jag fick endast en syrgasmask på mig och kände hur snurrig jag började bli, hann att säga ”oj vad snurrigt det är, är det narkosen?” Och så fick jag ett ”ja” tillbaka och sen vaknade jag helt plötsligt haha ? Vilket var skönt då jag var så orolig över narkosen, han hade nog i baktanke att jag inte skulle hinna reagera så mycket då jag nämnt att jag fått kraftig dödsångest vid tidigare sövningar. Vaknade på uppvaket och hade ganska rejält ont men tror det berodde på en chock också, fick smärtstillande som hjälpte och sen fick jag åka in på mitt rum. Fick mer medicin mot illamående men annars mådde jag väldigt bra! Sen kom det ett antal personer in som hjälpte mig med att gå på toa osv, sen kom en annan in med presenter och alla papper. Vid 13 tiden så fick jag åka hem då jag var väldigt pigg och inte hade så ont ? så allting fick sjukt smidigt och snabbt och jag har knappt haft ont alls, klarar mig på enbart Alvedon här hemma! Stor tumme upp för Akademikliniken i Stockholm!

Kallades till att befinna mig på plats, kl 10:00, men läkaren var upptagen så jag opererades först vid kl 14:00. En sköterska kom och checkade att jag inte ätit, och jag fick välja en BH-sort att ha efter operationen och den ingick i priset. Lång väntetid, läkaren operereade under tiden, och Jobbigt när man var fastande. Allt gick mycket snabbt när man lagt sig på operationsbordet och vaknade sedan och mindes ingenting. Det gjorde inte mycket ont. Jag hade läst att man skulle sova över, men några timmar efter efter operationen vid kl 20:00 frågade jag om man kunde få nåt att äta, och fick en liten macka. De visste inte om jag skulle stanna eller kunde åka hem, och tog reda på det först när jag frågade. Jag kunde åka hem samma kväll med ett recept och bad om att få lite värkmedicin till kvällen. Har varit och byt tejp och tagit bort stygnen. Sköterskan säger att det ser jättefint ut, men ärren ser "köttiga" ut fortfarande efter en månad. ska det se ut såhär, undrar jag?

Idag, 30 mars 2020 var dagen framme. Jag vaknade runt 10, tog den andra duschen med descultan, avlägsnade alla smycken och bytte om till rena kläder. Väl på Akademikliniken blev jag hänvisad till vårdavdelningen där jag blev mött av en supergullig sjuksköterska som ledde mig till mitt egna rum. Med tanke på Corona-situationen ville jag försäkra mig om att jag inte skulle belasta sjukvården om något hände (vill ej ta en intensivplats om något går snett liksom), att de som arbetar här nu inte jobbar på andra offentliga vårdavdelningar, samt den (kanske märkliga) men viktiga frågan för mig; om de hade barn- skulle de låtit sin dotter göra detta i rådande situation. Sköterskan Paula var så trygghetsingivande, lugn och bra att prata med utan att vara ”för” överslätande. Det finns såklart alltid en risk, som med alla operationer. Jag har tidigare läst att kliniker (även AK) behandlar patienter med lite av en ”rullande på band” känsla. Men OJ så fel tycker jag. Under närmsta timmarna fick jag träffa narkossköterska, bh-testare, receptionist, uppvaks-sköterskor och kirurgen Paulo. Alla med stort fokus på mig. De småpratade, frågade vad jag gjorde annars, undrade om jag hade frågor eller önskemål (sade att jag hade kräkfobi så de skulle göra allt för att för att minska illamående), peppade och fick mig att känna mig sedd och viktig. Inte för att det hade varit avgörande i hur jag uppfattat kliniken men det känns viktigt för mig att nämna då det var så påtagligt hur mycket de bryr sig om sina patienter. Paolo målade och fotade, jag skulle få Polytech Mesma 255cc. Jag frågade varför han jobbade med Polytech mer än motiva och mentor, han berättade att han upplevde Polytech mjukare, mer följsamt, naturligare och enklare att få till ett kort ärr med. Det är tydligen det mest använda i Europa, men motiva/mentor är bättre marknadsfört i Norden, därav hör vi mer om det. Jag har hört att det inte bara varit jag som undrat varför så få hör talas om implantatet så kände att de var värt att nämna. Men som alla kirurger nämner; olika implantat passar olika kvinnor. Jag är nybliven 22-åring, sportar mycket och hade ”fasta” men små bröst innan. Därför tyckte Paolo att motiva/mentor skulle bli för runt, hårt, samt se mer ”fejk ut”. Åter igen, skulle varmt rekommendera att inte läsa er till storlek/implantat här på forumet eller youtube, gå på konsultation och fråga tills frågorna tar slut. Kirurgerna kan bäst, och ser din kropp med medicinska, välkalkylerade ögon. Jag fick vänta någon timme till innan sista sköterskan kom in med smärtstillande. Tillsammans gick vi till operationssalen. Där spelades lite musik, glada sköterskor klädde in mig, pratade om hur allt skulle gå till, skämtade om att jag skulle kunna drömma tokigt och att jag inte skulle oroa mig över trycket många kvinnor känner när de vaknar. Igen; så söta att jag nästan blev tårögd haha. I takfönstret minns jag fåglar som flög förbi, sedan.. 3..2..1 så var jag vaken igen. Helt ärligt (vill vara så transparent jag kan vara här) vaknade jag i ett obehag, jag hade ont, hackade tänder och var yr. Snabbt kom en sköterska med någon tablett och frågade hur jag mådde. Försökte få ur mig ord men det var så svårt, hon såg det och ökade mängden jag fick genom lilla tuben i armen (haha vet inte vad jag ska kalla det?). Jag slumrade till och hade det sisådär lagom bekvämt.. men så småningom avtog smärtan och trycket och jag var bara väldigt väldigt trött. Någon timme passerade, sedan kom en efter en sköterska och passade på mig, alla berättade hur bra operationen gått, ungefär när jag skulle bli rullad till mitt rum, vad för medicin de gav. De alla talade till mig med mitt tilltalsnamn (tycker det är en sådan fin och enkel sak att göra för att få någon att inte känna sig som en i raden av alla patienter). Jag blev sedan rullad till mitt rum, helt smärtfri men trött. Jag fick först blåbärssoppa och vatten men har noll aptit så kämpar med den fortfarande. Efter någon timme kom nästa sköterska med en bricka med kaffe (fick välja mellan olika drycker), macka, yoghurt, choklad och lite blommor i en vas :). Fick även en liten gåva med hudvårdsprodukter (har ej hört andra som fått det? Men kan vara pga jag skulle vara demopatient men blev ändrat i sista sekund) och information om efterbehandlingen. Ska försöka äta lite men ville skriva av mig först nu när allt är så färskt i minnet och jag inte har ont alls. Klockan är nu 19 och jag kom hit vid 12. Kanske är intressant att få en uppfattning om hur lång tid det faktiskt tar, trots ett så snabbt ingrepp (45 min-1h). Jag skriver en uppdatering här efter 2 veckor tänkte jag, sedan efter 6 månader. :)

Nu är äntligen min operation som jag funderat på så länge genomförd! Har valt att göra både övre och nedre ögonplastik samtidigt trots att man läst att det skulle vara ett lite jobbigare ingrepp. Är glatt överraskad, inga som helst bekymmer! Vid ankomst blev jag väldigt väl omhändertagen av sköterskorna på operationsavdelningen. Fick först träffa narkosläkaren och därefter Ulf Samuelsson som skulle operera. Väldigt bra information och en supertrevlig läkare! Man tog också blodtryck och jag fick fylla i lite papper om hälsotillstånd innan det var dags att rulla in till operationssalen. Väl där fick jag en nål i armen och sedan tog det inte många sekunder innan jag sov gott. Själva operationen tog ca 1,5 tim och därefter vaknade jag på uppvakningsavdelningen där jag fick vila en stund innan jag fick komma tillbaka till mitt rum. Var lite omtöcknad i början men det släppte efter hand. Blev serverad en fantastiskt fin bricka med blommor, goda smörgåsar och kaffe, härligt efter lång fasta! Sedan var det dags för hemgång, hela proceduren tog ca 6 timmar och väl hemma väntade jag på att smärtan skulle sätta in. Den kom aldrig! Tog en tablett efter hemkomst men det var endast i förebyggande syfte och hade inte behövt den alls. Helt otroligt med tanke på hur man ser ut! Svullen. lila och sned i hela ögonpartiet, trådar som är fästa ända ner i kinden och runt ögonen, det blir nog att hålla sig inomhus ett tag nu framöver för att inte skrämma någon stackars granne! För er som planerar att göra samma operation kan jag verkligen rekommendera Ulf Samuelsson (som jag själv fick rekommendation om från en läkare som också blivit opererad av Ulf). Akademikliniken är något dyrare men väl värt det för den säkerhet och tryggheten man känner när man är i deras händer!

Jag tänkte beskriva min operationsdag från det att jag lämnar hemmet tills att jag kommit hem. Operationen jag ska göra innebär implantatsbyte från 400 cc til 590 cc (Motiva Corsé) och fettsugning av höfter och rygg. Jag får skjuts av sambon in till AK vilket tog ca 30 minuter pga av rätt mycket trafik, trots tidig morgon. Jag skulle checka in senast kl 07:30 i recptionen. När det var gjort blev jag hänvisad 1 trappa upp till väntrummet. Där hann jag knappt sätta mig förän min sjuksyster kom och förde mig till mitt rum för dagen. Allt gick väldigt fort i början. Jag fick först fylla lite allmän information om anhöriga som kan kontaktas och deras telefonnummer. Sedan bytte jag om till ett nattlinne, morgonrock, stödstrumpor och tofflor. Efter det var det dags för blodtryck, stick i fingret för att kolla HB-värdet och utprovning av sport-bh och gördel som jag skulle ha runt mage/rygg. En kort stund därefter kommer narkosläkaren in och beskriver själva förloppet och frågar om jag har några frågor att ställa. Väldigt trevlig man men lite "löpande på band" känsla - det var inte första gången han rabblade detta s a s. :-) Efter ca 30 minuter kommer min kirurg Paolo in med en kollega och frågar hur jag mår och berättar att vi ska gå till ett annat rum där han ska ta fotografier, mäta och rita. Han berättar också om min plats i kön och att han har en snabb op innan mig. När Paolo är klar är väl klockan ca 08:15. Jag ligger på mitt rum och surfar på mobilen. Sjuksyrran kommer in och jag får ta 4 tabletter (Alvedon och ngn annan smärtlindring). Kvällen innan har jag duschat 2 ggr med angiven produkt från Apoteket men p g a av att jag ska göra en fettsugning OCH bröstoperation behövde dom (sjuksyrrorna) tvätta mig igen. Syrran leder in mig till operationssalen vilket är ett väldigt stort och kallt rum. Där får jag stå helt naken med armarna på huvudet. Syrran har full operationsutrustning och säkerheten är rigorös. Hon har en tång med indränka bomullsbollar som hon tvättar HELA min kropp med. Jag är nervös och fryser så jag skakar. Syrran är jättegullig och försöker få mig på andra tankar. Till slut får jag lägga mig på den uppvärmda britsen och får en massa skynken runt vaderna, portar sätts i handryggen och "brickor" (kommer inte på namnet) lite är och där på överkroppen. Sedan kommer narkosläkaren in och sätter sig vid mitt huvud och börjar förbereda sömnmedel och bedövning som ska sprutas in via porten i handryggen. Han berättar hela tiden vad han kommer att göra och att jag snart ska få sova gott. En mask hålls framför mitt ansikte samtidigt som det första medlet sprutas in. Jag känner mig helt klar i knoppen och inte ett dugg påverkad. Andra medlet som sprutas in gör min syn lite suddig för några sekunder och sedan minns jag inte mer. Glömde fråga hur lång till operationen tog men minst 2-3 timmar. Jag har blivit sövd tidigare, men då under kortare tid, så jag visste inte hur min kropp skulle reagera idag. Jag minns att jag låg på uppvaket och att jag vaknade ömsom somnade om där inne några gånger. Jag hade lite ont i ländryggen så jag fick väl ngt smärtstillande intravenöst för värken försvann. När jag verkar hyffsat vaken blir jag erbjuden Nyponsoppa eller liknande vilket jag gärna tackade ja till. Sen somnar jag igen men minns när dom rullade mig tillbaka till mitt rum. Kl 1600 hade jag vaknat ordentligt och somnade inte om ngt mer. Har inte ont någonstans men det spänner lite i ena bröstet. BHn och gördeln gör det väl inte bättre för de sitter ju ordentligt hårt åt. Jag får min "frukost" bestående av kaffe, smörgås, yoghurt, chokladbitar och en liten färsk ros i en vas pryder brickan. Smakade riktigt bra! Det som nu återstår är att jag ska fortsätta vila för att sedan klara av att gå på toaletten. Nytt HB-prov skall tas och Paolo ska komma in och prata med mig innan jag åker hem. Jag hade med mig min telefon, hörlurar och Netflix så jag satte på programmet 90210 som handlar om plastikoperationer i Beverly Hills, vilket jag inte var så sugen att titta på dagen innan. ;-) Kl 18:30 får jag äntligen checka ut. En lång dag men som ändå gått snabbt. Sambon kom och vi åkte till Apoteket i Bromma Blocks, som har kvällsöppet, för att hämta ut föreskriven medicin - smärtstillande och inflammationsmotverkande. Natten har varit ok smärtmässigt men jag somnade kl 03 och har väl vaknat till en par gånger innan jag gick upp kl 08. Det känns bättre när jag rör på mig än att ligga stilla för länge. Det var min story. Brösten ser bra ut och även ryggen där Paolo lyckas suga ut över 2 liter fett! Det trodde nog vare sig jag eller han. :-) Jag är väldigt svullen och vätskefylld, och har rejält med blåmärken efter fettsugningen. Jag får väl avvakta 2 veckor innan man kan få en känsla för det slutgiltiga resultatet.

Här är min operationsberättelse, jag har främst gjort den för mig för att minnas förloppet, men hoppa at det kan vara hjälpsam för andra också. Den 9/10 hade jag min bröstoperation (och första operation någonsin). Hade så mycket frågor om hur allt gick till så tänkte dela med mig och mina erfarenheter så att om det skulle vara någon annan med samma funderingar så kanske ni får lite svar innan. Jag har i många år fundera på att operera mig. Och i Juni var jag på med första konsultation. Jag valde Paolo Montemurro på Akademikliniken då jag har hört mycket gott om honom och att han är extra duktig på det naturliga resultatet vilket var det jag ville ha. Vi klickade bra på konsultationen så jag kände att jag inte behövde leta mer. Bokade operationen i Augusti och sen dess har det varit en lång vänta. Men i igår så hände det äntligen! Jag skulle vara på kliniken 07:30. Jag hade redan innan bett om att få vara först ut då jag har svårt för fastan och sjukhusmiljöer så ville gärna bli av med det så fort som möjligt. 07:15 kom jag och min sambo till det lilla väntrummet utanför operationsavdelningen. En trevlig syrra kom och hämta upp oss och hänvisade oss till det rum jag skulle ha under dagen. Min sambo fick stanna kvar på rummet hela tiden om han ville men valde att gå när jag gick till operationen. Väl på rummet så fick jag svara på lite frågor och byta om till ett nattlinne och morgonrock. Trosor och strumpor fick jag behålla på hela tiden. Kort därefter kom en supertrevlig narkosläkare in och snackade lite, berättade hur allt skulle gå till. Jag passade då på att berätta att jag lätt blir illamående så han satte inte lite extra läkemedel för att försöka förhindra det. Sen kom sjuksyrran tillbaka och vi testade ut en BH från Casall som jag ska behålla under hela läkingsprocessen. Jag fick sätta den runt magen så att de kunde dra upp den efter operationen. Bara någon minut senare kom Paolo och hans assistent och hämtade mig och så fick vi gå till ett annat rum. Paolo Mätte lite, ritade och tog bilder. Sen fick jag gå tillbaka till rummet, Narkossyrran hämtade mig, jag fick kissa en sista gång och sen traskade vi iväg på operationssalen, Nu var klockan 8:00 (dvs allt gick väldigt snabbt) jag berättade att jag kunde vara känslig och bli lite yr av att gå in i operationsalen men vi tog det sakta och det gick hur bra som helst. På med en operationsmössa och sen in i salen. Där träffade jag ytterligare en sköterska och jag fick ta av morgonrockarna syrran slängde en filt runt min innan jag la mig på britsen, trosor och strumpor hade jag fortfarande på. Sen satte det på mig ett ekg, satte en infart (sa att jag inte ville att de skulle säga till när de satte in den och bad de sätta den i armvecket och nej, jag märkte ingenting av att de satte in den) och satte på lite värmande benvärmare. De var väldiga lugna och trevliga och det var skönt att det bara var vi tre i rummet. När de kände sig klara så kom narkosläkaren in, vi snackade lite kort och sen satte de i sömnmedlet. Jag blundade och andades lugnt och vips så jag var borta. Paolo kom alltså in efter att jag hade somnat, men det var bara skönt att vi var så få som möjligt innan, det gjorde mig tryggare. Vaknade till på uppvaket vid 10 tiden, frågade om allt hade gått bra. Jag kände mig trött men helt klar i hjärnan, så upplevde aldrig den här "höga" känslan. Hade lite ont i armhålorna så fick aningen mer smärtstillande. Syrran sa att jag såg väldigt pigg ut. Efter ett kanske en kvart till blev jag inrullad till mitt rum igen, syrran hämtade lite papper och frukost. Försökte dricka ordentligt med vatten och smsade min sambo att allt hade gått bra. Sen fick jag vila fram till 14 när Paolo hade tid att kolla till mig. Han sa att allt hade gått jättebra och att nu fick jag åka hem om jag ville. Så vi packade ihop oss och åkte hem. Min sambo hämtade ut medicinera på apoteket innan vi kom hem. Tog lite alvedon vid 14:30 och en morfintablett inför natten. Sov gott igenom hela natten och har inte haft någon större smärta än eller något illamående. Dock kan jag känna att det är mer svullet och spänner nu. Så sammanfattningsvis så har allt gått väldigt bra hittills, nu ligger jag och vänta på den där smärtan som alla pratar om. Har jag tur så slipper jag den allt som allt, men vågar inte vara så optimistisk än!

Nu när jag skriver har det gått en vecka sedan ingreppet. Vaknade den 3je juli och var inte nämnvärt nervös, även om jag upplevde att nervositeten gick i vågor och hade gjort det i några dagar med en blandning av overklighetskänslor - nu skulle det äntligen ske. Jag har drömt om att ha proportionerliga bröst hela mitt vuxna liv men av olika anledningar inte gjort slag i saken. En anledning har varit att jag tänkt att jag bör gilla mig själv "som jag är" - en fin tanke men nu vid 43års ålder har jag också insett att jag tycker om mig själv och vill ändå göra ingreppet. Det ena behöver inte utesluta det andra. Så efter en kort bilfärd till kliniken följer min kille med mig upp till receptionen där vi skriver in mig och blir erbjudna att vänta en trappa upp. Jag är först på operationslistan och klockan är 07.30 på morgonen. Vi sitter i det lilla och trevliga väntrummet. Min kille smuttar på en kaffe - jag har varit fastande och utan dryck edan 23 kvällen innan men det bekommer mig inte - jag är så målmedveten på vad jag ska gå igenom så jag hade nog kunnat vara utan både mat och vatten i flera dagar. Vi sitter och ser människor stämpla in på jobbet och vi gissar att en av herrarna som kommer är narkosläkaren, han hälsar och ger ett sympatiskt intryck. En liten stund senare kommer en glad och pigg sköterska och hälsar oss välkomna, hon visar oss till rummet med två sängar och berättar att jag kommer få rummet för mig själv. Hon berättar även tågordningen kring proceduren och att hon ska testa ut en sportbh till mig. Jag får också några tabletter smärtstillande här. Får byta om till vit rock och tofflor - behåller mina egna trosor på. Därefter kommer narkosläkaren och vi hade gissat rätt - det var den sympatiske herren som hälsade i väntrummet. Sedan händer allt på löpande band - Läkaren kommer och tar mig in till ett rum där hon fotar, frågar hur jag mår och ritar på mig med spritpenna. Hon förklarar att hon kommer att sänka mina bröstveck och för att det ska vara möjligt måste hon skära sönder det kollagena fibernätet som bildar den undre bröstpolen. Det blir flera vertikala streck med spritpennan och en markering där dom nya vecken ska vara. Därefter tillbaka till rummet där jag får sätta på mig sportbhn runt midjan och sedan blir jag upphämtad av en gullig narkossköterska som tar med mig till op-salen. Därinne möts jag av ytterligare en gullig narkossköterska och vi börjar prata om allt mellan himmel och jord. Dom fixar och pysslar kring och med mig och sätter nål i handen. Det känns lite kyligt i salen men jag får benvärmare och täcke (om jag minns rätt) Sköterskorna frågade upp om min hälsostatus och andra detaljer som om jag tålde antibiotika. Då kom narkosläkaren och han informerade om att det kan bränna till lite men att jag kort efter kommer somna. Han sa också att om jag tänker på något mysigt kan det göra att jag får en behagligare sömn - så jag tänker på hur det känns när jag kramar mina nära och kära innan jag försvinner bort... ...och vaknar till.... och tänker - Men så dumt att jag vaknade till nu, det var väl bättre att dom höll mig nersövd om det nu är så att dom behöver fixa något som gör att det drar ut på tiden. Så tänker jag en stund dock är jag för vimsig för att fråga någon - märker att det står en sköterska bakom skynket och pysslar med något. Efter trög tankedans för jag mina händer till bröstkorgen och inser att sportbhn sitter på plats - jag kan också ana att det är något som putar ut. Långsamt börjar jag bekanta mig med tanken att kanske operationen redan är gjord - att allt är klart och färdigt. När det tillslut landar så känns det otroligt. En känsla av förväntan och glädje bubblar runt mitt hjärta. Jag är fortfarande groggy och väldigt trött efter narkosen. Snart tittar sköterskan fram och frågar hur jag mår - jag minns inte alls vad jag svarade, antagligen en väl inövad artighetsfras och något i stil med - Jo tack bara fint. Jag får ligga på uppvakningen ungefär en timme sedan styrs jag tillbaka till rummet. Väl på rummet ringer jag min kille som kommer fort. Och ungefär lika fort vill jag prata med all mina kompisar och min mamma och berätta att jag mår bra. Jag hade berättat för några utvalda om mitt ingrepp och i mitt ganska berusade tillstånd vill jag prata med dom alla. Med den påföljden att jag råkade skicka ett av meddelanden till en oinvigd kompis. Hon tror då att jag har bröstcancer och att det är därför jag opererats….hmm… inte så kul. Så alltså, mitt tips är att inte vara så ivrig med kommunikationen till omvärlden då man kan trampa i klaveret. Min kille hade med sig jordgubbar och mascarpone som vi mumsade på, det var längesedan något smakade så gott. Vi spenderade några timmar på den där salen, snackade och drack gott kaffe. Jag var rätt så påverkad och min kille fick höra var femte minut -Vist vet du att jag ääälskar dig? Läkaren Angelica kom också förbi och sa hej och hörde sig för att allt var bra. När klockan närmade sig 15 blev vi utskrivna efter jag bevisat att jag kunde kissa för en sköterska. Det följande dygnet var jag fortfarande ganska hög, hade väldigt ont och fick också många orostankar på att något skulle vara fel, typ om det blivit en blödning eller liknande. Jag fick också ganska starka känslor som handlade om - Vad är det jag har gjort med mig själv, har jag betalat för att någon ska skära i min kropp?! Och känslan dom första gångerna jag såg mig själv i spegeln var att mina bröst var oproportionerligt stora - så stora att folk skulle stanna och stirra på mig på gatorna… Nu en vecka senare (och redan bara några dagar efter op) känns formen och utseendet helt fantastiskt. Jag är så glad att jag vågade och tacksam över Angelicas estetiska färdighet av att se vad som skulle passa på min kropp och att sedan skulptera mig så. Det gör fortfarande ont men jag återhämtar mig från dag till dag med stora kliv. Idag räcker det med anti-inflamatorisk medicin en till två gånger per dygn. Mina små gulliga orginalbröst som ligger frampå hela paketet är ganska ömma och bröstvårtorna är väldigt känsliga för beröring - men det kommer att ge med sig hoppas jag. Idag pratade jag med min kirurg och hon bekräftar att om tre månader kommer man kunna urskönja resultatet. Jag frågade också upp om en extra ilande smärta som jag har bakom vänster bröst ut mot sidan av bröstkorgen. Hon bekräftade det jag har trott att jag har känt - det är mycket nerver i det området och det är möjligt att en lite större nerv har skadats - som tur är kan nerver både läka och leta sig tillbaka till varandra - men det kommer att ta några veckor. Den senaste veckan har innefattat ett brett spektrum av känslor - men den känslan som är tydligast just nu är förnöjsamhet och vilsam glädje över resultatet och att jag vågade följa min längtan.

Hej!
Jag opererade min näsa igår hos Jonas Röjdmark på Akademikliniken i Stockholm. Innan dagen D var här så letade jag efter olika operationsberättelser för att få en inblick hur den närmsta tiden kommer vara, och därför tänker jag skriva här dag för dag hur jag mår för jag vet hur uppskattat det är! Feel free att fråga precis vad som helst!

DAG 1 (operationsdagen)
Jag kom in till kliniken kl.7.30 och blev hämtad av en sköterska som visade mig till mitt rum. Jag fick byta om till en lång vit pyjamas och en morgonrock. Efter ett tag kom narkosläkaren och frågade lite frågor och sen kom Jonas. Han tog bilder ur olika vinklar och målade sen på min näsa. Klockan 8.45 kom en sköterska och följde mig till operationssalen, nu började jag bli otroligt nervös. Jag visste att jag var i trygga händer men eftersom jag varken blivit sövd eller opererad innan så var det många tankar som flög igenom mitt huvud haha

Väl inne på operationssalen så fick jag lägga mig på en värmedyna och en sköterska tog på mig benvärmare enda upp till fiffi, det var ganska avkopplande i och med all nervositet. Var dessutom otroligt kallsvettig! Dom började förbereda för operation och så fort narkosläkaren satte i slangen i min arm så frågade jag "när sätter ni igång narkosen?", varpå han satte en syrmask över min mun och han svarade "säg till när det börjar snurra" och hann bara säga "nu" sen däckade jag hårt och skönt. Operationen tog 1.5 timme och jag vaknade upp på uppvaket med en helvetes huvudvärk mitt i pannan. Fattade inte så mycket och hade svårt att öppna ögonen men minns att jag frågade efter smärtstillande men har ingen aning om dom gav mig det eller inte. Efter någon timme fick jag åka till mitt rum där jag fick äta och vila upp mig innan jag var redo att åka hem. Vid denna tiden hade mitt ansikte svullnat upp och mina ögon hade blivit blåa. Alla skrattade åt hur jag såg ut, även jag, och det var skönt att känna lite glädje trots smärtan för jag såg för rolig ut. Näsan gjorde inte ont alls, det var bara den j*vla huvudvärken som var hemsk.

Jag har inte fått sova så mycket pga smärtan och jag ringde till kliniken inatt och även imorse (dag 2) och bad om att få smärtstillande utskrivet. Sköterskan jag pratade med sa att dom vanligtvis inte brukar skriva ut smärtstillande i näsoperationer men jag förklarade att jag gråter av smärta och att jag varken kan slappna av eller sova pga det så hon skrev ut oxynorm till mig, super snällt!

Okej, mitt mående första dygnet med ny näsa:
Jag har feber, huvudvärken jag nämnde innan är kvar, jag kan knappt hålla ögonen öppna och det rinner tårar ur ögonen så måste ha en mjuk handduk i närheten hela tiden. Jag börjar få ont i ryggen för jag måste sitta upp och vila/sova och jag får inte böja mig framåt. Jag använder mig av en flygplanskudde för att stödja huvudet och det är en lifesaver. Eftersom Jonas slipade ner en knöl på näsryggen och korrigerade nästippen mindre så varierar trycket från pannan till näsryggen och ner till nästippen. Men wow va häftigt det är ändå, känner hur näsan är mindre (trots svullnaden) och känner att knölen är borta!
 

DAG 2

Idag är det tisdag och dag 2 i denna helvetes process. Har läst att första veckan är värst så det är väl bara att vänta ut tiden. Imorgon får jag ta ut tamponaderna som sitter i min näsa, så förhoppningsvis kommer jag kunna andas lite från näsan då. Jag trodde det skulle vara jobbigt att bara kunna andas via munnen men eftersom jag alltid haft svårt att andas via näsan (också en av anledningarna till operationen) så är säkert min kropp van med att bara andas via munnen. Läst att många vaknat av torrhet men jag har inte upplevt det än. 

Min aptit börjar komma tillbaka men det är jobbigt att svälja för har lite slem i halsen och eftersom det är totalt stopp i näsan så får jag lock för öronen varje gång jag sväljer. Idag har jag kunnat äta flingor med mjölk men har mest druckit yoghurt från lite tjockare sugrör. Nu mot eftermiddagen har mina ögon börjat öppna upp sig mer och det märks att jag kan se bättre. Min mamma och min syster är så fina som tar hand om mig, dom var och hämtade ut oxynorm förut så nu är det värsta trycket från pannan borta och det gör att jag känner mig hundra gånger bättre än innan. Jag byter kompressor under näsan ganska ofta då det rinner snor blandat med blod, och handsprit är min bästavän just nu. Jag har ännu inte vågat duscha för vill inte riskera att blöta ner gipset eller bli ännu mer svullen. 

Om ni vill kan jag skriva en "tips lista" på vad jag handlade inför operationen och vad som kan vara bra att tänka på. Har lärt mig nu i efterhand att alla mår olika, vissa har inte alls ont medan vissa (som jag) har väldigt ont osv. Jag förväntade mig inte den här smärtan så det kom lite som en chock, men tack vare oxynorm så mår jag mycket mycket bättre. Kroppen är allt häftig som läker så fint ändå. 

Jag har funderat i ganska många år gällande en bröstförstoring men har velat vänta tills efter jag fick barn vilket jag fick för ett par år sedan. Jag vill mest göra det för att få tillbaka en fast form men ville absolut inte ha för stora. I början av maj nu i år så bokade jag en konsultation lite spontant. Jag gick till Akademikliniken för att en vän tipsat mig om dem och där träffade jag Peter Emanuelsson. Mötet var väldigt lättsamt och trevligt och han gav ett väldigt tryggt och seriöst intryck. Jag åkte tillbaka en gång till innan operationen och träffade Birgitta som var oerhört kunnig och lätt att prata med. Hon hjälpte mig med sista beslutet kring val av storlek och implantat. Jag valde Motiva Ergonomix Demi 425. Jag skulle kunna beskriva allt jag tänkt och känt kring det hela men jag skriver mest det här för att jag verkligen vill berätta hur nöjd jag är med Akademikliniken från start till mål! Jag hade tur och fick en tid redan i maj. Jag kom dit på morgonen och blev väldigt väl omhändertagen av alla inblandade och jag träffade även Peter innan och gick igenom det sista. Alla i operationssalen var fantastiska och professionella. Operationen gick snabbt och jag vaknade upp väldigt fort. Låg kvar på uppvaket ca 30 min men sen kände jag mig redo att flytta mig till rummet. Har hört av andra att man kan bli oerhört trött men jag kände mig piggare än någonsin :) Jag var fortsatt väldigt pigg och hade knappt ont alls. Jag trodde verkligen att det skulle kännas mer. Det var ett litet tryck över bröstet men inte obehagligt alls. Jag kände direkt att jag var redo att åka hem men de ville såklart att jag skulle stanna ett tag för att se att allt var okej. När jag väl kom hem redan strax efter lunch så var jag verkligen så pigg och mådde väldigt bra hela dagen. Jag tog en promenad men tvingade mig själv att gå hem att vila. Jag opererades en fredag, vilade en del på helgen men var på jobbet måndag morgon. Var på återbesök hos Camilla efter en vecka som var fantastisk och tog sig tid! Allt såg väldigt bra ut. Nu har det gått snart två veckor och jag är verkligen förvånad över att det inte gjort mer ont. Efter någon vecka så hade jag ett par dagar när det brände och sved i huden på brösten och på bröstvårtorna vilket var obehagligt men annars har det inte vart någon smärta direkt. Jag åt alvedon och Celebra i 5 dagar och tog inte ens någon morfintablett. Självklart är jag lite stel, orörlig och det känns lite obehagligt att ta av sig bh-n när man känner att det rör på sig lite. Brösten var väldigt svullna första veckan men nu har de verkligen svullnat av och känns mjuka och fina trots att det bara gått två veckor. Jag är SÅ nöjd med resultatet! När jag har kläder på mig så syns det inte att jag gjort något, även med urringning så ser de inte enorma ut på något sätt. Så oerhört fin form och precis lagom till min kropp. Allt, bemötandet, operationen, resultatet, den oerhört lilla smärtan, är över förväntan! Jag kan varmt rekommendera Akademikliniken och Peter Emanuelsson.

Nu har jag gjort min bröstoperation, det känns fortfarande rätt overkligt. Tiden fram till operationen kändes så långsam men nu i efterhand känns det som att allt gått så himla fort. Jag har alltid haft små bröst men inte besvärats av det, de har passat min kropp och jag har alltid känt mig fin. Efter jag slutat amma yngsta barnet var det som att det sa ”slurp” så åkte de bröst jag hade liksom tillbaka in i kroppen och kvar blev nästan inget alls. Det var helt platt, jag såg revbenen igenom huden där brösten egentligen skulle sitta. Jag har alltid tänkt att bröstoperation inte är något för mig men när jag funderat på det ett tag och börjat läsa på lite kring bröstoperationer kändes det rätt självklart att boka en konsultation. Varför inte liksom? Livet är för kort för att gå och vara ledsen över ett par bröst som en dag sa tack och hej. Att det skulle bli Akademikliniken kändes självklart från första stund, jag bokade bara konsultation där. Efter att ha läst runt här på forumet och kollat på Instagram så kände jag också direkt att det var Paolo jag ville träffa. Han var väldigt formsäker och sa direkt vilka implantat jag skulle ha. Jag bokade operationstid veckan efter konsultationen och sen var det en enda lång väntan när det kändes som att jag inte kunde tänka på något annat än bröst. Under den tiden hann jag fundera ytterligare och blev tveksam till valet av implantat och storlek, tänk om jag vill ha större? Jag blev också nyfiken på Motiva eftersom så många verkade så nöjda med dem. Jag mailade lite till med Paolo som rekommenderade mig att boka in en ny kostnadsfri konsultation med sköterska. Så jag gjorde det och fick träffa en jättetrevlig dam som hade tid att lyssna, ge råd och låta mig prova. Efter den andra konsultationen kände jag att det var Motiva Ergonomix 315 cc jag ville ha. Sköterskan sa att de skulle beställa hem både Motiva och Mentor-implantatet så jag hade båda alternativen på operationsdagen, jag kände mig bombsäker på Motiva men sa inte emot såklart. Till själva operationsdagen var jag först inbokad till kl. 07:30 men några dagar innan blev jag uppringd av Akademikliniken som sa att det räckte med att jag skulle vara där kl 10. Natten innan sov jag förvånansvärt bra, våra barn hade varit sjuka en längre tid innan så jag var rätt slutkörd av sömnbrist. Natten innan min operation var nästan första natten alla barn sov igen så jag däckade av ren utmattning. På morgonen duschade jag min andra Descutan-dusch, sen släppte min man av mig vid busshållplatsen innan han skulle köra barnen till förskolan. Jag pussade på min man och barnen och kände mig enbart glad och förväntansfull. Jag kom till kliniken strax efter kl 09, rejält för tidig alltså. Jag blev direkt anvisad till mitt rum som jag skulle ha för mig själv under dagen. Ganska direkt fick jag träffa en sköterska och prova ut BH, en svart Casall sport-bh i strl. S med A/B-kupa. Lite besviket konstaterade jag att det är samma storlek jag redan hade med mina pyttebröst men Paolo vill att man har riktigt tight bh sa sköterskan så det var bara att lyda. Sen kom narkosläkaren och pratade lite, frågade om jag fastat osv. Därefter följde en rätt lång väntan innan något mer hände. Jag var för rastlös för att kunna koncentrera mig på något så jag zappade runt mellan tv-kanalerna, kollade på mobilen och försökte vila. Jag kände mig rätt matt av att inte ha ätit eller druckit på så länge också. Tillslut satt jag bara i fåtöljen som fanns på rummet och väntade. Jag kände mig fortfarande lugn, bara ivrig att komma igång. Vid 13-tiden kom Paolo och ytterligare en kirurg (tror jag det var) som skulle vara med på operationen. Vi gick in till hans rum alla tre och jag blev ritad på och fotad. Jag sa att jag ville ha Motiva implantatet men då sa han att han inte rekommenderade det eftersom jag fött barn, är över 30 och ammat. De har tydligen börjat se att Motiva Ergonomix kan ge häng efter några år, framförallt hos kvinnor som fött barn. Motiva Ergonomix är ett mjukt implantat och för oss som fött barn och inte är 25 längre kan det behövas lite push uppåt. Han sa, för bäst resultat ska du ha Mentor anatomiska. Så då kändes det rätt självklart att gå på hans rekommendation, något jag verkligen inte ångrat i efterhand. Sen gick det fort, jag gick snabbt på toa en sista gång, sen kom narkosläkaren tillbaka och jag fick ta några tabletter (tror det var Alvedon och kanske något mer, dock inte lugnande för det frågade jag om). Och sen bar det av! Vi promenerade bort till operationssalarna och jag kände bara ”shit nu händer det!”. Det kändes så himla overkligt. Det var en lugn stämning och alla verkade glada. Jag fick ta på en pappersmössa och gå in i operationssalen, där fanns en brits med två jättelika strålkastare riktade ner på britsen. Jag fick klä av mig och hoppa upp och lägga mig. Jag snicksnackade lite med narkosläkaren och sen sa de bara ”okej vi kan köra”. Sen minns jag bara att det gjorde lite ont i handen där infarten satt, nakosläkaren sa ”sov så gott” och sen minns jag inget mer. Jag vaknade av att någon sa mitt namn och skakade lite på handen, jag fattade ingenting och allt såg suddigt ut. Jag frös och fick in en slags slang med varmluft under täcket som gjorde att jag värmdes upp snabbt. När jag pratat lite med sköterskorna runt omkring mig blev jag inrullad i mitt rum igen. Jag hade inte så ont men kände mig helt stel över hela bröstet, jag kunde ju röra armarna men det kändes mest som att de låg och vispade vid sidorna. Jag fick blåbärssoppa, vatten och efter en stund en god frukostbricka (fast klockan var närmre 16 vid det laget). Jag stannade kvar på kliniken till cirka 20-tiden, låg mest och dåsade i sängen och lyssnade på ”ambient relaxation” på Spotify som mitt i Oxymed-dimman kändes helt underbart. Innan Paolo gick hem för dagen kom han in till mig för att kolla om jag hade några frågor och sa att operationen gått jättebra. Jag beställde en Uber hem och råkade få en förare som var extra pratglad och ville dra igång en konversation. Jag var nog rätt fåordig men försökte vara trevlig. Han frågade om han fick sätta på radion som jag sa okej till och tänkte mig typ Lugna Favoriter men det blev världens dunka-dunka som han satt och höjde när han tyckte det var en extra bra låt. Jag pallade inte säga något men lite komiskt var det att sitta halvdrogad, nyopererad och lyssna på ”I’m a Scatman” på högsta volym. Nu har det gått 1,5 vecka sen operationen och jag känner mig redan ”hemma” i de nya brösten. Första veckan var jag otroligt trött men känner för var dag hur jag återgår till det normala. Jag är så himla glad att jag gjorde operationen och ser fram emot hur det slutliga resultatet kommer bli! Redan nu är brösten så sjukt snygga, jag vill bara stå framför spegeln och titta på dem från olika vinklar. Längtar efter att börja kunna köpa nya snygga bh-ar och bikinis som jag innan inte ens bemödat mig kolla på eftersom jag vetat att de ändå inte passar. Framförallt är jag så himla nöjd med att jag gick på min magkänsla och valde Akademikliniken, Paolo och Mentor CPG-implantaten!

Snart ett dygn efter operationen och mår rätt bra. Jag bestämde mig för ca sju år sedan gatt göra en bukplastik eftersom min mage var en stor degklump med överhäng av hud efter tre graviditeter och stora viktföräbdringar under hela mitt liv men det har inte blivit av att boka innan. Jag kom till kliniken vid tiotiden och sen gick allt snabbt, en sköterska kontrollerade vikt, blodtryck och svarade på frågor, jag fick prova ut gördel och klä på mig sjukhuskläder, träffa narkosläkaren och kirurgen som målade streck på magen för att markera vad han skulle skära och suga fett. Han fotade utgångsläget. Allt på fölrsta halvtimmen. Strax före elva låg jag på operationsbordet och pratade med den supertrevliga narkospersonalen och vid 14.30 var det godmorgon! Jag hade sovit så djupt och skönt. Någon halvtimma senare fick jag komma till rummet och kunde ringa och messa mina kära. Fick lite ”frukost” men det var jobbigt att äta, tog en tigga av ostmackan och drack lite blåbärssoppa. Natten var okej, rätt mycket smärtstillande och slumrade i princip hela natten. På morgonen stängde sköterskan av massagen på vaderna som knådat för att undvika blodpropp och vid nio fick jag resa mig, spänna om gördeln, få rena lakan och befrias från katetern. Kirurgen kom förbi, berättade han sugit ca. 1kg fett, tagit bort ett kilo hud och sytt magmuskler som delat sig ca 3 cm. Vi har öppnat gördeln och magen ser platt ut, svårt att se när man ligger ner men både läkaren och sköterskan säger det ser bra ut. 10 dagar efter bukplastiken har jag återhämtat mig rätt bra. Jag klarar mig utan alvedon, kan göra enklare ärenden ute, gå korta promenader, laga mat, sköta vardagsbestyr och dricka lite vin till söndagsmiddagen. Jag har fortfarande dränaget kvar på vänster sida och samlar ca. 80 ml per dygn. Så länge jag har det kvar kan jag inte gå till jobbet så jag inser att jag får vara hemma hela nästa vecka också. Känns surt! Kan inte tänka mig visa mig på jobbet med slangen och utan att ha kunnat duscha ordentligt. Fick vid första återbesöket, i tisdags (efter en vecka) antibiotika för att förebygga infektion utifrån att jag har en dränslang kvar. Surfar som besatt och inser att min slang sitter längre än ”normalt” men samtidigt verkar de som tagit dränet tidigt ibland få serom under huden och det känns inte heller kul. Kanske sitter min gördel för löst? Ska prova spänna på en extragördel i morgon för att se om det får effekt. Ska på stora återbesöket med stygnborttagning på tisdag och hoppas på att få bli av med slangen då. Är svullen men inte så att jag har ont av det, har ungefär samma mått runt midja, mage och höfter som innan operationen men magen är platt och jag känner mig smalare än innan. Har haft förvånadsvärt lite smärta tycker jag. Tog en morfintablett första natten hemma men skulle inte ha behövt det. Slutade med alla smärtstillande tabletter utom alvedon redan dag 4 för att få igång magen, det gjorde stor skillnad att kunna bajsa eftersom jag då orkade äta mer och därmed fick mer energi. När jag skriver här hur det varit känns det som det varit rätt okej, känslan är dock att jag snabbt vill att livet ska bli som vanligt. Jag vill bli av med slangen, ta en riktig dusch och gå tillbaka till jobbet igen!

Tisdagen den 12/2 var det min tur att operera min diastas och förstora brösten. Jag har velat göra operationen i ca 3 år, men planerat för det sen i somras. Var på konsultation i oktober och bokade då in operation i februari. Min kirurg blev Riikka Veltheim. Hon är så proffsig och vänlig, enligt mitt intryck. På Akademikliniken har de 7 operationsrum och de gör i snitt drygt 20 operationer om dagen. Kl 10 var jag där och blev visad till mitt rum omgående av en trevlig sköterska. Där fick jag byta till den vita särken, morgonrock och så fick jag prova ut gördel och bh. Hon tog blodprov, blodtryck och vägde mig. Sen fick jag vänta. Min kirurg var upptagen med en annan operation så klockan hann bli nästan 15 innan det blev min tur. Innan dess hade jag fått träffa narkosläkaren som ställde lite frågor inför min narkos. Sen kom Riikka och började rita på mig var snitten skulle läggas. Hon tog även massa före-bilder. Sen fick jag komma in i operationsrummet och lägga mig på britsen. De satte en kanyl i armen och ett tu tre så sov jag. Jag blev väckt 18.30 på uppvaket och jag var rejält groggy. Sen rullades jag in i mitt rum igen och jag fick smärtstillande blandat med tabletter mot illamående så jag har mått oförskämt bra faktiskt. Personalen är fantastiska och lyhörda. Maten var suverän och jag tog det verkligen lugnt de första 2 dagarna innan jag blev utskriven.

Fick skjuts med av bil av en vän till kliniken. Skulle vara där 7:30 på morgonen men anmälde mig i receptionen redan 7:10. En sjuksköterska visade mig sedan till rummet, en enkelsal med säng, sänbord och en teve. Ganska direkt fick jag byta om och prova ut min gördel. De tog även blodprover och blodtrycket på mig, och gav mig ett plåster bakom örat mot illamående och yrsel. Sedan fick jag sätta på mig stödstrumpor. Narkosläkaren kom sedan och pratade med mig inför operationen om läkemedel och hur jag mådde idag. Snart därpå kom även kirurgen Jonas och gick iväg med mig till ett rum så att han kunde ta bilder och rita ut med penna på min kropp där fett skulle sugas bort. Sedan fick jag gå tillbaka till mitt rum och vänta på att jag blev hämtad till operationssalen. Jag kände mig jättenervös när jag fick lägg mig på operationsbordet, så jag bad om att få hålla en sjuksköterska i handen fram tills jag sövdes ner av narkosläkaren. När jag vaknade låg jag på uppvakningsavdelningen och var bara såååå trött att jag inte orkade hålla ögonen öppna. Kände ingen smärta eller något illamående alls då. Däremot hade jag en lite slang med syrgas i näsan eftersom saturationen fortfarande var lite låg. Men när saturationen var okej fick jag åka tillbaka till mitt rum igen. Första kvällen var helt okej. Jag var hungrig och fick mackor, kaffe, fruktdryck och lite choklad. Morgonen därpå gick jag med sköterskans hjälp upp på toaletten. Gick även lite i korridoren. Fick träffa kirurgen Jonas och han berättade att han hade fått suga bort mycket fett och sytt ihop ca 3 cm diastas på magmuskulaturen. På kvällen började jag få lite mer ont. Så jag bad om extra oxynorm mot smärtan. Det som var värst var smärtan i ryggen. Och jag hade svårt att ligga på ett bekvämt sätt i sängen. Sov också dåligt den natten, så jag ringde till sjuksköterskan tidigt på morgonen om att få mina morgontabletter lite tidigare. Och det gick bra. Det var jättetrevliga och duktiga sjuksköterskor där, som kom direkt när man tryckte på signalknappen. Kirurgen tyckte jag hade gjort min mage fin och jag kände mig nöjd. Så på förmiddagen skulle jag hem och sjuksköterskan hade ringt efter taxi. Hemma utanför porten hämtade sedan min son(18 år) upp mig. Han hjälpte mig upp till lägenheten och fick pyssla om mig lite med nytt vatten och soppa till middag.

14/1 kl 7.30 checka jag in på Akademikliniken i sthlm. Fick eget rum och byta om. Ssk tog prover och provade ut gördel samt bh. Däreftet kom narkos läkaren och berättade om narkosen. Sen var det Paolos tur äntligen. Fick följa med till hans rum. Han ritade upp på mig vart det skulle skäras och sugas. Fotades ur diverse vinklar och gick sedan åter till rummet. Kort därpå kom natkos ssk och hämtade mig. In på operationssalen. Tvättades av och fick sköna stödstrumpor samt ngn form av sockor som ska hjälpa till att minska risken för proppar. Lägger mig på operationsbordet och narkos ssk säger att nu kommer det sticka och bränna i armen det är narkos medlet. Strax eftet sover jag gott. Vaknar 5 timmar senare på uppvacket. Kämpar för att hålla mig vaken för det enda jag vill ha nu är kaffe. 2 timmar senare är jag på mitt rum igen vilket är så skönt. Jag har 2 drän från buken och kateter. Får mitt efterlängtade kaffe jos och mackor. Jösses vad det var gott. Senare under kvällen sitter jag på sängkanten och mår hyfsat bra. 15/1 äntligen tas katetern och jag får hjälp att gå på toa. Mår fortfarande oförskämt bra. Är uppe och går en del och vilar.. Alla som tagit hand om mig från att jag klev in har varit helt fantastiska proffsiga ödmjuka. Super nöjd med Paolo och personalen på AK Nu har det gått 3 v och resultatet hittills är suveränt hade ganska mkt diastas och man kan verkligen se hur buken ändrats. Brösten blir mjukare med tiden och formen finare för var dag. På det stora hela har jag bara positivt att säga om hela upplevelsen och skulle lätt göra om det med samma team. Hoppas att detta ska vara till hjälp för andra som funderar på att göra samma operation. Har du frågor skicka gärna pm så svarar jag så fort jag kan

Efter en viktnedgång på ca 30 kg, plus att jag för 24 år sen hade en cysta på ena äggstocken, som vägde sisådär 6 kg innan de plockade bort den, hade jag lös hud och separerade magmuskler, så jag bestämde mig för att göra en bukplastik hos Akademikliniken i Stockholm. Jag skulle först ha opererat mig den 11e dec på förmiddagen, men det blev flyttat till den 12e tidigt på morgonen i stället. (som tack för att jag stod ut med det trasslet fick jag en extra påse med hudprodukter, tack tack). Eftersom jag skulle vara på plats redan kl 06:30 tyckte de att det var bäst att jag kom dit redan den 11e på kvällen. Det var en lite märklig upplevelse att lulla runt i sjukhusrock och sånt helt frisk (man får inte sitta i sängen i vanliga kläder, så jag var tvungen att byta om), men det var rätt praktiskt att hinna med utprovning av gördel, snack med narkosläkaren och så redan dagen innan. Och så fick jag köra Descutanduschen där, det var också ganska praktiskt. Sov ganska dåligt under natten (SJUKT obekväm och stenhård säng) och vid 6 blev jag väckt för att ta min andra dusch. Därefter kom Riikka och ritade och fotade och pratade lite, hon är trevlig och proffsig, men lite opersonlig. Så traska iväg till op. Hann säga hej till några av sköterskorna och narkosläkaren och sen var det bye-bye. Sov som en liten gris och rätt var det var var jag på uppvaket. Lite lummig, men inte ont och inte illamående. En sköterska kom och pratade lite med mig och sa att det gått jättebra ("över förväntan") och rätt snart blev jag ivägkörd till avdelningen. Tillbaka på rummet fick jag messa lite och tala om att jag levde sådär vid halvtolvtiden. Mådde fortfarande bra (fast visst lite rörig, enligt dem jag pratade med). Meeeeeen... vid 16-tiden skulle de ge mig mer smärtlindring. Jag tål inte morfin, och det hade jag sagt. Sist jag fick morfin (eller morfinliknande preparat) prickade jag in varenda biverkning som finns, men jag hade nog mest sagt att jag blir illamående. Nu vet jag att illamående är mitt minsta problem när det kommer till morfin. Typ vid 17 kickade morfinet in och jag blev inte illamående (det hade jag fått piller mot) men jag fick sån fruktansvärd ångest. Alltså, det låter helfånigt, och det sa jag hela tiden medan jag låg där och var uberdramatisk och slet mitt hår (bokstavligen) och ryckte mig i kinderna med händerna. Men det var hemskt! Jag kände mig som jag tror att narkomaner känner när de behöver en fix. Hur som helst så började jag med att ringa mamma (varför ringer man alltid mamma?) och sen personalen. Fick upp och stå lite, då kändes det lite bättre, men det blev snart lika illa igen. Mina föräldrar kom in, men det var nog hemskt för dem, för de kunde ju inte göra nåt, inte jag heller. Det var liksom bara att vänta på att morfinet skulle gå ur... Pratade med narkosläkaren till slut, och han och sköterskorna och mamma (som kom ihåg vilket piller jag blev dålig av sist) kom till slut fram till att jag skulle få testa Ketogan intravenöst, för då verkar det fort och går ur fort. Och HALELUJA! Änglakörer sjunger! Ketoganet hjälpte, ångesten släppte och jag somnade. Efter fyra timmars panikångest fick jag äntligen lite lugn (jag hade min pulsklocka på mig under hela tiden, mycket intressant att se hur pulsen gick upp markant - ungefär som om jag var ute och småjoggade - fastän jag bara låg i sängen). Fick till slut Ketogan i tablettform också, men det funkade inte lika bra, så den snälla nattsköterskan fick fylla på med intravenöst en gång varannan timme för att jag skulle få sova. Dagen efter var det betydligt bättre, men inte helt. Fick lite småångest emellanåt, men inget farligt. Fick inget mer intravenöst heller. Och den natten sov jag nästan hela natten, av pur utmattning antar jag. På fredagen fick jag åka hem, eller jag är och mellanlandar hos mina föräldrar, eftersom jag bor ensam och de ville inte att jag skulle vara ensam. Idag är det måndag, och jag har ingen värk ö h t. Det har jag i princip inte haft alls. Det klart att det känns lite när jag reser på mig, och gör ont när jag hostar, även om jag gör mitt bästa för att hålla emot med kudde på magen. Dränen har jag inte blivit av med än, förhoppningsvis ryker de imorgon, och så är det återbesök hos Riikka på onsdag. Men magen ser jättebra ut, såren är torra och fina och jag är liksom platt. Jag? Platt?! Dessvärre sover jag fortfarande rätt dåligt, eftersom det är obekvämt att ligga på rygg och så de där jämra dränen som är ivägen. Sammanfattningsvis var operationen i sig inga problem, men allt det här runtomkring med morfin och att livet är obekvämt ställer till det lite.

För 2 månader sedan genomgick jag en bröstförstoring och med det även min första operation någonsin. Jag var, precis som många andra här inne, otroligt nervös innan och upplevde allt från overklighetskänslor till total panik när jag stod utanför klinikens dörren och skulle pussa min pojkvän hejdå. Min mening är inte att skrämma upp någon (då det inte precis gick som en dröm...) men såhär efteråt kan jag bara säga att jag är otroligt glad och stolt att jag vågade genomgå den här operationen och jag kommer bära detta med mig som en viktig erfarenhet vidare i livet :) Vid 7.00 anlände vi till kliniken (jag var först ut) och jag blev direkt insläppt på vårdavdelningen och till mitt rum. Fick där byta om till en morgonrock, tofflor och ett par stora sockor (som jag bad om då jag är så frusen om fötterna :P). Därefter kom en sköterska in som provade ut den sport-bh som jag skulle ha tiden efter operationen, en vit Casall i XS. Kort därefter kom Paolo in med en annan kirurg som skulle vara med under ingreppet. Därefter fick jag följa med genom korridoren in till Paolos rum för att bli fotograferad och ritad på, fick då knäppa upp rocken och knyta den runt höfterna liksom hasa ner bh-n så att man såg naveln, var inte helt lätt med en sån liten sport-h kan jag säga... Tillbaka till mitt rum kom narkosläkaren in för att ställa ett par frågor och ge mig 2 alvedon, fick ingen lugnande konstigt nog. Strax därefter kom en sköterska in som skulle sätta infarten i min handrygg (min främsta skräck), hade preppat med emla men det kändes fortfarande otroligt obehagligt och minns hur jag lägger mig ner i sängen när det svartnar för ögonen. Kändes nästan ångestframkallande att den skulle sitta kvar i handryggen, känslan var verkligen inte behaglig, men så snabbt hon bad mig följa med in till operationssalen var den knappt märkbar längre. Den nervositeten som kickade in då var något helt annat. Inne i op-salen stod flera sköterskor och väntade och jag fick ganska direkt klä av mig rocken och lägga mig på britsen med armarna utsträckta. Var vid det här laget så nervös att jag upplevde overklighetskänslor och började för första gången gråta hysteriskt, pinit. Frågade efter Paolo men fick till svar att han inte skulle komma in förrän jag var sövd och hade "tvättats"... Minns att en sköterska stod vid min sida och höll mig i handen, någon ringer och ber narkosläkaren komma in o strax därpå hör jag honom bakom min rygg säga "Godnatt", känner mig väldigt yr och bortdomnad i huvudet, hör mig själv säga att det gör ont i handen och någon svara att "så brukade det göra". Somnar sedan gott till uppvaket. Vid uppvaket mår jag som bäst på hela dagen. Vaknar liggandes på ena sidan och rullar då över till rygg, har därefter ett svagt minne av att det börjar kännas som något varmt rinner ner längst min hand och en sköterska kommer fram och börjar torka bort blod som läckt från infarten. Hon frågar sedan hur jag mår och jag, hög som jag var, frågar efter en kram vilket jag får :P... Får mer smärtlindring och frågar om jag får lägga mig på sidan igen (det var ju så skönt jämfört med att ligga på rygg) men det fick jag icke. Rullas strax därefter in på mitt rum igen, klockan är då omkring 11. Försöker sedan gå upp flera gånger o kissa med hjälp av en otroligt gullig sköterska som hjälper mig varje gång, dock håller jag varje gång på att svimma och när jag väl kommit hela vägen till toaletten är det omöjligt att kunna kissa något alls. Samma sköterska ska sedan ge mig mer smärtlindring o känner då samma brännande smärta som vid operationsbordet får då veta att infarten sitter fel (!!?) och hon gör en ny infart i andra handen. P.g.a att jag inte lyckades kissa på flera timmar gör dom vid 17-tiden ett ultraljud och bestämmer att jag behöver sätta in en kateter (återigen en stor skräck jag hade) men det gick hur smidigt som helst och när dom tömt så får jag lägga mig igen och halvslumra. Mådde som ni förstår inte speciellt bra med varken smärtan, yrseln eller det faktum att jag inte kunde kissa själv så att beställa in matbrickan fanns inte på kartan. Får även veta att jag inte tål morfinet så därefter bara alvedon. Dom bestämmer även att jag behöver ligga kvar över natten med dropp vilket jag tror gjorde susen för redan tidigt morgonen därpå kan jag äntligen ta mig upp på egen hand och kissa själv, får även in en frukostbricka vid 6-tiden och vid 08 kan jag lämna kliniken för att fortsätta kurera mig hemifrån. Det har nu gått 8 veckor sedan min operation och allt sammantaget var min upplevelse positiv, om än omtumlande. Har varit tillbaka på kliniken 1 gång i veckan för att hålla koll på mitt ena snitt som tidigt gick upp och inte läkt ihop sedan dess. Vid v. 7 fick jag sätta in en antibiotikakur som jag nu precis har avslutat. Ser ut som det ska börja läka nu äntligen men vågar inte riktigt ropa hej för tidigt. Tack ni som orkat läsa hela min berättelse och till er som har resan framför er önskar jag ett stort lycka till!

Jag vet att det finns många berättelser och de mesta är lik varandra i form av process. Men då

Jag vet att det finns många berättelser och de mesta är lik varandra i form av process. Men då jag har läst 10 tals operationsberättelser innan jag gjorde min och det var till stor hjälp så vill jag bidra tillbaka :). Efter att jag har ammat mina två barn 14-15 månader/barn så bestämde jag mig mars 2018 att överväga operera brösten. Efter två konsultation hos Paolo Montemurro så kände jag att jag har hamnat hos rätt klinik och kirurg. Därav jag valde inte förvirra till och går för det goda ryktet som Paolo och givetvis Akademikliniken har. Den 20 augusti 2018 det var dags och jag enligt instruktion duschade kvällen innan med Descutan. I instruktionen från kliniken stod att jag kan duscha håret med vanlig schampo men då jag var nojig så tvättade håret också Descutan. Byte sängkläder och la fram rena kläder och handduk. Jag pussade mina barn och satt orolig vid deras säng kant. Jag fick mörka tankar, tänkte bl a tänk om jag inte vaknar från narkosen. Jag la mig kl 23.00 och ställde klockan på 05:30. Först trodde att jag inte skulle kunna sova pga nervositet och tänkte på barnen men jag bara somnade. På morgonen tog min andra dusch och satte på mig rena kläder. Taxi var på plats 06:45. Allt verkade så overkligt och jag var inte så nervös som jag trodde skulle vara. Men nekar inte att jag ångrade förstoringen pga all ev komplikation och tänkte bara på barnen. Jag skulle vara på kliniken kl07:30 och var där kl07:10 stodd ett tag utan för entren då jag tvecknade gå in ... När jag anmälde mig på recepetionen jag blev hänvisad till andra våningen och vänterum för operation. Jag kom till en fullsatt vänterum och alla väntade på operation. Blev lite förvånad men jag han inte reagera förrän en sjuksköterska efter en kom ut och fråga vem vill följa med. En efter en ställde sig upp och när den fjärde sjuksköterska kom frågade vem vill följa med så ställde jag mig upp. Jag blev hänvisad till ett eget rum, sjuksköterska visade mig kläder och rock samt toffler som jag ta på mig. Samt skäpet i mitt rum som jag ska låsa in mina värdersaker i. Hon berättade också att jag är först i kö. Jag byte om och det dröjde inte länge förrän narkosläkaren kom in. Narkos läkaren, Thore Hedstig, en senior narkosläkare. Verkade väldigt erfaren och seriös, han gick genom en lista med frågor angående min hälsa. Jag delade med mig rädsla för narkos och han lugnade mig. Han svarade på mina frågor, om ngn har i kliniken inte vaknat eller under hans tid av narkosen. Men båda svaren var Nej. Han sa att jag kommer vara så bevakat under den timmen jag opererades att jag har aldrig varit dvs att chanserna obefinintliga att ngt kan gå fel. Kort efter att narkosläkaren gick Paolo kom in. Han bad mig följa med till hans rum för att rita och ta lite bilder. På vägen och genom korridorren så la han handen på mina axlar och lugnade ner mig. Han sa mkt lugnade saker, han var väldigt omtänksam och rar. Väl i hans rum han bad mig ta av mig rocken så knyta den på höfterna. Han ville se naveln, han började med att ta många bilder sedan satte sig på en pall och började rita. Efter det han hjälpte mig att ta på mig kläderna och följde mig tillbaka till rummet. Han sa att snart kommer operationssjuksköterskan. Det stämde det gick knapp 5 minuter så kom sjuksköterska som också var så himla rar och söt. Klock var nu knappt 08:00, jag låste in mobilen och väskan och stoppade nycklarna i morogn rocken. Allt ovan från att jag fick rumt tills operationssjuksköterskan kom tog ca 30 minuter. Allt löpte på smidigt och var så himla bra planerat. Allt kändes för mig så himla overklligt, som om jag dag drömme. Fattade inte att jag äntligen ska operera mina bröst. Jag var känslolös, lite förlamat jag bara hänge på. Jag följde med till operations salen och fick ta av mig kläderna. När jag kom in det var en stor och ljus sal. Jag såga motiva boxen med mina implantant. Och redskapsborden två stycken som var täckt med två ljusgröna tyg/filt av hygien skäl. Sjuksköterskan bad mig lägga mig på operationsbädden som var varm och skönt. Det var två sjuksköterskor, dena ena förbered att sticka mig och stoppade kanylen och dena andra klistade två kalla plattor på varsin lår. Det var för blodcirkulation, den skulle hjälpa blodet från benen tillbaka till hjärtat sa han. Sedan bälte hon fast mina ben, vilket jag hade aldrig läst om att de gjorde. Hon gjorde det med två bälten runt operationsbordet. Hon sa att under operation så kan de lyfta upp i sitta eller vrida mig åt sidan för att titta på brösten. Coolt och jätte häftig tänkte…och detta för att förebygga ev att jag ramlar av. Sedan han jag inte upplevera mer av operationssalen, då sa den andra sjuksköterskan att hon pumpar hon sömnmedel och det kan ha lite brinnade känsla i armen. Då medlet retar blodkärlen. Sedan sa hon tänk på ngt du blir glad av och jag tänkte givetvis på mina barn. Sedan kommer jag ihåg att när kom med syrgas och satte den på munen och näsan och sen var jag totalt borta…. Klockan var ca 08:15 Jag vaknade första gången i uppvaket kl10:30 var väldigt vimsig. Jag tittade ner på bröste och var har en lyckorush av att jag vaknade och levde samtidigt gjort bröstförstoringen. Ja lutade mig tillbaka och försvann igen och denna gång jag vaknade klocka 12, och så höll det på fram till 13:15. Jag piggnade till mer och mer och då sa sjuksköterska på uppvaket att allt har gått bra och det är dags att köra mig tillbaka till rummet. Än idag 1,5 vecka efter så kommer jag inte ihåg så bra vägen från uppvakningsrummet till mitt rum. Väl i mitt rum så fick jag hjälp att sätta mig lite upp och fick telefonen så jag kan sms min man. Jag var väldigt snurrig och fick börja med ta en ett glad blåbärssaft samt vattent. Klockan var nu ca 14 och då kom de in med en fin frukost bricka, se bilderna. Med god macka, vatten, juicie samt ett par bitar mörk choxklad. Jag var super lycklig, tittade flera gånger ner på brösten och genom lyfte lite lätt på sportbh. Sedan kom sjuksköterskan och gick genom instruktioner som gäller från och med nu tills 3 månader framåt. Hon gick även genom medicinerna. Fick också tid för återbesök samt brösten anses full läkt om 6 månader och då ska jag komma in och träffa Paolo. Jag har ingen värk bara ont i ryggen utav att legat på rygg. Jag fick ligga kvar där och sjuksköterskan kom in med lite mer medicin. Sedan mådde jag lite illa då erbjöd de cola de sa det är bra mot illa mående. Hon visade mig ringklockan som jag ska ringa på om jag vill gå på toa eller vill ha något. I övrigt hon rekommenderade att jag ska vila och försöka sova. Vilket jag gjorde till och från tills Paolo var klar med sina operationer och kom in till mig 17:30. Han berättade att allt hade gått bra och jag fått fina bröst. Det tyckte alla på operationssalen när de vara klara. Han satt jag följa de skriftliga instruktionerna jätte noga. Det viktigaste var att jag får inte lyfta ngt på minst 3 veckor därefter saker som väger mer än 2 kg ok ingen hårt träning på 3 månader . Han var jätte lugn och stod och pratade mkt. Jag hade många frågor och ett tag skämdes men han sa jag går ingenstans och har inte bråttom. Fråga allt du vill nu och skulle jag komma något efter åt. Det är bara att ringa kliniken eller han. Han sa varken han eller kliniken försvinner och att jag alltid välkommen tillbaka eller ringa. Han var kvar hos mig som sagt ett bra tag och genom frå A till O om tiden efter operation. Vad jag ska tänka och vad kan hända m.m. Jag vilade lite till och kl19 kom taxin efter mig och jag åkte hem och kan inte fatta deta stora ändringe jag har genomgått den dagen. 1,5 vecka efteråt och jag sitter hemma och har varken ont eller besvär. Jag var uppe på bena redan dagen efter och hämtade hem min dotter från skolan. Min man var med men jag följde med. Jag har än idag varit ute och gått minst 20 minuter dock i väldigt lugn takt. Enda som jag upplevet jobbigt är magen är riktigt trög vilket de förvanade men jag tog det inte på allvar. Den andra är att sova på rygg, jag ser framemot att sova på sidan igen. Jag har haft min man som tog de 2 första dagarna för att ta han om mig. Sedan gick han tillbaka till jobbet och tar hand om barnen och jag ängat mig åt att återhämta mig. Det var varit lyxi återhämtning. Jag är redan super glad och nöjd över storleken och är så glad att jag gjorde det hos Paolo och på AK. Min magkänsla var rätt, jag är säker på att slut resultatet kommer vara jätte fin. De passar mig och jag ska inte ha mindre och större skulle inte passa min kropp. Så jäkla skönt och glad att jag lyssnade på min kirurg och glad över att allt han sa stämmer. Jag räknade med det värsta i form av värk, tryck, orörlighet m.m. men jag har inte upplevt ngt av dessa, jag hade bara träningsvärk bevsär. Önskar alla som inte gjort att de får en så smärt fri och smooth operationsupplevelse som jag har haft. Jag var flera gånger påväg att hoppa av pga min rädsla för själva ingreppet. Hoppas att jag har kunnat hjälpa någon med denna långa berättelse och besvarat ev frågor men har funderingar skriv till mig så ska jag svara. Lycka till

Hej nu tänkte jag skriva om min bröstförstoring och dela min upplevelse med er. Jag har länge tänkt på en bröstförstoring, var nog 13-14 år när jag visste att jag ville genomgå en bröstoperation. När jag fyllde 18 var jag redo men min mamma som jag pratat mycket om det här med avrådde mig och nu vid 21 års ålder har jag sökt och tagit reda på så mycket jag kan så jag kände mig redo för att genomgå operationen. Sagt och gjort. Jag bokade en konsultation på AK då jag redan från start visste att de var akademikliniken som var mitt förstahandsval. 27 april var jag på konsultation på deras walk in clinic vid Stureplan. Valde Maximilian Otte som min kirurg och ja från att vi hälsade kände jag att den här mannen vet vad jag vill ha för resultat och så han var ett solklart val. Vi gick igenom implantat, gjorde 3D bild och då valde vi 280 då de var hans rekommendation och jag fann de som en bra storlek. Fick se lite bilder på hans "verk"-tidigare operationer och ja de hade ett väldigt fint resultat allihopa! Jag bokade ingen tid för operation på plats för att jag inte visste dag som passade med jobb osv. Jag tittade möjliga datum och kom fram till 5 juni med operationsbokningen. Väntan var jobbig men jag hade POF så kändes tryggt att kunna läsa exempelvis föregående månadens operationer i maj gruppen och kunna diskutera med er här på sidan. Har varit ett sådant stöd så jag slapp tjata hål i huvudet på sambon min. Jag mejlade fram och tillbaka med Max och kände att jag ville gå upp en storlek till och jag kunde då gå till 320cc men inget mer. Han var snabb och när han inte svarade på 3 dagar bad han om ursäkt då han var i Tyskland, jätte trevlig! Så operationsdagen närmade sig, tankar som "kommer jag dö", "vad har jag gett mig in på" slog mig tusen gånger. Men nu ville jag de här så jag utmanade min rädsla för nålar,narkos och smärtan. Den 4 juni dagen innan operationen jobbade jag kväll så jag började 15 och slutade 23 och de ändå jag tänkte på var bröst. Kom hem vid 23.30 ca. Åt en macka, kvarg med frysta blåbär och drack en massa vatten. Duschade med descutan och sambon ställde också upp då vi delar säng. Kissarna fick stanna utanför sovrummet den natten och nu kommande dagarna efter operation också :). Somnade vid 00.30 ca och vaknade av mig själv 04.30. Skulle upp 05 för att hinna dricka vatten och ta minipiller. Satt vid datorn en stund och sedan duschade jag igen och sedan 06.40 bar de av mot kliniken. Tog 30 min med all trafik dit och var där 20 min tidigare en avtalad tid. Skulle vara där 07.30. Kom till receptionen och de skrev in mig och jag fick gå till ett väntrum 1 trappa upp. Väl i väntrummet kom en sköterska direkt när jag ställde ner väskan. Vi gick in på operationsavdelningen och sambon fick hänga på. Fick rum 17 och skulle bara vara jag där, skönt! Killen satt kvar, Sköterskan bad mig byta om till nattlinne och morgonrock. Hon berättade att jag var nummer 1 att opereras. Läskigt men skönt att få vara först ut. Sedan kom hon med bh:ar att pröva ut. De var från casall, jätte sköna. Mätte en Smal runt och en C-D kupa. 5 min efter kom narkosläkaren gick igenom papperna om hälsotillstånd och 5 min efter honom kom Max och hämtade mig. Han ritade och vi pratade om vad vi kommit överens om. Gick på toaletten efter vi var klara och sedan in på mitt rum igen. Då kom narkossköterskan och hämtade mig och jag sa hej då till sambon. Fick svälja 5 tabletter kanske och dra ned bh:n så att den satt som ett bälte kring midjan. Kom in på operationssalen usch kände jag. Var så rädd men rätt lugn ändå. Hade hårnät på mig och fick klä av mig kläderna och lägga mig med ett täcke över mig med armarna ut på britsen. De var väldigt mån om din integritet och höll upp ett täcke när jag tog av mig osv. Fick sätta på mig extra täcke som var som stora strumpor för benen då jag alltid är kall om benen. Pratade när de satte in "flugan" i armen om min nålrädsla och sköterskan där inne pratade lugnt med mig, hon var så gullig. Sedan skulle narkosläkaren komma in och jag fick då andas syrgas, han kom in och sprutade då in sömnmedel och sa nu kommer du inte hinna säga eller tänka något mer. Tänk på något positivt sa han. Somnade och vaknade på uppvaket och kommer ihåg att jag ville av med pulsmätaren som satt på fingret. Någon kille pratade på bredvid och de lät som att han hade haft en utekväll :') svarade honom men kommer inte ihåg vad vi sa. De rullade in mig på mitt rum kl 10 ca och vaknade till och från hela tiden. De var så ljust med fönsterna i taket som visade den klarblå himmeln att jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Ett gick bra men inte båda ögonen. Vid 11 fick jag mat men åt och vilade till och från. Vila=blunda men vara vaken. Hade dropp. Fick en mörk smörgås med ost, gurka, krasse och en rädisa. Yoghurt med bär, nyponsoppa och vatten samt blommor. Började må illa vid första tuggorna så fick vila emellan och vid ett tillfälle när jag vilade åkte mobilen ner på golvet. Ringde senare vid ett tillfälle på sköterskorna och hon hjälpte mig. Maximilian kom in lite efter 11 halv 12 tiden ungefär och tittade att allt var bra. Allt hade gått bra. Sedan tittade sköterskorna på brösten ibland och allt var prima. Vid 12 tiden kom jag upp på toaletten och kissade. Väl tillbaka på rummet satt jag upp på sängkanten och åt lite men kände illamående, så la mig igen och då kunde jag äta upp allt. Beställde sen in äppeljuice och pratade med en av sköterskorna om allt möjligt. Vi klickade verkligen och pratade om våra katter och ja hon var urgo! Alla var underbara men hon var så genomsnäll! Var tvungen att ge henne beröm för hennes omtanke. Alla sköterskor ska ha en riktigt stor kram! Sa att jag ville ha en annan bh som är framåtknäppt så jag kan byta själv utan problem hemma så fick pröva ut en av ipomias läkbh:ar med hyskor fram. Det kan vara skönt att ha två bh:ar att byta emellan. Mätte då en 75 d-e. Sjukt att lilla jag har bröst :D. Fick se de och herregud så snygga! De passar min kropp perfekt! Fick sedan en present från AK, ett kit med lite ansiktsprodukter. Kändes enormt välbehövligt efter descutan duschen. Vid 15 tiden var sambon på väg och jag bad honom säga till i receptionen att du vill komma upp till mig och sedan knackade de på dörren och där stod han min söta omtänksamma man. Han hjälpte mig att bära väskan och vi gick och sa till att vi tänkte gå. Vi gick ner till receptionen och jag betalade bh:n och 5 års garanti. Sedan åkte vi förbi apoteket, hämtade ut medicinen handlade frallor och yoghurt så jag kunde få i mig något lätt till middagen. Magen kurrade men matlusten fanns inte riktigt där. Köpte en glass som jag smaskade på påvägen hem. Väl hemma hade mamma köpt blommor som stod på mitt nattduksbord och även choklad. Så söt! Jag har känt mig lite känslig till och från hemma för jag vill göra så mycket, gå runt och plocka men jag kan inte haha. Sedan är den underliggande smärtan jobbig. Som stick och träningsvärk. Efter middagen så tog jag oxynorm och borstade tänderna och la mig i sängen. Bad om stödstrumpor på kliniken för att jag är rädd för blodpropp (går i släkten) och haft de på mig sedan jag åkte från kliniken. Kände att de var bättre att vara på den säkra sidan. Somnade vid 20 tiden när jag bad mannen om fotmassage. Vaknade 23.40 tog oxynorm och paracetamol och nu ligger jag vaken en stund i sängen och skriver operationsberättelsen. Kan varmt rekommendera Akademikliniken! Alla är så goa och hjälpsamma! Jag är så glad över mitt val av klinik! Kunde inte ha blivit bättre.

I måndags va det dags, som man har längtat, som man har funderat. Men nu när det gjort!

Jag har under säkert 10 år tänkt att jag en dag kommer att operera mina bröst. Jag har haft en antydning till tubelära bröst och har därför inte kunnat bära upp en ända BH jag har haft eller för den delen bikini. Jag är en ganska stor tjej och de har också sett ganska opropertionerligt ut på mig att ha en a kupa.
I vilket fall så bestämde jag mig för att göra en konsultation på Akademikliniken i november. Jag har under dessa 10 år tittat, letat och sökt upp information. Jag fick en bra känsla av AK och av Ulf Samuelsson. Så efter konsultationen så fick jag reda på att om jag skulle vilja uppnå de resultat jag vill ha på mina bröst så måste jag också göra ett lyft med ankarlyft för att kunna få bäst resultat. Jag blir någonstans inte förvånad då jag haft det i baktanke att det kan komma att bli så. Men de är väl aldrig kul när man får det svart på vitt att jag inte kan få de resultat jag vill utan ett lyft. Men vi bokade en op-tid i mars, närmare bestämt 19 mars 2018.

I måndags så var dagen här, jag tror inte att jag förstår just i detta nu heller. Men jag åkte till AK jätte tidigt på morgonen och var där, säkert 40 min före. kl 7:30 fick jag komma in på avdelningen. Blev visad till mitt rum av en sjuksköterska som berättade vad jag skulle göra och vad som kommer att hända. Perfekt att man fick ett eget rum! Så tacksam över det. Efter att jag bytt om så fick jag skriva lite kontaktuppgifter och så kom narkosläkaren, vi gick igenom de vi skulle och jag berättade för honom att jag inte fått några recept in än, ( de står att man ska hämta ut medicin innan op och att de ska finnas på recept ca 1 vecka innan op ) han sa att de skulle fixas och att de va dom som hade gjort fel och bad om ursäkt för de. Där efter kom sjuksköterskan in igen och vi valde en BH som jag ska ha på mig 24/7 i 3 veckor och där efter kan jag sova utan men ska fortfarande ha den på mig på dagarna i 3 veckor, minst.
Efter det så kom Ulf Samuelsson in tillsammans med en annan "student" och så fick vi gå till ett annat rum där Ulf ritade på mig och tog massa kort. Där fick jag också information om återbesök med mera. Efter att ha tagit kort och ritat och gått igenom de vi bestämt oss för så fick jag gå tillbaka till mitt rum och vänta.

Allt detta har gått väldigt fort och klockan är nog inte mer än 08:10 när narkossjuksköterskan kommer in och ska hämta mig. Jag får lite alvedon och sen är det dags att gå. Hon var sååå snäll. Fick ett så bra intryck av lugn och kontroll utav henne, men också av den andra sjuksköterskan som fanns inne i op-salen. De gjorde verkligen min upplevelse till 11/10. Precis när vi börjar bli klara för op så kommer det ett nytt ansikte, en ny narkosläkare. Hejsan! lite otippat, men han var super snäll. Han berättade att min narkosläkare hade fått förhinder av något slag och frågade om det var okej att han tog över och frågade också hur jag kände för det? Bara där har jag inga problem med det, han ingav också ett otroligt lugn och var väldigt respektfull/professionell.
Där efter kommer jag inte ihåg så mycket. Jag vaknade upp på uppvaket och tyckte att det var super varmt, jag hade fått en "värmeblåsare" under täcket. Jag kommer ihåg att jag också sa att jag mådde så fruktansvärt bra! "Får man säga att jag mår fruktansvärt bra och att bli sövd är jävligt skönt" haha! Efter att ha vaknat upp så fick jag åka tillbaka till mitt rum. Jag mådde så bra och hade inte alls ont, kände mig bara lite groggy. Efter att ha ganska snabbt efter op gått på toa, fått i mig "frukost" med mera så kom Ulf in och berättade att operationen hade gått bra men att han hade fått kämpa med att få in implantaten lite, men annars så hade allt gått super. Han var nöjd, jag var nöjd och sen efter ytterligare en timme fick jag åka hem ( ca 15:30 )

Nu är det 3 dagar efter op och jag har mått väldigt bra, jag har lyckats duscha ( dagen efter op ) varit på affären och lyckats göra små hemmasysslor. Jag tar mina mediciner efter rekommendation för att kunna vara smärtfri så mycket som möjligt så att kroppen slappnar av och kan läka ordentligt. Nu på tisdag ska jag tillbaka på återbesök och är väldigt nyfiken på att se ärren och vad som hänt på en vecka!

Jag ska också säga att jag är väldigt nöjd med mitt val av klinik. När jag tänker tillbaka på upplevelsen av min op på AK och ska beskriva den med 3 ord så är det Trygghet, Omhändertagen, Professionellt. 10/10

Oj vad detta inte gick som väntat! Hej Jag vill dela min kanske lite ovanliga berättelse då jag fick byta läkare väldigt oförberett. Först små tips: Eluttaget är ovanför sängen, har du dålig batteri på mobilen ha en sladd som är minst 2m lång. Det är ok att ha med egen tofs som är ej deskutan duschad . Du kan raka armhålorna innan OP, dom var inte i närområdet tydligen. Tråkiga tidningar, typ lite inredning, mamma tidning, DAM. Kanske ta med eget material, då du kan vara där ganska länge om du reagerar dåligt på medicinen. Jag efter en god natts sömn vaknade, duschade och åkte till kliniken, kom prick 7, vilket är 30 minuter tidigt. Väl inne så kom en trevlig sjuksköterska visade mig till mitt rum och jag kunde byta om.Efter ca en timmes väntan får jag reda på att min läkare Paolo Montemurro har fått vinterinfluensan och jag har val att boka om eller byta läkare. Jag fick ju då panik. Jag ville träffa den andra läkaren gärna och ta beslutet då. efter kanske en timma utan ny information så får jag träffa min Narkosläkare och han ger mig ny information. Det visar sig att ersättaren var Ulf Samuelsson, huvudläkaren på Akademikliniken som var ledig idag, han har några goda betyg härifrån, inte lika mycket omnämnt som Paolo men jag hoppades att han ändå kunde få till bra resultat. Så efter mycket om och men (ni vet själva hur noggrann man är med valet av kirurg), prat med min Narkos läkare om hur han själv skulle göra en operation med Ulf, så blev det att vi körde på. Lite av detta besltet kom från att han körde in speciellt för att vi ska opereras samt även, annars blir detta uppskjutet till Juni pga mitt jobb. Och som ni vet, man har väntat såååå länge att när jag väl var i den sängen ombytt, ledig, mentalt förberedd, då ville jag inte behöva genomgå all den väntan igen. Så fort Ulf kom in så började vi allt ( ca 10.30-11 ish), in och mäta och rita han komplimenterade Paolos val av implantat ((250cc anatomiska), betryggande att det blir nog jättebra på mig, sen förebilder och vipps in i operationssalen. Personalen hela tiden trygg och trevlig och pratade så gott om Ulf. Nu i efterhand är jag fortfarande lite osäker på om Paolo kunde gjort bättre då han har det där ögat och känslan för naturliga resultat. Paolo är bra på mindre ärr, under 3-4cm, jag tror mina snitt är större än så. Samt hur mycket påverkas slutresultatet av hur implantaten läggs in i bröstfickorna som skapats, om kanske det kunde vart någon skillnad där. MEN, jag tror det kommer bli bra ändå, vi får se om några månader :) Jag litar ju på att dessa kirurger är extremt kompetenta och under en sådan situation så vill de ju absolut inte att jag blir missnöjd, så jag tror Ulf har gjort sitt bästa. När jag väl vaknade mådde jag prima, fram tills vi tog Oxycodone, den blev jag helt förstörd av, jag höll på att spy, blev yr och blev svimfärdig och kunde först orka åka ifrån kliniken efter 18.00 (vaknade till vid uppvaket kl 12.30). Skörterskorna var försående, hjälpe mig med Coca cola och så vidare. Dom tabletterna har jag endast tagit på natten. Så Akademikliniken är att rekommendera trots byte osv kände jag mig omhändertagen och trygg samt glad att Ulf Samuelsson kunde ställa upp istället för Paolo. Jag hoppas nu bara att mina resultat bli därefter också :) Men hittills nöjd med AK & Ulf. Ps har ej lagt in några efterbilder än, jag mår mycket bättre idag dag 3, men igår, det kändes alldeles för konstigt att vara utan BH'n jag höll på att svimma när jag försökte duscha så det får vänta lite.

Idag den 8/1-18 genomgick jag min sedan länge önskade bröstoperation. Detta är min berättelse. Jag tar det från att jag kom till kliniken. Jag anmälde mig i receptionen och blev hälsad välkommen och hänvisad till väntrummet en trappa upp. Jag och min sambo han knappt landa i soffan i väntrummet innan en sjuksköterska kom och ropade in mig "bakom kulisserna". Jag pussade min pojkvän hejdå och han önskade mig lycka till. Sjuksköterskan visade mig till det rum som skulle komma att bli mitt under min vistelse på kliniken. Hon ställde några simpla kontrollfrågor som: har du fastat? mår du bra idag? osv osv. Sedan hämtade hon den sporttopp jag ska använda under mina kommande 6 veckor minst. Den hade tack och lov knäppning i bak så den är lätt att ta av och på. Jag kommenterade detta och poängterade att jag tyckte det var bra. Hon berättade då att: Dom som gör både lyft och förstoring får denna typ av bh medan de som endast gör förstoring får en sån man drar över huvudet (mest kuriosa för den som undrar). Efter detta kom en narkosläkare in på rummet för att kolla att allt står rätt till, om jag var frisk osv. Därefter kom Paolo in, nu skulle vi gå och fota "före"-bilder samt rita på mig inför operationen. Allt gick jättebra och Paolo var väldigt lugnande och försäkrade mig om att allt skulle gå bra och att han förstår hur viktigt detta är för mig osv. Han (och all annan personal) var väldigt gulliga och lugnande. Därefter visade han mig tillbaka till sitt rum. Han berättade att han skulle genomföra en operation på ca 30 minuter innan det var min tur att opereras så jag inte skulle undra varför det dröjde. Jag låg snällt och väntade på mitt rum medan jag pillade på telefonen. Rätt som det var kom Paolo in i rummet igen. Han kollade att allt var bra med mig och frågade om jag hade några sista funderingar innan operation. Efter detta sa han ett det var min tur om ca 20 minuter. Från det att jag kom till kliniken till att det var min tid för operation tog det ca 2.5 timmar. Detta kan låta som en väääldigt lång tid men för mig sprang tiden iväg. Efter ca 20 minuter kom det in en narkossjuksköterska som gav mig några alvedon att svälja och en fin liten "mössa" att sätta på huvudet. Han ledde mig till operationssalen där jag fick klä av mig (allt utom trosorna) och lägga mig på en brits med armarna sträckta rakt ut åt sidorna. Dom satte en infart och någon maskin runt mina ben som tydligen skulle öka blodcirkulationen (har dålig cirkulation och är alltid iskall om händer och fötter). Den där maskinen va typ det bästa som hänt mig, det va som att få massage över vaderna, så jäkla skönt! Narkossjuksköterskan var väldigt trevlig och fick mig att känna mig som hemma i denna märkliga och egentligen ganska obehagliga situation. Vi kom fram till att han pluggat på röda korset, samma skola jag pluggar på nu osv osv. Trivdes väldigt bra i hans sällskap om man nu kan säga så. Sedan kom narkosläkaren in, berättade att det snart skulle svida lite i armen och att jag sen skulle somna. Det sved ingenting, på 3 sekunder va jag totalt däckad. Sov som törnrosa. Jag vaknar av att någon säger mitt namn, jag var på uppvaket, jag mådde oförskämt bra och älskade alla (var förmodligen hög som ett hus). Jag frågade hur länge jag legat där och sjuksköterskan svarade att jag legat där i lite mer än 30 minuter. Jag försökte somna om men det var omöjligt. Var helt lyrisk över att operationen var över och att jag mådde så bra, hade förväntat mig den värsta smärtan i världshistorien. Jag frågade om dom kunde skjutsa in mig i mitt rum då jag mådde så bra. Sagt och gjort, dom körde in mig på rummet, frågade om jag ville ha något att dricka, blåbärssoppa och vatten? Jag tackade snällt ja. Dom gav mig även min mobil så jag kunde meddela närstående att allt gått bra. Jag drack upp min blåbärssoppa och mitt vatten, när dom såg att detta gått bra så frågade dem om jag ville ha min frukost, det ville jag. Jag åt upp, pratade lite i telefon med min pojkvän och bästa kompis och grät konstant. Jag va så jäkla lycklig och lättad och lyrisk och allt man kan tänka sig. Tänk att något jag väntat så länge på äntligen var över. Efter ett tag kom Paolo in, han meddelade att allt gått bra och att han var supernöjd med resultatet. Jag tackade honom så hemskt mycket för hans jobb och goda bemötande. Han sa "vi ses om en vecka, och så ringer du om det är något" och lämnade sedan rummet. Min sambo kom till kliniken och hängde med mig i ca 40 minuter innan jag sa att jag kände mig redo att åka hem, hade tagit mig själv till och tillbaka från toaletten två gånger och mådde bra. Sjuksköterskan gick för att hämta informationsblad med eftervård samt hudprodukter från akademiklinikens egna sortiment, kollade till att brösten såg bra ut och sedan var det dags för mig att röra mig hemåt. Nu sitter jag hemma i svärföräldrarnas soffa och kollar på "vem vet mest" med min tvillingsyster och sambo och ska strax slänga i mig min middag. Jag hoppas denna berättelse kommer vara till hjälp för åtminstone en vilsen själ. Önskar alla som ska operera sig stort lycka till och jag kan veeerkligen rekommendera Akademikliniken och Paolo! Dom har varit helt outstanding! Kram på er!

Operationsberättelse Bakgrund: Har alltid varit nöjd med mina bröst. Det har inte funnits något att vara missnöjd med. Men de har varit rätt stora och krävt lite bättre sport-bh. Men inte förrän efter jag fick barn och brösten var väldigt stora under graviditet och amning och fick bristningar och började hänga. Det var då jag blev missnöjd med hur de ser ut. Täcker halva överkroppen, det är känslan. Gör ont i ryggen att försöka ha de på en höjd som jag är nöjd med. Så efter andra barnet fanns tanken där ganska direkt efter förlossningen. Men inte förrän ett år senare började jag på riktigt att ta reda på hur operation går till och gå på konsultation. Sen bokade jag tid så snabbt det passade ungefär. Och när jag skriver detta är operationen imorgon. Och det är stressande. Har haft svårt att sova, känner av lite stress i kroppen. Men det ska även bli kul och jag ser fram emot en sommar med bröst jag är nöjd med. Idag fixar jag det praktiska. På operationsdagen löste jag först allt det praktiska. Vakna i rätt tid, packa väskan, duscha och sätta mig på tåget. Ta t-bana till kliniken. Väldigt enkelt allting. Väl framme blev det en promenad till kliniken. Sen mycket väntande innan det var min tur att opereras. Jag var så nervös, men när det blev på riktigt fnissade jag typ på väg till operationssalen. Trevliga sköterskor överallt! Alla här på kliniken verkar ha lätt för att skratta och de verkar trivas med sitt jobb! På uppvaket drömde jag först om något vanligt och vaknade sen i den overkliga grejen att jag nyss blivit opererad! Att bli sövd var inte alls läskigt när det väl var dags. Var irriterad över att det var så oskönt att ligga ner i sängen. Men det blev bättre hela tiden också. Nu är jag i min säng på mitt rum. Jag sover över så kommer min man och mina barn och hämtar mig imorgon. Tack för alla fina ord och svar på frågor innan min operation! När jag såg mig i spegeln första gången började jag gråta för att jag var så platt. Lyckotårar. Ser ut som att mina bröst kommer passa min kropp bättre nu. Jag fick c-kupa på min casall-bh. Den hemma är 70F. De tog bort cirka 130-150 ml (antar ml) på brösten och mycket hud. Har känt mig så trygg med kirurgen!

Hej, Nu har jag äntligen gjort min bröstförminskning som jag funderat över i mer än 15 år. Jag har varit rädd för smärtan men nu är det gjort och det gick hur bra som helst. Jag valde Akademikliniken i Stockholm av Angelica Hagelberg. Jag och min vän Ullis som har gjort en bröstoperation för ett par år sedan började med att gå på ett event i Stockholm. När jag varit på eventen skrev jag upp mig på en lista. De ringde dagen efter jag bokade tid hos Angelica och jag var flera steg närmre min operation. Hon tittade på brösten och konstaterade att jag verkligen skulle må så mycket bättre i rygg och axlar om jag skulle göra en operation. Hon tyckte att jag skull fettsuga i sidorna också för att få en finare form. Jag litade helt på hennes omdöme och hade inte några önskemål om hur de skulle se ut eller hur mycket som skulle bort. När jag varit hos Angelica så bestämde jag mig för att nu ska det bli av. Jag fick en tid en månad senare. Nu började alla tankar och kommentarer från omgivningen jag är inte en tyst person så många fick reda på det. Jag har aldrig ens funderat över att folk har åsikter om att man vill göra bröstförminskning. Jag har haft ont i mina axlar och rygg i så många år. Jag är 153 cm lång och hade 70 G det är inte lätt att bära upp utan smärta. Jag har gått till naprapater, massörer och kiropraktiker väldigt mycket. De har alltid sagt om du gör en operation så kommer du inte behöva mig. Det har varit lockande att göra det men jag har som sagt inte vågat. Jag har inte kunnat tänka på något annat i en hel månad. Jag har försökt förbereda mig på allt möjligt. Jag har mailat Angelica om allt möjligt frågor o tankar. Hon svarar direkt helt underbart. Jag har känt mig så trygg. Inte dricka alkohol på ca 2 veckor. Inta raka benen och under armarna för att risken för infektion om man har små sår ökar. Träna kondition på motionscykel. Försöka gå ner några kg till innan. Jag har ett bmi på 27. Jag har haft fullt upp. Jag har tvättat kläder, (skjortor) som jag planerat att jag ska ha. Skönt att jag slipper dra tröjor över huvudet när jag har opererat mig. Jag har bytt till rena lakan och städat så mycket jag kan. Min man fick sova i vårt extra rum allt för att hålla borta infektionsrisken. Dagen innan duschade jag mig med descutan och tvättade håret med vanligt schampo och balsam. Jag blev ganska torr men det är inte något som jag brydde mig om. På morgonen duschade jag med descutan igen. Jag fastade innan operationen det var bara skönt tycker jag. Nu var det dags att åka till Akademikliniken. Min man körde mig dit. Jag hade packat en liten väska med tandkräm, tandborste, dagkräm en skjorta för jag tänkte att jag kan nog inte ha någon tröja utan knappar på hemresan. Jag kom till akademikliniken visade id och gick en trappa upp. Där träffade jag en sjuksköterska som visade mig till mitt rum och berättade vad som skulle hända. Ta blodprov i fingret (hjälp jag som är så spruträdd). Jag böt om till en vit bomullsskjorta och en härlig frottérock. Sedan gick allt ganska fort de hämtade mig för att gå till operationssalen. Där la jag mig på operationsbordet och fick en nål i armen. Jag fick lustgas. Stirrade upp i ganska behagliga lampor. De frågade om jag ville ha musik på. Det ville jag absolut ha. Narkosläkaren masserade min arm för jag var iskall av nervositet. Jag minns inte mer. Jag vaknade upp på uppvaket där låg jag och lyssnade på andra som lät som de var fulla. Jag var mest hungrig och superlugn. Efter en stund körde de in mig till mitt rum. Sedan fick jag blåbärssoppa (jag valde själv). Efter det fick jag en grovsmörgås med ost, paprika och ärtskott. Ett glas med yoghurt och bär. Chokladbitar kaffe och vatten. Fina blommor stod i små glas på brickan. Mätt och belåten, jag mådde jättebra. Personalen är nog de finaste människor jag träffat alla var helt fantastiska. Jag fick en goodiebag med fina produkter från Akademiklinken, presentkort på behandlingar och rabatt på produkter så lyxigt det kändes. Jag sov över en natt för jag ville att de skulle ha kolla på mig och att allt var klart när jag lämnade kliniken. Jag låg där i min säng och funderade på om jag skulle titta på någon film eller kanske läsa någon härlig tidning. Det blev nätet och tidningar så skönt. När kl var 22 beställde jag min middag lasagne och en härlig sallad till. Jag sov nästan hela natten vaknade vid 5 av att jag hade lite ont. Jag låg funderade över allt och kände mig så nöjd. Jag drog ut på värktabletterna till kl 6. Idag ska jag åka hem de kollade så att jag kunde bli av med drenaget på sidorna av brösten och det gick bra. Det kändes som att ha ett sår och droppa i citron när de drog ut slangen men det gick över ganska fort. Sköterskan var så fin så smärtan tänkte jag inte så mycket på. Min man kom och hämtade mig det var glashalt ute så skönt att inte råka halka när jag är nyopererad. Nu har jag varit hemma i tre dagar och det känns toppen än så länge. I natt hade jag ont i ryggen för första gången. Jag ligger enbart på ryggen än så länge. Jag har tagit Alvedon och Arcoxia så jag har inte haft ont. Jag har inte vågat ta av mig min Bh. Jag har kontakt med så härliga tjejer här och en av de sa till mig det är bara att ta av bh inget kommer att hända och det är bra att koll på hur det ser ut. Jag gjorde slag i saken och tog av mig bh n. Herregud så lycklig jag är för det. Nu har jag en ny fin bh på mig igen och jag tvättade t.o.m håret underbart. Jag känner mig som väldens lyckligaste människa. Angelica har förändrat mitt liv. Jag ska på återbesök den 19 december. Nu är jag hemma igen efter återbesöket. En jättehärlig sjuksköterska Ulrika böt tejpen och satt på ny silikontejp. Jag tål inte den vanlig så bra. Allt såg toppenbra ut och jag ska dit igen nästa onsdag 27 december för hon ville kolla hur det går med tejpen som jag fick nu. En mer seriös och underbar klinik finns inte. Jag rekommenderar alla att gå hit. Jag funderar på vad jag ska ha på mig på julafton. Jag är ledig från mitt jobb fram till januari så härligt.

Nu ligger jag hemma i sängen i eufori över nya tuttar. Barnen sover och sambon spelar tv-spel. Operationen gjordes runt lunch idag. Lång story med lite fakta innan op. Scrolla ner för själv operationsdagen. Jag har alltid tyckt att jag haft små bröst men det var först när jag började träna 5-7 dagar i veckan som jag blev "missnöjd". Jag gick ner i fettprocent och brösten "försvann". 2013 gick jag på min första konsultation och bokade även op-tid men livet kom mellan. Sen dess har jag varit gravid och ammat tvillingar så nu finns det iaf lite tuttar om än hängiga sådana ;) Jag fick tips om AK från 2 bekanta och läste på. Det kändes seriöst och bra. Gick på en konsultation, nov 2016, hos Angelica Hagelberg. Trevlig, lugn och informativ. Det kändes väldigt bra. Vi pratade om små naturliga anatomiska och tog 3Dbilder. Jag gick hem och funderade och bestämde mig för att jag kanske ville ha större och runda haha. Fick tid hos sköterskan Tina att testa nya implantat och ta nya 3Dbilder. Det kändes bättre och jag skulle höra av mig när barnen fått plats på dagis. Istället gick jag in i väggen januari 2017.. Jag blev så ledsen, jag ville så mycket, inte minst fixa tuttarna! November 2017, många psykologsamtal och antidepp-tabletter senare bestämde jag mig för att ta tag i det här igen. Till vårt bröllop sommaren 2018 skulle jag ha nya tuttar! Vi kollade kalendern och det fanns inte många datum som passade pga resor och jobb. Jag ringde och hörde med operation på AK, de hade tid redan veckan därpå men då ville vi hinna en konsultation och betalning innan.. Stressigt men det gick att få till! ×××Operationsdags!××× Dagen innan kunde jag inte tänka på något annat, Det var så svårt att hålla fokus på jobbet. Svårt att somna och jag tänkte att jag skulle testa att sova på rygg vilket jag gjorde för varje gång jag vaknade låg jag kvar på rygg. Jag sov oroligt och var nervös. På morgonen blev det en dusch med Descutan. Jag bokstavligen skakade i duschen. Har jag gjort rätt? Ska jag verkligen lägga mig under kniven? Tänk om jag dör? Tänk om jag blir missnöjd? Hur förklarar jag för mina barn att man ska vara nöjd som man är? Det kommer göra så ont! Jag är ju rädd för smärta! Jag hade tid kl 10.00 och min sambo följde med, han har varit så stöttande i allt det här och ett väldigt bra bollplank. Vi har typ en timme tidiga, I vanliga fall alltid sena till allt. Vi fick sitta och vänta i receptionen. Vi lyssnade på musik, dansade och busade för att tänka på annat :) Sen fick vi gå upp en trappa och gå in i "mitt rum". Det fanns två sängar men bara jag skulle vara där idag. Väldigt skönt och lyxigt. Där inne fick jag byta om till en vit lång nattskjorta och morgonrock, bara trosor under. Efter någon minut kom Angelica och hämtade mig för att stämma av med implantat, rita och fota. Efter det fick jag pröva en sportbh som satt såå tajt. Jag tänkte att det här kommer aldrig gå! Den fick jag rulla ner på magen. Den skulle dras upp efter op sen. Sist in var en narkosläkare som ställde lite hälsofrågor. Låter som att det var ett väldigt spring och tempo men det var det inte. De kom pö om pö och var alla väldigt lugna och proffsiga. Sen tyckte jag att min sambo kunde åka hem (tråkigt för honom att sitta där tänkte jag) så kunde jag ringa honom om jag behövde honom efter op. Sen började ca 2 timmars väntande. Fy fan vad hjärnspökena satte igång igen alltså! Till slut tittade jag på Netflix och då kunde jag slappna av helt och försvinna in i serier. När sen narkossköterskan kom och hämtade mig blev jag genast nervös igen. Men hon var lugn och berättade allt hon gjorde. På britsen var det varmt och skönt och jag fick några typ benvärmare. De satte elektroder, syresättningsmätare och infart. Genom infarten fick narkosmedel som stack, nöp och kändes obehagligt upp i armen, axeln och bröstet. Sen kom masken och dom frågade om jag kände mig trött. Jag gjorde tummen upp och sa jag är borta nu, sen slocknade jag. Jag minns att jag såg några fötter i en annan säng under uppvaket. Nästa jag minns är att jag är i mitt rum igen. Någon pratar med mig, Jag får vatten och nyponsoppa. Skriver till nära o kära att allt gick bra. Har svårt att hålla ögonen öppna. Slumrar till mest hela tiden Ringer massa sjuka samtal till familjen och sambon. Så hög på morfin :p Sen får jag en jättefin bricka med macka, yoghurt, te och choklad. Jag tryckte i mig allt, Jag var dödshungrig! Jag fick hjälp att gå på toa, det var snurrigt men gick bra. Jag fick hjälp av en sköterska till och från toaletten. Jag tror att jag stannade till 18.00 ca. Jag hade ingen tidsuppfattning efter op. Jag vet inte om det är länge men jag bara sov vilket var väldigt skönt med tanke på att det inte varit mycket sömn med tvillingar på 2 år hemma. Jag har varit orolig för både psykiska och det fysiska. Helt i onödan har det visat sig nu. Jag mår jättebra, inga hemska tankar, Jag är bara glad. Fysiskt så ja, det känns. Ett tryck över hela bröstet och lite mer i bröstvecken under. Som en ordentlig jävla träningsvärk med lite strålande hugg i vissa rörelser. Utseendemässigt är jag också hur nöjd som helst! Kanske att jag skulle tagit lite större med tanke på att mycket är svullnad. Men! Man blir ju blind, målet var ju ändå relativt naturliga. Jag kan varmt rekommendera Akademikliniken och Angelica Hagelberg. Trevliga, lugna, kunniga och professionella.

Hej! :) Jag tänkte berätta om min bröstförstoring. Jag bokade en konsultation i maj och innan dess hade jag fått tips om Ak, kollade upp det och även vilken kirurg som var bra. Sökte så mycket om allt, både med kirurgen och allt med hur operation går till, ett tips, man ska samla mycket Info och veta att detta är något man vill göra + att detta gör man för sig själv! Jag och min kille gick upp tidigt, då skulle vi vara där 07:30. Duschade med Descutan, jag tycker den var ok och jag blev inte allas torr och håret blev ok också. Efter det åkt vi till Ak, det snöade och vi var framme 07:29!! Och min kille skulle parkerar bilen och sa att jag fick gå så länge, och att han skulle komma efter. Jag kommer fram till receptionen och visar leg och receptionisten säger att jag ska upp sen. Jag går upp och då ser jag en sköterska som har en lapp i hand och då presenterar jag mig och då säger hon att jag är den första som ska operas! Frågar om min kille få komma in? Men det fick han inte för att jag delade rum med en till tjej. Jag och killen Kramades och jag gick in sen. Sköterskan tar mig till rummet, väl inne är rocken förbered och då är det bara och byta om. Efter någon minut kommer narkosläkare in, ställer frågor om min hälsa och sen är det klart. Paolo kommer efter och då är det dax för att ta bilder. Efter det går jag tillbakas till rummet och sköterskan kommer in, med bh som jag ha , blev en tajt bh där och sen fick jag ha den runt min midja. Efter vi var klara och hon stack, fick jag vänta 3 min sen bam kommer en sköterska och hon tar mig till operationsalen, när jsg lägger mig är de varmt, ett plus. Jag var inte nervös längre, Well, jag fick lugnade tabletter. Sen minnas jag inte mycket, allt gick så snabbt! Det kändes så konstigt för all tid där bara flög på kliniken. Jag minns att en sköterska väckte mig och jag frågade henne vad klockan var, hon säger kvart i 13 ,det har gått 4 timmar, jag blev helt paff! De tog mig tillbaka till rummet, men då fick jsg hjärtklappning och de tog mig tillbaka till uppvakningsrummet. Fick lugnade och det blev lite bättre, efter det tog de mig tillbaka till rummet. Några minuter efter kommer min kille och jag blir glad och jag var så hög av narkosen haha :) Jag kan säga så här, det Var jobbigt och jag tänkte vad har jag lagt in mig på?! Kändes ånger, bara ånger. Men det är vanligt och känna så när man ligger där och mår inget vidare. Paolo var super och han fick en och känna sig trygg och var så trevlig. En kunnig läkare som jag rekommenderar starkt! De andra också var trevlig och jag kände mig nöjd. Jag kan erskänna att det är tufft, ta mediciner och inte kan röra sig som man vill, och sova bara på ryggen är extrem påfrestande. Men värt det :)

Vill dela med mig av min operation som blev en mardröm för livet. Om ni ser på mina bilder är det ändå bara den ytliga katastrofen. Se bilder på min profil, där syns katastrofen tydligt. De bilder jag är snygg på är före operationen. Vill redan här nämna att admin Marina fått ta del av journaler, bilder, utlåtanden, anmälan till IVO mm så hon har godkänt inlägget. När jag gick på min första konsultation var jag 56 år, var nöjd med mitt utseende men började notera att min mun skulle åldras nedåt när jag blev äldre. Tänkte att jag ville förebygga det om det gick. Likaså hade jag en fin och smal hals, inget fett eller skinn hängde. Så därför tänkte jag att senorna som finns på halsen skulle bli väldigt framträdande med åren. Gick till Riikka Veltheim på Akademikliniken. Frågade om mitt problem gällande munnen och hon svarade att det inte var några problem att fixa det. (I efterhand har jag av flera kirurger fått reda på att det inte går att åtgärda). Frågade då också om senorna på halsen och Riikka visade hur men öppnar ett litet snitt under hakan och syr upp senorna MED ETT PAR STYGN i halsvecket. Totalt går jag på tre konsultationer då Riikka förespråkar förkortning av överläppen eller V-Y plastik vilket jag inte vill ha, det var inte munnen i sig jag ville förändra, bara framtida läge. Under dessa konsultationer var jag noga med att tydligt säga att jag var nöjd med mitt åldrande, redan såg yngre ut än var jag var, inte ville se yngre ut för jag åldras ju i kroppen och vill inte att ansiktet ska se åtstramat ut i jämförelse, att jag INTE ville förändra något i mitt utseende utan endast förebygga att munnen skulle åldras surt. Riikka föreslår ett ansiktslyft. Hon använder tre begrepp under konsultationerna, facelift, ansiktslyft och mellanlyft. Jag tror det är samma sak eftersom jag varit så tydligt med mitt ”problem”, vad jag ville. Jag har alltså ett operationsavtal på ett ansiktslyft/mellanlyft. För mig var det logiskt att hon skulle behöva öppna (framför och bakom öronen) som vid ett ansiktslyft för att komma åt munnens muskler, därför ifrågasatte jag inte det. Jag tänkte att om man drar till en muskel, även så lite som 4 mm så behöver man följa med vävnad och huden så det inte blir skarvar och veck. Jag hade lagt in fett i kinderna 2-3 år tidigare och förklarade för Riikka att jag var så nöjd, att var hon tvungen att röra något vid kinderna ville jag ha dem som de var. Övrigt Riikka tog upp var det normala om sårläkning, ärr osv. Med den tron rullas jag in på operation. När jag vaknar har jag en extrem smärta i hela huvudet och det känns som om jag fått en järnstång genom tinningarna. Jag frågar vad hon gjort, - har du fäst något i mina tinningar? Då svarar hon att det har hon gjort. Jag får sådan smärtchock som de inte kan häva på flera timmar, till slut får de ge mig smärtstillande som man ger patienter med svår smärta i livets slutskede. Nu börjar helvetet. Riikka har möblerat om hela ansiktet på mig, se bilder. Jag vill redan här uppmärksamma allvarliga brister i journalföringen, frågan är om det kan betecknas som brott? Det finns inga operationsavtal på: - Rekonstruktion av öronen (att hon tänkte kapa mina öronsnibbar) - Kinderna - Central platysmaplastik (hade aldrig hört begreppet innan operationen) Konstaterade ingrepp som INTE står i operationsberättelsen, vilket allt ska göra - Att hon har kapat mina öron - Att hon tagit bort all fettvävnad under hakan så det uppstod ett hål - Att platysmamuskeln under hakan delvis är borttagen så digastricusmuskeln framträder, vilket den inte ska göra. - Att hon tog allt mitt fett i ansiktet och flyttade ut det till sidorna i ansiktet. Det finns misstankar om att hon gjort något ”konstigt” ingrepp under min haka. Mina körtlar var så extremt upptryckta och stramningen från detta område är extrem. När man öppnat min hals ser det inte ut som det ska göra efter ett vanligt platysmaingrepp. När jag tar ut mina journaler får jag en chock. Inte någonstans står det något om mina öron, att jag gång på gång tar upp att det är en vidrig smärta i hela området, att jag inte längre har någon känsel i dem Kan inte gå in på alla fel, lögner mm som journalen innehåller. Den är endast ett försvarstal av Riikka själv. Viktigt att veta är att en journal juridiskt är som den ”enda sanningen” om vad som skett. Det vet kirurgerna och därför går det inte att få upprättelse. Operation 1. 20171005, av Riikka Veltheim på Akademikliniken. - Mina kinder har dragits kraftigt uppåt och fästs med plattor med hullingar i tinningarna. Hela dragningen är kraftigt överdriven och resulterade i nervskador i båda kinderna. Vävnaden i tinningarna blev helt söndertrasad. Har ingen känsel i tinningarna. Kinderna är kraftigt asymmetriska och förstörda. - Platysmamuskeln har dragit åts extremt och fästs bakom öronen. Allt är så hårt åtdraget så jag kan inte röra huvudet mer än ca 1-3 cm åt vardera hållet pga. den kraftiga åtdragningen. Även vävnaden under hakan är för kort vilket gjorde att hakan blev inspänd mot bröstet. Detta skapar enorma smärtor. En stor blödning uppstod i hela halsvecket, ärrbildning från öra till öra. Nervskada på vänster sida av halsen, kan inte röra området utan kraftiga reaktioner. - Mina öronsnibbar har kapats av, tillsammans med att för mycket hud tagits bort och för hård åtstramning har jag ingen känsel i öronen, de är döda samt helt deformerade bakom eftersom huden inte räcker till. - Hon har stympat bort för mycket hud runt öronen och halsen. Det saknas upp till 5 cm hud på varje sida. På bild syns också hur hon ”snurpat” ihop huden bakom öronen. Detta har medfört enorma smärtor. Att mitt högra öra dragits ca 1 cm bakåt nedåt av draget och att jag självspruckit i huden. Nu följer en fruktansvärd tid. Hela min muskulatur och hud är så åtdragen och stympad så jag får inte plats i den. - Har smärtor i hela svålen uppe på huvudet av att ansiktsmuskulaturen är för hårt åtdragen - Pga av den hårt åtdragna halsen och i området under hakan dras ansiktet nedåt. Nedre halvan av ansiktet börjar läka nedåt och den mun jag ville förändra blir nu ett faktum, hela munnen ser sur och nedåtdragen ut. - Jag fick sitta och hålla upp min svål, mina öron med händerna. All mimik var omöjlig, jag kunde inte gråta, äta, le utan att det stramade och drog väldigt smärtsamt. Riikka bemöter mig i början med att allt är normalt och att jag är snygg!?!? Jag gråter och är förtvivlad, säger att allt är för hårt åtdraget och att jag måste släppas loss. Akademikliniken börjar skylla på någon ”konstig ovanlig smärta” de inte kan förklara. I fem månader sitter jag hemma och får ingen hjälp. Akademikliniken erbjuder ingen hjälp, slutar att svara på mina samtal och mail. Jag är helt utslängd utan någon hjälp eller stöd. De påstår att det inte går att operera bort min smärta, den är väldigt konstig enligt dem. Det enda de erbjuder är att jag kan få lite fettransplantation för att försöka göra kinderna lite mer symmetriska. Efter att levt i ett helvete av smärtor och ett helt förstört ansikte är jag desperat. Jag kontaktar själv Birgit Stark, docent i plastikkirurgi, som jag tidigare har haft kontakt med. Hon tar in mig på en akut konsultation och ser på 2 min att allt är för hårt åtstramat och att jag är helt förstörd. Hon avråder helt från den av akademikliniken föreslagna fettransplantationen. Hon kontaktar Akademikliniken och nu går de med på att göra en operation för att släppa loss muskulatur. På Birgits inrådan testas det att sätta botox i min ansikts- och halsmuskulatur och då släpper den värsta stramningen i huvudsvålen vilket visar att det är för hårt åtstramat. Enligt Birgit Stark och andra kirurger jag varit hos borde inga så kraftiga ingrepp gjorts utifrån mitt ursprung. Att kirurgen (Riikka) borde förstått att det fanns risk för komplikationer med så hård åtstramning. Det är ingrepp jag aldrig bett om. Operation 2, 20190521. på Akademikliniken utförd av Jan Jernbeck Min upplevelse på operationsdagen är att Jan Jernbeck är stressad och ointresserad av vad jag säger. Hans fokus verkar mest ligga på att ta ner den högra kulan på kinden så jag inte kan visa upp detta fula resultat. Birgit hade sagt till mig att operationen skulle ta flera timmar då man måste vara väldigt försiktig då jag var så skadad i olika områden. Jan genomförde den på runt en timme. Resultat op 2 Jan släpper loss muskulaturen i ansiktet och släpper platysmamuskeln bakom öronen. Stramningen uppe på svålen försvinner efter operationen. - Jan Jernbeck förstör nerverna till höger öga och bryn. Mitt öga gick inte att stänga på 3 månader utan stirrade dött öppet. Mitt ögonbryn och området i pannan dog helt. Nu började även mitt högra bryn hänga tungt över ögat. - Han sätter i fett på fel sida, på vänster kind istället för högra så att min redan större vänsterkind blir nu hängande och pluffsig. Denna fettklump har blivit genomväxt av de skadade nerverna som sökte sig nya vägar så den går inte att ta bort utan att riskera ännu fler nervskador. - Nervskadorna på vänster kind har gjort att hela den sidan hänger, även vänster öga hänger nu också. På ett återbesök till Jan (som jag har inspelning på) erkänner Jan att det saknas hud. Ändå påstår Akademikliniken att allt är korrekt gjort. Jag är nu än mer förstörd i ansiktet, stramningarna från hals- haka- öronområdet är lika kraftiga. Men jag kan nu röra huvudet runt 7-8 cm åt vardera hållet. Jag vägrar nu att återgå till Akademikliniken, deras likgiltighet till vad som skett och att de inte tar något ansvar skrämmer mig mycket. Birgit ordnar så jag tas in på högspecialist på KS Huddinge för vidare ingrepp och behandling. Hon skickar mig även på neurologiska undersökningar för att konstatera skador mm. Nu tre år efteråt har jag fått genomgå fler operationer hos Birgit. Operation 3, 20190313, KS Huddinge hos Birgit Stark - Platysmamuskeln släpps ytterligare och delas även. - Utmed hela halslinjen, från öra till öra, finns en fingertjock ärrvävnad hon avlägsnar. - Försöker åtgärda den pluffsiga deformerade vä kind men går ej pga nervskadorna. - Sätter in nanofett i hela halsen och bakom öronen för att försöka få huden att bli bättre. Resultatet blev att jag kan röra huvudet ytterligare mot sidorna, ca 15 cm och hakan stramas inte in mot bröstet Operation 4, 20190925, KS Huddinge hos Birgit Stark Pannlyft för att lyfta det förlamade ögonbrynet. Birgit försöker igen att ta bort lite fett från vä kind, går längst ner mot hakan men inte på mitten pga nervskadorna. Detta resulterar i en ”bula” mitt på kinden. Fler operationer kommer behövas men nu måste nerver och vävnad läka till hösten 2021 Jag får botoxbehandlingar var 3:e månad för att det extrem draget ska lätta och inte dra ner hela min nedre del av ansiktet mot haklinjen. Tyvärr hjälper det inte mot smärtorna av stympningen så smärtorna lever jag med dagligen. Inte heller går det att avhjälpa kirurgiskt. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att få hela sitt ansikte demolerat och att leva med detta extrema drag som gör ont. Ända från op 1 har jag känslan av en lina som skär in i köttet i hela halsvecket. Den stympade huden och vävnaden runt hela öronområdet gör att det konstant känns som jag ska slitas sönder. Jag får fortfarande försöka hålla och dra upp hud mm med händerna för att stå ut. Har fortfarande problem med att le och skratta för hela ansiktet spänns och det gör ont. Har dragningskänsla ända från tinningarna ner till halsvecket. Det är en vidrig känsla att känna det som jag slits sönder i ansiktet. Jag försökte åtminstone få tillbaka pengarna jag betalt för operationen. Akademikliniken svarade då via sin advokat att allt var perfekt gjort och enligt mina önskemål. Ändå kan de inte ta fram operationsavtal på ingreppen. Akademikliniken har inte tagit något som helst ansvar för att de förstört hela mitt ansikte och att det påverkar mitt liv på många sätt. Att leva med konstant smärta och drag tär på en psykiskt. Att smärtan ökar direkt vid fysisk aktivitet, värme osv gör att det blir smärtsamt att utföra. Jag kommer nu få söka mig till specialist utomlands för bedömning om vad som verkligen är gjort och dokumentation. Kirurgerna håller varandra om ryggen och det råder en präglad tysthetskultur.

Hej. Jag hade bokat konsultation redan i april då jag vill planera länge och tänka länge. Vilket i mitt fall var bra. Var på konsultation hos Angelica hagelberg i april kom fram till 275 cc Motiva ergo men efter att ha kollat lite vad som finns såg jag demi och började fundera om min hud klarade det. Trots fullbokat så tog Angelica en lunchtid till mig för att dubbelkolla om jag kunde ha demi vilket inte skulle vars några problem. Så då bytte jag till 340 demi ergo round. Nu närmade det sig operation. Dagen innan duschade jag och samma på morgonen. Sen var jag på kliniken vid 7. Fick höra att jag var nr 2 på listan. Fick veta att det skulle bli ca kl 10. Så blev inte riktigt fallet. Redan vid 8 hade jag pratat med narkos och sen kom Angelica och ritade samt fotade mig. Sen fick jag vänta tills kl blev 12 då kom en sköterska och hämtade mig. Då var det dags! Hann lägga mig på britsen och de larma filtar runt benen. Sen gick det fort. Sa att de börjat ge sömnmedel... och där försvann jag. Vaknade på uppvaket, hade ganska ont men fick både smärtis och muskelavslappnande vilket underlättade. Sen kom jag till rummet. Tuppade av till och från. När jag var vaken så spydde jag väldigt mycket av morfin el natkosmedlet.. när jag skulle på toa var jag så yr att jag höll på svimma. Men efter några timmar och ytterligare några sprutor mot illamående kunde jag åks hem.. Dagen efter mådde jag mycket bättre och kunde äta lite och röra mig betydligt mer. På kvällen tog jag en dusch. Nu är jag på dag 3 och det känns väldigt bra. Väntar på att svullnaden ska lägga dig lite mera.

Min operationsberättelse i stora drag. Skicka PM om ni önskar mer information. Jag hade en konsultation 7/8 hos Per Hedén, han gav ett mycket proffsigt intryck, jag bestämde mig direkt för att jag väntar den tid som krävs för att få honom som läkare. När vår tid var slut och alla frågor besvarade, 3D bilder checkade osv, tips fota bilderna så att du kan kolla hemma sen. Så erbjöd han mig att få en tid inom två veckor då han skulle hålla en utbildning för en Amerikansk läkare, jag passade profilen så om jag var intresserad så kunde jag få tiden. Jag blev eld och lågor och tackade ja på stående fot! Denna utbildning gav mig inte bara en snabb tid utan också 10000kr i rabatt. Min största oro innan OP var att brösten skulle bli för stora, hänga eller få en konstig form, jag ville inte heller ha för små, vilken är den perfekta storleken. Per Hedén är mycket duktig och har utvecklat ett beräkningsätt för detta, jag var trygg i det och bestämde mig för att lita på att 335cc Motiva Ergonomix blir bra. Kvällen innan OP tvättade jag mig enligt instruktioner, jag bävade för att ej kunna ha bodylotion då jag har väldigt torr hy, men det gick bra. Samma procedur på morgonen gällde. Väl framme på kliniken 7.15. Jag möttes av en en trevlig tjej som visade mig in till mitt rum och förklarade hur jag hittade på kliniken. Därefter narkosläkaren kom in och presenterade sig och tog lite uppgifter. Efter ca en timme kom Per och hämtade mig och vi gick igenom allt igen, då var även den Amerikanska läkaren med, de tog några förebilder på brösten som nu innehåll en massa pilar och siffror. De lämnade mig sedan på rummet och en fantastiskt narkossköterska kom och fick mig i harmoni med narkosen. Dags för narkos, detta kändes lite läskigt, personalen var fantastisk och gjorde mig trygg. Ett stick i armen, sen kom syrgasen.. Jag vaknade sedan på uppvaket med kläder på. De förklarade att jag fått värktabletter, något jag ej kom ihåg. Jag bad om att få bli körd till rummet. Hör börjar jag må fruktansvärt ill och smärtan smög sig på, jag bad om mer värktabletter och det fick jag, med tabletterna, morfinbaserade, kom illamående trots att jag fått tabletter mot detta, jag fick då ngt i armen mot illamående och det blev mer hanterbart. Wow jag har nya tuttar, vilken känsla! Mamma kom sedan till mitt rum efter ca 2h. Operationen tog ca 1h. Jag var så exalterad så jag kunde ej sova, vilket annars rekommenderas, istället satt hag och skickade sms till vänner att jag vaknat, nog lite medicinpåverkad då jag svamlade på om allt och inget med en mycket glad känsla i kroppen! Systrarna kom in lite då och då, en fantastisk bricka med mat och en vit ros fick jag, dock mådde jag så illa att jag hade svårt att äta. Vi väntade ca en timme på läkaren Per som kom in och frågade hur jag mådde, om jag kunde sträcka på armarna och om jag vill se brösten. OM jag vill, jiiiipiiieee!! Han var väldigt omtänksam och omhändertagande, berättade att allt gått bra och att jag med fördel stretchar löpande. Inga lyft men att rörelse var bra. Efter mötet med Per där jag fick en återbesökstid om en vecka började vår hemfärd. Mitt illamående var så kraftigt att jag bytte värktabletter, nya blev Citodon som vi hämtade på vägen hem, mycket bättre för mig! Väl hemma vid ca 16-tiden vilade jag en stund innan middag. Då var mitt illamående borta och smärtan klart hanterbar. Det spände över brösten men inte alls så farligt som jag gjort mig beredd på. Efter middagen vilade jag, sov bra och kände mig ännu lite bättre på morgonen dagen efter. Dag tre efter op klarade jag av ett frisörbesök och en dusch. Dag fyra var jag på benen nog för en tredagars konferens. Jag är så glad och nöjd över all kontakt och bemötande av Akademikliniken i Stockholm, de har mina varmaste rekommendationer. Jag skall lägga upp bild på ärren när tejpen är borta. Före och efterbilder finns på min sida. Lycka till alla ni som skall göra en op, jag är så glad över min upplevelse. De fick mig att känna mig speciell och omhändertagen, trygga och lyhörda. Tack!

Nu är det ÄNTLIGEN gjort!!!!! Har väntat och längtat i nästan 15 år och nu är det gjort! Kvällen innan op duschade jag kropp och hår med descutan (bakteriedödande), bytte sängkläder och tvättade handdukar. Vaknade 05:00 på opmorgonen och kvart över 6 körde min man in mig till kliniken. Där fick jag sitta i väntrummet 2-3 minuter innan jag visades in i ett eget litet rum. Jag fick emblasalva direkt eftersom jag är extremt spruträdd. En sjuksköterska och min kirurg besökte mig på rummet ganska omedelbart och sedan fick jag följa med Paolo till ett annat rum där han ritade på mina bröst och försäkrade sig om att han beställt rätt implantat (vi hade diskuterat flera olika via mail någon vecka innan op). Efter detta var det 40 min väntan på mitt rum innan narkosläkaren kom och vi gick iväg för operation. Jag fick ta på mig stöd BH:n runt midjan och lägga mig på en mjuk och varm brits med armarna utsträckta. Narkosläkaren höll syrgasmasken 10 cm från mitt ansikte och frågade om jag var nervös. Jag hann inte ens svara innan jag sov. Vaknade av att någon kom in på uppvaket för att köra in mig till mitt rum. Somnade omedelbart om igen!! Var EXTREMT trött. Fick sedan en fantastisk frukost. Op gjordes vid 09:00 ungefär och vid 15:00 kom min man och körde hem mig. Jag har hela tiden mått bra och varit nästintill smärtfri. Har ömmat och spänt lite kring brösten men ingen smärta. Idag 12/7 ringde jag kliniken för att höra om jag behövde ta de smärtstillande tabletterna och fick rådet att ta bort den starkaste. Det enda jag haft problem med är att få av stöd BH:n för att duscha! Vilket skämt!!! Tog mig 25 minuter bara att få av mig den och då har jag inga problem att lyfta armarna! Shit vad trång den är!!!! Ska fråga på återbesöket på måndag om jag kan få en större för det här är ju löjligt! Var redan samma dag som operationen uppe och gick, åt middag med familjen och pratade med vänner. Dag 2 gick jag en kortare promenad till en kompis och fikade och idag (dag 3/onsdag) känner jag mig i stort sett helt återställd. Fantastiskt bemötande på klinik, både vid konsultation och operation, snabbt svar vid telefonsamtal till kliniken och mycket proffsigt läkarteam! Rekommenderar ALLA att tänka igenom sin op en gång extra. Akademikliniken är något dyrare och man måste betala hela summan på en gång innan op men man får verkligen vad man betalar för. Proffsigt och enormt snyggt resultat!

Igår gjorde jag min bröstförstoring + bröstlyft hos fantastiska akademikliniken och operationen utförd av skickliga Paolo. Dagen innan operationen var jag väldigt nervös, klättrade nästan på väggarna. Det här var något jag väntat på i flera år. Jag har alltid haft lår och rumpa som inte varit propotionsenliga med mina bröst och efter 2 graviditeter + 2 ammande barn var mina bröst 2 små uttömda påsar. Så ja, dagen innan hade jag fjärilar i magen samtidigt som jag ville spy för att jag var så nervös. Kvällen innan körde jag en dubbeldusch med descutan fast med mitt vanliga schampoo samt klippte ner naglar och tog bort allt nagellack för att minska risken för bakterier. På operationsmorgonen klev jag upp okristligt tidigt, drack en kopp kaffe utan mjölk och ett litet glas vatten, sedan gällde fasta. En till dubbeldusch med descutan, påklädning och sen bar det iväg! På vägen dit kunde jag knappt sitta still på tunnelbanesätet, det var så spännande och som jag längtat! Väl framme vid receptionen kollade de mitt ID, sedan blev jag skickad 1 trappa upp till ett litet väntrum som de hade där. Behövde inte vänta mer än 3 minuter innan en snäll sköterska tog emot mig. Hon visade mitt till mitt rum, bad mig skriva i lite kontakt info och sa att jag kunde byta om. Satte på mig en sjukhusrock och en skön morgonrock över det och ett par tofflor, behöll bara trosorna på. Efter ett litet tag kom narkosläkaren innan och tog lite information samt fick jag tillfälle att fråga frågor. Efter ytterligare ett tag kom Paolo och en annan läkare och frågade mig hur jag mådde, sedan förde de mig till ett annat rum. Där fotade Paolo mig och ritade på brösten. Hela tiden var han oerhört professionell och pratade lugnande hela tiden och jag fick tillfälle att ställa frågor. Jag kände mig lugn trots den bisarra situationen, att stå i endast trosor framför 2 män medan en av männen ritade på mina bröst. Men inte en enda gång kändes det obehagligt, var däremot jätte nervös inför operationen! Sedan återvände jag till mitt rum där jag fick prova ut en NY och knappt 15 minuter senare var det dags för operation! Då hade jag varit på kliniken i lite mer än en timme. Jag fick ta tabletter och gå på toaletten innan vi gick in till operationssalen. Jag fick sätta på mig en mössa innan vi gick in och fick sedan klä av mig där inne till endast trosorna. Jag la mig på en brits med armarna sträcka utåt där sköterskan sedan la en infart. De täckte min nederdel med ett papperslakan och pratade otroligt lugnande hela tiden. Super professionella och snälla var de. När narkosläkaren kom in fick jag säga god natt i några timmar, märkte inte ens av när jag somnade, Kommer bara ihåg att de sa att det kan spänna i armen sedan slumrade jag sött. Jag vaknade av att någon så mitt namn, var så trött och frusen att jag började skallra tänder, men de kopplade in en skön luftvärmare och jag slumrade till en stund. Efter ett tag märkte jag av smärtan, den låg främst mellan mina bröst och gjorde varje andetag onda. Det har fortfarande inte släppt nu 1 dag post op. Men det var lindrigt och jag klarade mig utan några värktabletter. Lite senare fick jag komma tillbaka till rummet. Jag sms:ade de närmaste att min operation gått bra, sedan somnade jag om en stund. Efter ett tag var jag tvungen att gå på toaletten, Då skulle någon följa med och vänta utanför. Snacka om prestationsångest, hade svårt att kissa och blev stressad av att veta att någon väntade utanför. Men det gick bra tillslut. Sedan somnade jag om YTTERLIGGARE en gång i säkert 1 timme. Men efter det var det dags för kaffe (bästa kaffet i världen) och en macka, tackade nej till yoghurt. Det satt sååå bra. De kom in med lite informations material och gick igenom medicineringen med mig. Plus fick jag en liten present, Så fint. Ett ansiktsvatten som luktar bär, en ny favorit! Sen kom Paolo in och berättade att operationen gått bra utan några komplikationer och frågade om jag hade några frågor, det var en snabb visit men han svarade på de frågor jag hade utan att verka stressad. Kort efter det blev jag hämtad och åkte hem. Nu en dag senare har jag väldigt ont i ryggen och svårt att ta djupa andetag då det gör så ont. Har tagit all min medicin enligt presentation + morfin 2 ggr då jag haft väldigt ont. Det är väldigt spänt och bröstet börjar strax under nyckelbenet, längtar tills de sjunker ner! Ett tipps till er som har svårt att andas: ställ er på knä framför säng/soffa och lägg upp armarna, gör sedan ner huvudet mellan armarna så kan ni ta djupa andetag utan att det gör för ont. Kommentarer om akademikliniken: väldigt fräsch klinik med alldeles strålande personal. Kände mig super trygg med alla som jag träffade på och alla ingav samma sorts lugn, att jag var i trygga händer. Har inte ångrat 1 sekund att jag valde att operera mig hos dem och de är värda varenda krona extra man får betala till skillnad från andra plastikkliniker. De får 10/10 på ALLA aspekter. Kommentarer om Paolo: Ända sedan konsultationen har jag haft ett stort förtroende för honom. Han har besvarat alla mejl super snabbt, gett sin professionella åsikt i de frågor och funderingar jag haft. Han känns väldigt trygg och oerhört professionell. Framför allt, han gav mig de snyggaste brösten jag någonsin drömt om att få. Jag är SÅ glad att jag följde hans råd för han vet precis vad han pratar om. Började på riktigt lipa första gången jag såg dem, trodde aldrig jag skulle äga ett par så fina bröst. Kostnad på allt: Bröstlyft, Bröstförstoring 315ml + kapselförsäkring: 90.500:- Medicin + descutan: ca 400:- Extra BH (fick 1 gratis från kliniken): 450:- Men de bröst jag fått är ovärderliga och det bästa beslut jag gjort.

Efter att jag hade varit gravid och ammat 3 barn samt gått upp och ner i vikt så var det enbart tomma påsar kvar av de tidigare lagom fylliga brösten som satt där de skulle. Jag har tidigare tyckt att de som frivilligt opererar sig är konstiga men jag kom alltså själv till den punkten. Efter att ha mått dåligt framför spegeln i nåt år så började jag läsa mer om bröstförstoring och till slut fick jag med min min man på tåget. Först sökte jag som utbildningspatient till Akademikliniken men fick då till svar att jag inte skulle platsa som utbildningspatient då det var för mycket häng. Jag bokade ändå in en vanlig konsultation för att få ett närmare omdöme om det skulle räcka med enbart implantat då jag inte vill göra ett lyft pga ärren. Jag bokade även konsultation hos Patrik Höijer på Nordiska kliniken samt kom med som utbildningspatient hos Charles på Victoriakliniken. Efter den första konsultationen, hos Paolo på Akademikliniken så beslutade jag att boka operation där. Paolo sa att det kommer inte att bli ett perfekt resultat om jag inte vill lyfta men att det skulle se bättre ut än vad det gjorde. Han var ärlig och berättade alla nackdelar med mitt val, både att inte lyfta samt att sätta implantaten framför muskeln men förstod min synpunkt och gick med på mitt val. Jag fick som minst välja på 410 cc men provade även 445 cc. Jag vill inte ha några bomber så jag var ganska säker på att det skulle bli den mindre storleken. Jag bokade tid för operation innan jag ens hunnit gå på de andra konsultationerna dels för att det passade bra i kalendern och dels för att jag litar på att Paolo kommer göra sitt bästa. 3 veckor senare var det alltså tid för operation. I början hade jag ångest över valet, drömde mardrömmar och mådde dåligt men sen lyckades jag förtränga operationen till dagen innan. Usch då blev det riktigt jobbigt. Det blev nog riktigt verkligt först när jag skulle duscha mig med Descutan. Jag gick och la mig tidigt för att få lite sömn men det var väldigt svårt att somna och sen kändes det som om jag sov 10 min i stöten under hela natten. Däremellan drömde jag mardrömmar om operationen. Sen var det morgon... Jag hade tid kl 7:30 och hade planerat att åka kl 6.30 med tanke på att det kan vara köer i rusningstrafiken in till stan(bor i förorten) Gick upp och Duschade i descutan . Jag var sjukt nervös, det märktes på magen, andningen och typ i hela kroppen. Jag var inte beredd på det här! Kom fram till kliniken strax efter kl 7 och anmälde mig i receptionen, där blev jag ombedd att gå upp en våning och sätta mig i väntrummet. I väntrummet satt redan 3 andra patienter som blev inkallade före mig men jag behövde ändå inte vänta längre än 5-10 min. En sköterska kom och ledde in mig till mitt rum. Jag fick dela rum med en till tjej som skulle operera sig. Fick reda på att jag skulle bli först ut vilket kändes jättebra då jag var så jobbigt nevös så vet inte om jag hade klarat mer väntan. Bytte om till en vit rock och gjorde mig hemmastadd i min säng i väntan på operationen. Först kom narkosläkaren och pratade lite, ställde frågor om hur jag mår och om jag är frisk. Sen kom Paolo och jag fick följa med honom. Han ritade och fotade samt att vi pratade snabbt om hur det skulle bli. Paolo rekommenderade de större implantaten då de skulle fylla ut bäst så jag tog hans råd, får hoppas att det inte blir för stort. Paolo berättade att om 15 min är det min tur. Shit vad nervös jag var! Sedan kom en sköterska med bh som jag skulle prova. Jag undrade vart mina tabletter var som jag hade hört att man skulle få innan. Jag behövde verkligen lugnande. Till slut kom narkossköterskan med tabletter samt pratade en del med mig och ledde in mig till operationssalen. Jag fick lägga mig på britsen och med armarna rakt ut. De frågade hur jag mådde och jag var ärlig och sa att det är jättejobbigt att jag är väldigt nervös. Blodtrycket var ändå bra fast jag skakade i benen och försökte profylaxandas för att lugna mig själv. De berättade hela tiden vad de gjorde, att de sätter in en infart, att jag får dropp som de sedan kommer fylla med sömnmedel. Jag han se att kirurgen(tror jag) kom in och sedan berättade narkosläkaren att de satte på sövningsmedlet, att det kan sticka i kinderna och sen minns jag inget mer. Det var skönt att de sövde mig fort då jag verkligen mådde dåligt. Vaknade av att någon sa mitt namn, då var jag på uppvaket. Jag vaknade men orkade inte ha ögonen öppna. Jag förstod inte riktigt vart jag var då jag hörde att det var någon kille som låg bredvid så jag frågade om jag hade fått nya grannar och då berättade personalen att jag låg på uppvaket. Så fort jag bara rörde på nån kroppsdel så snurrade allt, det var inte skönt. Jag var livrädd för att behöva spy och må illa. Jag hade ganska ont i ryggen och i snitten när jag vaknade samt kände trycket så jag fick nån tablett och efter en stund kändes det bättre. Hörde hur personalen pratade om lunch så undrade vad klockan var, den var redan 11. Jag hade sovit i 1,5 h där...vet inte hur lång tid operationen tog och har inte riktigt koll på när den började. Jag var sjukt trött men fick åka ner på rummet och vila där istället, yrseln började avta. Slumrade till hela tiden men vaknade till väldigt lätt också. Iom att tjejen bredvid hade med sig sällskap så pratade de en hel del. Inte högt så det skulle störa i normala fall men ändå så jag vaknade. Personal var in till både mig och den andra tjejen titt som tätt så jag kunde inte vila lika mycket som jag önskade. Paolo kom in och berättade att operationen hade gått bra men att jag hade varit lättblödande samt blött en del så att jag nu hade ett förband över bröstet samt skulle äta nån extra medicin. Han berättade också att han tror att resultatet kommer att bli bra trots mina förutsättningar och det hoppas jag verkligen. Iom. att jag har förband över brösten så vet jag inte hur de ser ut än. Förbandet gör det väldigt stort men det känns tomt där under så är rädd för att det inte blev bra ändå. En sköterska hjälpte mig av med bh:n och visade det som gick att se och ser typ bara ett par bröstvårtor som sticker ut. En sköterska kom och väckte mig och undrade om jag ville fika men jag orkade inte just då. Kunde dock inte somna om sen så beställde ändå in fikat. Efter det försökte jag sova igen men blev väckt titt som tätt och när jag ändå inte lyckas få sova som jag vill så tänkte jag att det är väl bättre om jag slutar försöka sova och åker hem istället. Det var helt ok då jag redan hade druckit, kissat och ätit samt pratat med Paolo. Jag fick 2 alvedon och all information och kontaktuppgifter innan jag åkte hem. Sen var det bara att vänta på min man som fastnade i köerna men som till slut kom. Vi hämtade barnen från fsk på vägen hem. Jag har hela tiden sen jag kom hem haft ont i ryggen samt i snitten men det blir bättre med tabletterna dock så är det riktigt jobbigt att bara ligga på rygg då jag tror att det är därför jag får så ont i ryggen. Bh:n sitter också tight över snitten så det skaver men så kanske det ska vara. Jag tar alla tabletter så ofta jag får men har fortfarande ont och är trött. Idag var jag ute på en liten långsam promenad för att få röra lite på mig men jag vågade inte gå så lång, det var ju liksom igår jag opererades. Imorgon ska jag antingen åka till kliniken och få bort förbandet eller så kan jag göra det själv. Det kan vara bra att få en extrakoll hos kliniken men ändå skönt att inte behöva åka iväg så jag får se hur det blir. Jag längtar tills jag kan få ta en lite närmare titt på boobsen.

Bäst att skriva ner nu medan man fortfarande kommer ihåg detaljer! Efter att ha hatat mina bröst storleksmässigt och utseendemässigt sen jag var 16 så fick jag äntligen chans att göra något åt det. Jag skulle vara på kliniken kl 12 så jag gick upp kl 6 för att äta en macka och gick sen och la mig igen. Vaknade någon timme senare och tog min andra descutan-dusch och packade väskan (extra ombyte, hörlurar, tidningar, godis och en festis till hemresan). Det ingick en övernattning så jag packade extra för det men hoppades på att kunna åka hem samma dag. Väl där så fick jag ett egen rum med tv. Fick byta om till rock och kompressionsstrumpor samt prova ut en bh till efter op. Narkosläkaren kom in och pratade lite om vad som kommer hända och jag fick ställa mina frågor kring narkos och uppvak. Jag var mest nervös över att må illa efteråt! Efter det så var det en LÅNG väntan till operation och jag ville mest få det hela överstökat så att jag skulle kunna få äta haha! Jag trodde att det skulle ske ganska snabbt efter jag kommit dit men jag fick vänta i 5 timmar innan jag fick träffa min kirurg som fotade och ritade och så gick vi igenom igen vad som skulle göras. Efter det kom en sjuksköterska och så fick jag några piller innan vi gick bort till operationssalen. Operationssjuksköterskorna var så fruktansvärt snälla och trevliga så jag var inte ett dugg nervös när jag fick hoppa upp på britsen. Sen kom narkosläkaren och sen var det godnatt. Jag har ett vagt minne av uppvaket men minns egentligen inte så mycket av nånting förren jag är inne i mitt rum och min sambo sitter bredvid. Jag piggnade till ganska fort men somnade ändå om flera gånger. Fick sen fika i form av bla. yoghurt och juice och fick sen hjälp att gå till toaletten. Jag var pigg i huvudet men benen var väldigt skakiga. Jag hade inte ont överhuvudtaget utan det var mer som ett tryck över bröstet och man kände sig lite orörlig. Kirurgen kom im och berättade hur det gått sen. Han hade tagit ca 200g från ena och lite mindre ur andra. Trodde han skulle tagit mer faktiskt men vi får se! Efter att ha somnat om någon gång till och varit på toaletten själv så kom en sjuksköterska och frågade hur jag mådde och om jag skulle bli kvar natten ut. Jag var vid det laget så pass pigg att jag bara ville hem och äta så hon skrev ut mig efter att jag fått alla papper om eftervård etc. samt fått med medicin för fösta dygnet. Sov hela vägen hem i bilen och hann precis till Max innan det stängde. Och ja, det var så jävla gott haha! Hade drömt om den där burgaren hela dagen haha! Nu har det gått ca 2 veckor och svullnaden har precis börjat lägga sig. Jag vet inte om jag är helt nöjd med storleken än men de tar ju tid innan man har ett slutresultat. Tiden efter har varit helt okej! Inte haft speciellt ont förutom första och andra natten kanske. Man är lite stel och orörlig första tiden så det kan vara bra att ha någon med sig de första dygnet/dygnen. Tips inför: Städa och ta ut sopor hemma - man är väldigt degig första dagarna Köp hem yoghurt och färdiga soppor - man orkar inte ställa sig och laga mat Ta med godis till hemvägen - man har ätit dåligt och är lite groggy så socker är lätt att få i sig och får upp humöret Något att göra vid väntan ex. ljudbok eller tidningar - som sagt så hade jag 5 timmar av bara väntan innan

Genomförde min första operation någonsin i torsdags. Efter mycket informationssök på både bilder och rekomendationer valde jag till slut Akademikliniken. Vilket jag är grymt nöjd med :) Började med att jag pga resväder och varnande väderkaos var på kliniken 2 timmar innan den utsatta tiden jag skulle vara där. Och redan då fick jag ett bra mottagande och det visade redan då in mig till ett eget rum. Jag hade mamma med mig också så vi gjorde oss hemmastads i rummet :) Sköterskan kom in och jag kunde direkt välja ut vilken bh jag skulle ha och hon informerade om hur dagen skulle se ut. Jag hade inte varit nervös innan men väl där i väntan på Paolo blev jag väldigt nervös. Sen kom han in, hämtade med mig till ett rum där han skulle rita på mig, mäta och foto. Jag blev direkt lugn av honom och hans sätt att prata med mig på. Han var oerhört professionell och förstod vad jag behövde höra för att känna mig trygg. Sen följde han med mig tillbaka till rummet och då inväntade jag narkossköterskan. Först kom dom in och pratade om narkosen, informera och fyllde i information om mig m.m. Sen kom en sköterska och hämtade mig, även hon super gullig och fick än att känna mig väldigt lugn. Väl där inne somnade jag ganska fort och när jag sen vaknade på uppvaket fattade jag inte riktigt att operationen readan var genomförd. Det hade gått så "fort" kändes det som. Jag försökte direkt titta i bh:n men var så påverkad av narkosen fortfarande så jag såg bara suddigt. Allt kändes så overkligt. De talade om för mig att allt gått jättebra och att det såg väldigt bra ut men att jag vaknat lite tidigt och behövde sova mer. Var så exalterad och nyfiken att jag inte kunde somna om så de rullade in mig till mamma istället som väntade på mitt rum. De frågade direkt om jag redan då ville ha något eller behövde gå på toan men jag ville avvakta. Var så nyfiken på resultatet så sköterskan hjälpte mig upp och vi tittade i spegeln och ren lycka for genom min kropp när jag såg resultatet. SÅ nöjd! Jag hade bröst, fina bröst. Kort efter op kom också Paolo in för att se hur jag mådde, och vi pratade lite. Han är verkligen toppen. Sköterskorna var supergulliga under hela dagen och sa att det bara var att ringa så fort jag vlll något och även fast jag inte ringde var de inne flera gånger och frågade hur jag mådde och om jag ville ha något. Jag hade inte så farligt ont, mest spände det och var så svullet. Dock mådde jag väldigt illa after narkosen och alla tabletter jag fått. Jag ville åka där ifrån tillslut då klockan var mycket och jag ville till hotellet och försöka sova lite mer. Och när vi åkte där ifrån så kräktes jag på vägen men jag hade fått påsar av sköterskan som även höll i mig och följde med hela vägen till bilen. Hade ju mamma med mig också som körde och tog hand om mig. Opererades i Torsdags och nu söndagmorgon mår jag fortfarande väldigt bra och har inte speciellt ont. Jag har själv valt att inte ta Oxynorm jag fick utskriven utan bara klarat mig på Panodil och Aroxia Är så nöjd med mitt val av både klinik och kirurg. Kan verkligen rekommendera dom! Finns även bilder på resultatet på min sida :) Väntar nu bara på att de ska mjukna och "sjunka till sig" Lycklig!

Sitter nu här , dagen efter min första operation i livet, med två nya fina bröst. Jag kan ju börja med att berätta att jag har varor ootroligt nervös och orolig innan detta väl blev av. Jag var orolig för vilken klinik ska man välja, vilken läkare, storleksval, form, hur ont gör det, är det värt det, klara jag av det med två små barn hemma. Och då ska vi ju inte bara prata om nervositeten för narkosen... Men ojojoj jag är så nöjd med mitt val av klinik och läkare. Har blivit så proffsigt behandlad. Och narkos är ju verkligen inget att vara nervös för, du märker ju knappt av den ens. Lägger sig på op-bordet, blev uppkopplad med några slangar, fick värmefilt och några snygga benvärmare, sen säger narkos läkaren, nu sprutar jag in sövmedlet, okej säger jag å blink-blink så somnar man, sen vaknade jag färdig op på uppvaket någon timma senare, helt otroligt! Jag hade dock väldigt svårt att komma ur sängen efter narkosen, var väldigt yr och nästan svimfärdig såfort jag reste mig, men det var bara ta det lugnt, å höja å sänka sängen om vart annat. Blev även väl omhändertagen av alla olika sjuksköterskor på kliniken. Nu ser jag fram emot att den mörbultade känslan ska avta och att jag kan börja njuta av mina två nya bröst!

Kan inte tänka mig något bättre. All personal på AK var helt fantastiska. Är nu hemma och försöker få in nya rutiner och ta mig i och ur soffa och säng! Det upplever jag som jobbigaste just nu. Men det är bara att bita ihop. När jag ser resultatet står kag ut med nästan allt..

Jag bestämde mig ganska nyligen för att operera mina bröst. Inte för att jag är missnöjd nu, snarare tvärt om. Mina bröst är fasta, runda i strl 75B men tyvärr så blir jag helt platt när jag börjar träna. Därför bestämde jag mig för en konsultation på Akademikliniken eftersom att många bekanta opererat sig där och blivit nöjda. Peter Emanuelsson rekomenderade geléhallon anatomiska MM 295 och en större och en mindre. Nu har jag vart på ännu en konsultation även på Akademikliniken och velar mellan MM 320 (bredare) och MF 295 ( putigare profil ) jag gillar MM profilen men kan inte bestämma om jag tycker 320 är för stort på mig. Är verkligen kluven. - Idag 2 veckor innan operationsdatumet så var jag på en tredje konsultation på Akademikliniken och har äntligen kunnat fastställa att det är 320 MM som jag vill ha!

Äntligen är det gjort! Jag skulle egentligen gjort min bröstförstoring kl 07.30. Men dagen innan ringde dem och skjöt upp tiden till kl 12. Dagen gick långsamt men när jag väl kom dit blev jag väldigt trevligt bemött av en super härlig sjuksköterska. Hon visade mig rummet jag skulle ligga på och gav mig en skjorta, morgonrock och tofflor. Efter 30 min kom min kirurg in och hämtade mig för att ta kort, prata en sista gång och så ställde jag 100 frågor. Efter att ha blivit ritad på fick jag gå tillbaka till mitt rum och vänta och vänta och väääänta. Under väntetiden kom några sjuksköterskor in för att ge lite info och gav mig lite papper att skriva på även lite allmän info. När kl slog 15.16 kom en störthärlig narkosläkare in och gav mig lite piller och sedan bar det av till operationsbordet. Även där mötte jag Lena som jag tror var den som hade fyllt på dosen med narkos. Helt underbar! Jag var inte ens nervös börjar låg där. Kände mig trygg. Sen tog det inte lång tid tills jag somnade. Jag vaknade upp och mådde som en prinsessa. Var lite groggy men hade inte alls ont. Kollade ned på mina nya bröst och kände mig nöjd. Tanken var stt han skulle lägga in 375cc FF i varje bröst, men jag hade även sagt om resutatet blir bättre med större så får du bestämma om du vill lägga in lite större under operationen (vilket han inte Stoffe skulle behövas). Han hade provat med 375cc FF men jag vaknade sedan upp med 410 cc FX. Efter en efterlängtad fika med macka, kaffe och en chokladbit kom min kulle och hämtade mig. Lång inte kvar mer än en timme efter operationen . Jag ville bara hem och det fick jag så fjag gjort allt jag skulle göra innan, typ kissa. Jag mår fortfarande oförskämt bra och längtar tills Jag får se mina nya vänner utan sport-bhn. Natten till idag har jag inte alls haft ont i brösten men en outhärdlig smärts i ryggen. Jag är även väldigt svullen lite överallt tycker jag. Men än så länge känns det bara bra. Nu håller jah tummarna på ett lika bra resultat utan sportbhn ;)

Ligger just nu inne på "mitt rum" på Akademikliniken och tänkte dela med mig av min operations berättelse. Jag har varit så otroligt maxad nervös de senaste veckorna och nästan vart övertygad om att jag kommer dö av narkosen eller vakna upp med obeskrivliga smärtor. De har verkligen vart en tuff tid. Jag har velat gjort detta i så många år men när det blev såhär verkligt blev lyckan omgjord till nervositet. MEN! Det har visat sig att ha vart helt i onödan. Här kommer min berättelse: Jag gick och la mig vid elva tiden igår, bar in båda barnen till min säng just in case of...så nervös var jag. Känns inte som jag har sovit över huvudtaget inatt och har säkert vaknat 20 gånger utan att överdriva. . Vaknade klockan 6 av klockan och gick upp och hoppade in i duschen. Kloclan 7 tog jag bilen till Akademikliniken och var där 7:15. Tjejen i receptionen hönvisade mig en trappa upp och på en gång kom en sköterska ut och hämtade mig, trots att jag var tidig fick jag ett rum direkt. Hon berättade att det var två personer framför mig så jag skulle få vänta några timmar. Skönt tyckte jag eftersom min hjärna skrek spring men mitt hjärta å själ sa att jag skulle stanna, detta har vart en dröm så länge så jag ville verkligen inte låta rädslan stoppa mig. Efter en timme kom en helt underbart gullig narkosläkare in och berättade hur allt skulle gå till och lät mig ställa frågor. Berättade att jag var absolut livrädd för att inte vakna upp men han lugnade mig och sa att detta är förmodligen den mest övervakade stund jag kommer vara med om. Och OM något skulle hända skulle jag vakna upp 2 minuter efter dom slutat ge narkosmedlet så det var verkligen inget att vata orolig för hävdade han. Det kändes lite bättre. Sen efter en timme till kom Paolo och skulle rita på mina bröst. Jag berättade återigen att jag var väldigt nervös men han har ett sånt lugnt och seriöst sätt att vara på att jah ändå blev lite lugnare, men fortfarande panikslagen. Haha. Kan inte förklara hur nervös jag vart men det har vart maxat verkligen. Sen rätt som det var knackade det på dörren och en sköterska kom och hämtade mig. Han ledde mig till operationsrummet och där inne kände jag på en gång att jag inte kommer fixa detta men ändå la jag mig på britsen. Jag kunde inte hålla inne tårarna utan började gråta och berättade hur extremt nervös jag är. De lugnade mig och sa att det är helt normalt. Jag fick en nål in i armen där sköterskan berättade att där kommer narkosläkaren se till att medlet åker in. Han berättade att det kan svida när medlet åker in och det kan sticka lite i kinderna men deg är absolut ingen fara. Jag sa okej och tårarna fortsatte rinna. Jag hörde att sköterskan sa "nu är det klart för dig att börja" och vet att jag tänkte att okej, snart kommer dom säga att dom börjar fylla på medlet å efter kommer jag få jätte ont. Narkosläkaren började fråga vart jag bodde och jag svarade, rätt som det var kände jag ett extremt lugn och kände mig inte ett dugg ledsen längre, snarare glad. Sekunden efter kände jag mig yr och påpekade detta. Jag förstod inte att det var narkosmedlet, trodde inte att dom hade börjat, men sekunden senare öppnar jag mina ögon och möts av kirurgens ansikte som berättar att allt gått jätte bra. WHAT!? Är jag klar? Fattade absolut ingenting men tittade ner och såg mina nya fina bröst. Lyckan jag kände då är helt obeskrivlig. Jag berättade att jag inte ens förstod att jag blev sövd och dom berättade att när man är sådär nervös som jag var brukar dom inte säga det för att undvika mer panik, det fick bli som en liten happy suprise. Å det blev det verkligen! Visst känner jag ett tryck över bröstet men hade föreställt mig det absolut värsta å detta var verkligen å gick verkligen tusen gånger bättre än jag någonsin kunnat drömma om. Så här ligger jag nu med min andra bricka med kaffe och smörgås och mår som en Gud. Jag är så otroligt glad och stolt att rädslan inte stoppade mig och älskar redan mina nya boobies. Smärtan kommer säkert bli värre de kommande dagarna men det gör ingenting, det här är såååå värt det. Bästa upplevelsen, bästa personalen, godaste smörgåsarna och nöjdaste patienten. Tack Akademikliniken och Paolo montemurro för en helt felfri upplevelse såhär dag 1 :-)

Jaha, så var det dags för operationerna som jag velat göra sen jag var 17. Har alltid haft lite skillnad i stlk på brösten. Märktes inte så mycket när jag var yngre och de var fasta, men efter 2 barn och amning så syns det väl och känns framförallt olika. Så igår gjorde jag ett lyft på ena bröstet så det blev lika som det mindre, och la sen in 395 cc anatomiska. Så här dagen efter kan man inte se så mkt men dem är iaf jämna! :)

Jag fettsög även hakan, jag ser normalviktig ut i kroppen men en tråkig familjegen ger mig lite dubbelhaka som inte passar in, och den är borta nu.. det är såklart svullet, men man kan redan s en förbättring.

 

Så, ställde klpå 5:30 för andra descutan-duschen, pussade barnen och sambon och kände en jätteångest, trodde plötsligt a jag aldrig skulle komma hem igen. Grät ty hela taxiresan till kliniken. Väl framme fick jag annat att tänk på. Checkade in 7, fick sitta i väntrummet en liten stund och sen kom en sköterska och hämtade. Jag fick lyxrummet sa dem, egen dusch och toa. Rum 6. Bytte om till stödstrumpor, nattlinne och morgonrock. Sen fick jag prova ut en sportbh, blev e vit casall. Den passade på mig innan operationen så jag förstod att den skulle bli riktigt tajt efter.

Sen hämtade kirurge Filip mig och vi gick och ritade och tog kort.

Tillbaka till mitt rum igen, sen kom Narkosläkare Olov in och ställde lite frågor.

Sen fick jag 3 tabletter som skulle få verka en 20 min och sen var det dags. Kom in i operationssalen med alla lampor och la mig på britsen. De spände fast armarna och satte kanyl och så fick jag andas syrgas. Det var 3 sköterskor där när j sövdes, kirurgen skulle komma in när jag sov sa dem. Tånk på något trevligt nu, sa sköterskan och så sov jag. Operationen tog 2 timmar, men kändes ju som 2 sekunder för mig.

Hade ett tryck över bröstkorgen, dels från den tajta sportbhn som redan satt på. Gjorde ont och en sköterska gav smärtlindring, vem vet inte för jag kunde inte öppna ögonen, de  hade kletat vaselin i ögonen under operationen. Jag var så oerhört trött så jag kunde inte ens lyfta på armarna.

 

Försökte iaf hålla mig vaken och efter ett tag så rullades jag in på rummet. Väl där så halvsov jag i ett par

timmar tills jag blev kissnödig. Fick tvinga mig upp i sittande ställning och när jag väl satt upp kände jag mig mycket piggare. En sköterska passade så jag inte svimmade men det gick bra.

Fick lite mer smärtstillande och nyponsoppa, men då började jag må llla istället, så fick medel mot illamående i kanylen som jag fortf hade i armen. Kirurgen kom in och berättade att allt hade gått bra, och att jag alltid kan ringa eller smsa om det är nåt.

Sen låg jag och vilade ett tag tills jag fick en macka och te som det tog 3 timmar att äta upp. Min underläpp var helt avdomnad efter lokalbedövningen i hakan så det var jättesvårt att tugga. Föruom det så kände jag ingen smärta eller obehag från halsen, förutom den snygga hakförbandet som spänner.

 

Till slut så kände jag at det var dags att åka hem så ringde sambon och då fick jag en sista dos mot illamående och fick spypåsar att ha i bilen.

Mådde illa hemma oxå och misstänkte att det är mofintabletterna som gör mig dålig så har faktiskt inte tagit nån utan klarat mig på 2 avedon.

 

Nu, dagen efter så mår jag inte illa, läppen är återställd och jag känner mig piggare när jag kan äta ordentligt. Brösten gör inte direkt ont men det stramar och svider lite i såren.

Jag hade förberett med att storstäda huset samt bytit lakan i sängarna, köpt en massa goh matlådor och våtseretter och tvättservetter och det är jag glad för, Även om jag inte är sängliggande jämt så är det jobbigt att göra vissa saker. jag kommer nog inte orka duscha på ett par dar iaf...

 

Så, det var min story! Är riktigt glad och stolt att jag gjorde det!

 

 

     

Hej hej!

 

Tänkte skriva min op-berättelse medans jag pigg :)

Måndags morgon lämnade vi sonen på förskolan och sen bar de av till stockholm, Akademikliniken för min operation.

 

Kommer till kliniken lite tidigare då vi missade morgonrusningen på vägen(tur) Nickolas ringde även och frågade om jag kunde komma tidigare så det blev ju hur bra som helst.

kl 9,20 kommer jag (hade tid 10,00) ocf får ett rum direkt, sköterskan hjälper meg med provning av läkebh sen kom narkoläkaren och sen Nickolas som ville rita och ta lite bilder. Allt inom loppet av en timma. Blir helt plösligt hämtad av en narkossköterka som leder mig i till op-salen. Nervositeten kommer krypandes och jag blir lite fnissig (vanlig reaktion hos mig). har svårt att förstå att detta faktiskt ska ske, Äntligen!

 

Kanyler, dropp och annat stätts på plats sen somnar jag gott och vaknar upp på uppvaket. Känns som det bara gått någon minuet eller så från det att jag somnade. Personalen är helt fantastiska och underbara. Piggnade till ganska fort så dom rullade in mig på mitt rum och min make kom och gjorde mig sällskap.

Ingen värre smärta utan känner mest att det stramar och ömmar så det va ganska skönt, att inte vakna och ha skitont.

Får lite macka och blåbärssoppa (Mums) och sen somnade jag om en stund. Åkte hem kl 15,30 ungefär och timman hem till västerås va hemsk. Så jäkla illamående och spydde ett par ggr. Tur att jag fick med mig påsar i bilen av ssk. Hämtade ut medicin på apoteket, får med mig en annan än den som står på recept med får veta att det är samma skillnaden är bara att ett annat företag tillvekat denne. Gjorde inget för då det är samma innehåll. Kommer hem och ska ta medicinen och läser lite snabbt bipacksedeln och får veta att allergiker av jordnötter INTE får använda medicinen. TACK FÖR DE!!! hade jag inte läst pappret hade jag kunnat dött (är superallergisk mot nötter). Maken åkte tillbaka och skällde ut dom efter noter då det skulle vara samma innehåll, dom ber så hemsk mycket om ursäkt, allt ordnar sig och jag får rätt medicin. Tack för de!

 

Just nu har jag inte så jätteont men det är lite värre än gårdagen. Men jag är suuuuperglad för mina nya bröst :D

Jag tar det hela från början. Redan från första träffan med Paolo Montemurro, kände jag respekt och förtroende trots en väldigt kort och stressad konsultation. På plats bokade jag en operationsdatum till endast 3veckor efter. Igår när jag kom till kliniken togs jag väl om hand av en sjuksköterska som visade in mig på mitt rum. Jag bytte om till en lång vit skjorta och en morgonrock, är ganska frusen av mig så jag satt inlindad i en filt också medan jag väntade. Jag var där i väldigt god tid så min väntan blev ganska lång. Men efter ett tag kom samma sjuksköterska in igen och jag fick testa en sport-BH. Narkosläkaren kom också in och ställde lite frågor. Ett tips är att ta med dig något att sysselsätta dig med ifall du måste vänta på att din kirurg är klar med tidigare patienter. Jag hade både min padda och telefon att roa mig med. Tillslut knackade Paolo på dörren och visade in mig till ett annat rum där han fotade mig i olika vinklar och ritade på min bröstkorg. Väldigt mjuk tillmötesgående men ytterst professionell. Sen gick allting väldigt snabbt. En narkosskjusköterska kom in, jag fick svälja tre tabletter, fick ett band rund handleden med mitt namn och perssonnummer sedan var det dags. Välja mössa och linda in håret under, lägga sig på operationsbordet, träffa alla andra som också skulle hjälpa till. Kände mig oerhört omhändertagen på ett bra sätt. Dom hade lite svårt att sätta in kanylen så de testade på båda armarna, gjorde inte ont men jag är tacksam att dom berättade allting för mig medan dom höll på så kunde jag känna mig lugn. Jag vaknade sedan av att en sjuksyster strök mig på pannan och frågade hur jag mådde. Kände mig väldigt omtöcknad, precis som att jag var väldigt full, och min röst var jätte hes vilket berodde på att jag hade haft en slang i halsen under operationen. Somnade om och sov i två timmar innan jag vaknade pigg och alert. Hon rullade mig in i mitt rum igen där jag fick blåbärssoppa, vatten, men god macka, yoghurt med bär och ett juiceglas. Åt långsamt och njöt av att allting gått bra. Sen kom en sjuksköterska in igen och berättade om hur jag ska ta hand om mig själv, medicineringen och jag fick ställa en massa frågor. Fick med mig papper på allting så man kan dubbelkolla om man glömmer bort. Sen fick jag byta om och åka hem. Mådde så pass bra att jag tog tunnelbanan. De hade efter operationen smört mitt snsikte med något mjukgörande vilket var skönt när man annars är så torr efter descutantvålrn, med det mjukgörande råkad ejag gnugga in i ögonen så jag såg lite grumligt. Inget farligt alls och jag brydde mig inte så mycket, tvättade bort det på kvällen och smörjde med min ansiktskräm. Tillslut måste jag säga att jag är otroligt nöjd över både Akademikliniken och Paolo! Även alla de sjuksköterskor jag träffade, som faktiskt var olika vid varje tillfälle. Tror jag bara träffade samma person två gånger, resterande sköterskor och narkosläkare var olika varje gång men alla agerade professionellt så mig gjorde det inget. KAN STARKT REKOMMENDERA DEM! Hade med mig min pojkvän som satt där hela dagen och det var välbehövligt för efter operationen är man som handikappad och kan inte göra något. När vi åkte från kliniken var jag yr så jag stöttade mig mot honom hela vägen. Ett till tips är att INTE ligga på rygg när du ska sova, för fyfasen vilken smärta jag vaknade av mitt i natten och kunde inte röra mig. Fick ta mer medicin och dricka vatten, vänta ett tag sen lyfte min pojkvän mig upp och sedan satt jag och sov resten av natten. Imprse tog jag av mig BHn och duschade, fönade sedan tejpen så den var torr och just nu mår jag prima! jag gick från att vara väldigt platt, typ 75A och la sedan in 255cc 410 anatomiska LX (låg höjd, extra projektion) för jag ville verkligen ha en "skidbacke" och volym. Är ca 164cm, väger ca 57kg. Mina bröst ser jätte fejkade ut just nu men jag tycker det ser bra ut och längtar till implantaten har sjukigt ned för nu känns det som att dom sitter under hakan. Mycket nöjd och stolt att jag vågade göra en bröstförstoring! Önskar ni en riktigt duktig kirurg som lyssnar på era önskemål och utför ett strålande jobb vänd er till samma kirurg som jag :)

Nu är det äntligen dags för mig att skriva min op berättelse! :) I söndags kväll bäddade jag rent och städade, hoppade in i duschen och duschade med descutan (stavning?) håret blev som svinto! Jag gick och la mig och sov riktigt skönt den natten. Trodde jag skulle varit mer nervös men faktiskt inte. Gick upp vid åtta på måndag morgon (skulle vara på kliniken 10.00) tog sen sista duschen och klädde på mig. Mamma följde med mig dit. Anmälde mig i receptionen och fick gå upp på avdelningen där en sköterska presenterade sig och visade mig till mitt rum. Jag fick byt a om till en lång klänning med knäppning fram och en mysig morgonrock. Sköterskan kom tillbaka med en sport bh som jag fick pröva ut. Strax därefter kom Paolo och hans assistent in och Jag fick följa med in till ett rum bredvid där han tog kort på mig och ritade. Han frågade om jag var nervös men nej, det var jag fortfarande inte :) han berättade att operationen skulle ske inom en timme. Gick tillbaka till mitt rum. Mamma åkte hem så länge och jag fick träffa en jätte härlig och lugn man som skulle sköta min narkos. Hade aldrig blivit sövd förut så han förklarade hur det skulle gå till och jag berättade att jag har lätt för att må illa så han skulle göra allt för att undvika det. Jag hade med min iPad så jag kollade lite serie och sen kom en sköterska in och gav mig 3 tabletter och vatten och sen vad det dags.! Fortfarande inte speciellt nervös :) fick låsa in mina saker och gå på toa sen gick vi in till operationssalen. Jag fick lägga mig med armarna utsträckta och två sköterskor satte fast olika plattor, nål i armen och satte på mig ett par stora sockor. Narkossköterskan kom in och satte sig vid mitt huvud och sa att det strax var dax att sova. De berättade att det kan svida till lite och jag kommer ihåg ett härligt rus innan jag av någon anledning hann säga: lets go! Hahah. Jag vaknar upp på uppvaken av att en sköterska säger mitt namn. Det första jag frågar är om jag får lägga mig på sidan men nej det fick jag inte. Fick lite tabletter att svälja och sen somnade Jag om igen. Efter en stund kände jag mig piggare och inte någon större smärta, bara ett stort tryck över brösten. Jag rullades in på mitt rum igen och fick vatten och blåbärssoppa men var såå trött så jag somnade bara om hela tiden. Vaknade till och drack lite och en sjuksköterska kom in och skulle hjälpa mig till toan. Fick sätta mig en stund på sängkanten innan vi gick. Var lite halv snurrig men det gick bra. Sov lite till innan jag fick yoghurt med färska bär, macka med ost, choklad och kaffe. Åt lite och somnade om. Vaknade av att Paolo kom in i rummet och sa att allt gått bra mm. Även att det bara var att maila eller ringa om det var något. Ringde mamma och sa att hon kunde komma och hämta mig. Klädde på mig själv och fick en massa information och en tid för återbesök en vecka senare. Gick bra att åka hem och tycker att jag har mått bra hela tiden efter. Stel men kan ändå ta mig upp ur sängen/ soffan själv :) ska ta första duschen idag så att jag får se dom utan bh. Är väldigt nöjd med kliniken och Paolo, tycker alla vad väldigt gulliga och trevliga. Skulle verkligen rekommendera Akademikliniken! Skriva från mobilen så hoppas det inte är allt för osammanhängande! :)

Jag har gjort mina bröst igår och är så lyckligt över det. Allt gick super. Gjorde både lyft och förstorning med Allergan 335 backom muskeln. Har opererats på Academikliniken. Det gör inte alls så mycket ont som jag trodde. Jag var livrädd och grätt inför operationen. Super duktig personal. Ville bara trösta er, som är oroliga just nu. Det är en så säker och trygg operation så jag hoppas att det kommer går lika bra för er också. Ställ gärna frågor om ni vill. 

 

 

Jag kan stolt säga att jag är VÄRLDENS lyckligaste tjej! Under mina tonårs-år så har jag mått åt pipsvängen. Jag hade ALDRIG visat mina bröst för någon. Och jag tänkte aldrig göra det heller! Inte så som dagsläget var. Men för 1 månad sen så bestämde mig för jag skulle göra det jag alltid drömt om. Och i samma veva berättade jag det för mamma och visade mina bröst för henne. Mamma började gråta och hon förstod mig. Jag är en väldigt feminin och smart tjej. Jag hade lyckats lura alla att jag hade en stor byst. Fast jag egentligen var helt platt. Och då menar jag att jag hade inte ens skugga under brösten. Jag bokade en konsultation för 3 veckor sen och efter den så kunde jag inte sluta le, jag fick en OP tid 3 veckor efter. Alltså idag den 3dje November!!! Det här är min historia! Igår så ställde jag klockan på 05.00! Så jag skulle hinna upp och duscha, göra frukost till min kille osv. Jag vaknade 5 min innan alarmet pep. Vi tog bilen, mamma kom dit, och hon satt med mig under hela tiden! Klockan var 07.00 och jag stod längst fram i kön och reception tjejen var så otroligt trevlig. Jag fick 5 minuter senare gå till mitt rum och byta om till den hemska morgonrocken och den vita "skjort-klänningen" med knappar back. Efter en stund kom en jätte gullig sköterska in med min sport-bh som jag skulle ha runt mina höfter. Jag fick en vit :) Strax där efter kom Underbara Paolo och fotade mig i alla möjliga vinklar och ringa en "karta" på min bröst Han förklarade att det var super viktig att han ritade rätt på mig. När han var klar så gick jag tillbaka och innan jag ens han sätta mig ner så kom Narkosläkare (som jag inte mins namnet på) och gav mig massvis med tabletter, men jag fick knappt något vatten att svälja ner dem med... Men man fick göra det åndå. Nu var klockan 08.20 och det var dags för min operation. Jag ringde min kille, pussade mamma och följde med en sköterska till OP salen. Jag var SÅÅÅ rädd. Jag skulle lägga mig som ett "T" på britsen med armarna rakt ut. Jag hade mina gosedjur med mig och dem lät mig t o m hålla dem nära mig. Det var nu nervositeten kom. Jag började stor gråta, men så fina och lugna som personalen var, så lyckades jag torka tårarna och bita ihop. Dem satt in droppet och Narkosläkaren sa: tänk på något som får dig lycklig. Det första jag såg i mitt huvud var mamma, pappa och min kille. Jag har aldrig blivit sövd förut, så jag var riktigt nervös. Men 3 sekunder senare (kändes det som) så var jag på uppvaktet och en gravid sköterska stod bredvid mig. Bäng som jag var av allt morfin så bad jag om att få klappa hennes mage ha ha ha! Jag lyckades med massvis med knäppa saker, bland annat tog jag den där dammsugarslangen som sprutar varmluft och hade den i ansiktet. Så mysigt ;) Jag var så pigg trots narkosen. Jag var uppe och gick runt i korridorerna 1 minut efter dem rullade in mig på mitt rum. Jag drack 5 glas blåbärssoppa, jag åt 2 mackor och massvis med kaffe. Jag mådde/mår prima helt enkelt. Ingen smärta, ingen frossa, inget tryck över brösten och jag kan kissa och resa mig själv. Jag har haft sån tur! Sådan jäkla tur! Nu sitter jag i soffan och beundrar mina nya bröst, trots att dem bara är 1 dag gamla. Ingen blåmärken bara 2 fina underbara bröst! Juste... Glömde säga att jag fyllde 290cc med en projektion på 5.7. Jag är super nöjd! Jag kommer lätt att då en Dkupa!

Jag vaknade vid 6.30 på op daen och hoppade in i duschen, tvång på att duscha med descutan innan op. Drack ett glas vatten och fixade resten innan jag åkte till till min mor. Mamma och jag åkte från henne vid 8 och lämnade kvar min pärla. Var framme 9.15 och fick rummet ganska direkt, samma rum som sist ;) Fick vänta sammanlagt 3 ½ timma från att jag satte mig i sängen till att jag opererades, det var en lång väntan! Väl på operationsbordet blev jag super nervös, hatar nålen som ska in i armen. De kunde inte hitta någon ven så de bestämde sig för att söva mig först och få in nålen sen, det tackar jag för. Fick lite klaustrofobi av saken som sattes framför munnen men somnade snabbt så hann inte riktigt få upp någon stor panik som tur var. Vaknade upp 2 timmar senare på uppvaket och hade ooooont i armen och liten smärta i näsan. Såg att jag hade gips och blev glad över det hårda stödet som jag inte skulle ha till en början. Efter en kort kvart så fick jag åka tillbaka till rummet där jag fick vatten och nyponsoppa, helt underbart. Sen bjöd dom på en macka och yoghurt. Satt och kollade på Click ett tag, såg nästan hela. Blev av med skiten i handen och sen åkte jag hem, vilket var otroligt skönt. Var knappt nå svullen i början, men som ni ser på bilden är det otroligt nu. Haha, tur att de bara är på ena sidan ;) Men är lite trött efter narkosen, annars pigg och glad. Har inge ont eller så. 

Oj så jag längtar... Endast 21 dagar kvar tills jag åker in på min efterlängtade operation... Jag opererades första gången 2004 och då la jag in 260 cc hp i varje bröst. Kände redan då att det var lite... Jag hade ju önskat mig ett par stora fylliga bröst ... Resultatet blev väldigt fint men stl var fortfarande inte det jag hade tänkt mig och kirurgen var väldigt duktig ...Nu står och velar mellan 445 och 470 ...Något som jag hoppas på att få denna gången ... I morgon ska jag inhandla helt nya sängkläder, descutan och börja rensa bort skit så allt är på sin rätta plats när dagen kommer... Så som jag längtar...

Först av allt måste jag säga att jag känner ett sånt systraskap till alla tjejer där ute som delar med sig av sina berättelser om sina tubulära bröst, jag känner för er alla och vet att det inte är ett roligt problem. Jag har varit en aktiv läsare sedan år tillbaka men aldrig vågat delta själv, nu ska det bli ändring på detta!

 

Efter 8 års lidande och aldrig kunna visa sig naken bestämde jag mig förra året för att göra en förändring på riktigt. Jag berättade för min mamma hur det låg till, hur dåligt jag mår över mina bröst och att jag aldrig har kunnat visa mig naken för någon. Min underbara mamma förstod direkt utan att ens be mig visa brösten, hon sa att hon skulle lägga ut pengar för operationen. Glädjen var stor! Efter det gick allt väldigt snabbt, jag hade för 2 år sedan varit på konsultation hos Göran Gribbe på Proforma men kände mig inte övertygad då så den här gången sökte jag mig till akademikliniken. Träffade Jan Jernbeck och fick direkt tillit till honom, han gav intrycket av att vara så snäll, professionell och förstående. Även resten av personalen på Akademikliniken gav ett oerhört professionellt intryck. Jag opererade mig sedan hos Jan Jernbeck, VD på akademikliniken i Stockholm. Han var övertygad om att med en förstoring med anatomiska implantat placerade bakom muskeln skulle mina små, lätt tubulära (enligt honom, mycket tubulära enligt mig), bröst få en snygg underpol och en fin form. Jag ville inte att någon förutom min pojkvän, min mamma och närmsta vännerna skulle veta någonting så jag valde 245/255 cc (vet inte vad cc står för haha), alltså inte så stora implantat. 

 

Jättetrevligt bemötande och allt gick bra under operationen osv osv. Hade väldigt ont i början, eller som ett konstant obehag och en övertygelse av att någonting kunde gå sönder i bröstet när som helst. Gick dock över väldigt snabbt och i det stora hela kanske jag led mest av att bära sportbh i 6 veckor. MEN nu efter 4 månader har mina bröst inte gjort någon formförbättring. Var på återkonsultation hos Jan och kände mig så nervös för att han skulle säga "det var ju det här du kunde vänta dig med ditt ursprungsläge", kunde knappt sova flera nätter innan. Hur som haver så höll Jan med mig och sa att mina bröstmuskler är alldeles för starka så dom har vägrat att ge mig sig och släppa ner implantatet. Därför ligger nu implantaten för högt och mina strutiga bröst ligger liksom som en klump på implantaten. Det ser verkligen förj*vligt ut när jag böjer mig ner eller rör på mig över huvudtaget. 

 

Allt jag vill är att ha en snygg underpol (jag har i princip ingen nu), lite tyngd i bröstet och inte för långt mellanrum mellan dom. Jag vill ha snygga naturliga bröst. Nästa operation är inbokad 11/3 och det enda Jan ska göra är att flytta implantatet från bakom till framför muskeln, han säger att då kommer huden istället kunna stretcha och det finns mindre egen bröstvävnad på implantatet som formar sig strutigt. 

 

Jag är så himla nervös, har alltid lidigt så otroligt för mina bröst och aldrig kunnat visa mig för mina sexpartners/pojkvänner. Ingen som inte har svåra komplex för sina bröst kan förstå hur hemskt det känns. Jag har inga komplex i övrigt utan tycker väl jag är vacker som jag är annars. Därför gör det så ont i mig att aldrig kunnat vara fri med mina bröst eller känna mig okej naken. Jag är rädd för min andra operation och tror inte att den kommer lösa mina problem, känns som att det här är min förbannelse men förhoppningsvis så kommer jag bli motbevisad.

Efter (långtids)ammande av 3 barn och en del funderingar landade jag till slut i att göra ett bröstlyft m samtidig förstoring samt full buk.op.

 

Kom till AK kl 7.30 på morgonen. Hade duschat 2 gånger hemma m Hibiscrub. Fick ett rum, träffade div. olika sjuksköterskor, gördel och behå att erhålla postop skulle utprovas, pre.medicin skulle intas. Träffade narkosläkaren.

Träffade min PK sista gången innan op och han ritade (och ritade och ritade...). Strax före kl 9 visade anestesissk in mig på op.salen. Pratade lite m henne och op.sjuksköterskan. Trevligt. Proffsigt. Kände ingen större oro. Underströk vikten av att de skulle flytta på mina arma lemmar p.g.a. lång op.tid. Vilket ju var överflödigt att säga, de har ju gjort detta förut, men jag kunde inte låta bli ;-)

 

Han säga Hej till narkosläkaren o sen somnade jag. 

 

Vaknade 15 timmar senare. Groggy. Törstig. Ont. Insåg att klockan var jättemykcet om att min man ej hört från mig så ringde honom.

 

På morgonen avvecklades urinkatetern efter att jag lyckats stappla lite för egen maskin.

Träffade PKn.

 

Kände mig svullen. Hade ont. Klarade smärtan med Alvedon+Oxynorm. Smärtan ej så hemsk som jag hade föreställt mig.

 

Läste och kollade på film.

 

Förfasade mig över mina nya bröst. Förut vilade de på magen och nu hade jag två gigantiska bollar (Allergan anatomiska 220 ml) under halsen...

 

Bra omvårdnad av kunniga sjuksköterskor. Maten var sådär, men kan bero på att något med narkosen gjorde något med mina smaklökar. 

 

Förmiddagen därpå dvs 2 dar postop skrevs jag ut. Underbart. Längtade hem!

 

 

 

Hej! Sitter här hemma nu efter en operation på Ak. Opererades imorse med lokalbedövning och lugnande för inåtvända bröstvårtor. Jag är 23 år gammal och har aldrig vågat visa mina bröst inför tidigare pojkvänner eller bytt om/duschat på idrotten i skolan. Jag har verkligen skämts ihjäl över det. Jag har alltid tyckt det varit orättvist att jag föddes med förutsättningarna för både små bröst och inåtvända bröstvårtor.

 

Min första konsulation var 2012 hos en manlig läkare på ak och han rekomenderade mig och inte göra operationen förän jag fått barn plus att han ville absolut inte göra det med lokalbedövning utan med narkos och jag känner mig livrädd för narkos. Jag visste om att man kan göra det med lokalbedövning men han ville absolut inte. Så det slutade med att jag försökte samla mod i två hela år tills jag bokade konsulation igen för jag ville verkligen inte skämmas mer.

 

Andra konsulationen var på Proforma hos en manlig läkare också och han ville heller inte operera på mig för attjag inte fått barn och för att han sa att bröstmjölksersättning inte är bra, men det är faktiskt bevisat att det är minst lika bra som vanlig amning PLUS att jag kan inte ens amma för har ingenting som barnet kan suga på! Jag har till och med använt nipplette i ett halvår utan resultat! Så jag tog en chansning och bokade konsulation på ak igen då hos en kvinnlig kirug eftersom de om någon borde förstå bättre.. Jag grät och hade dödsångest, bokade konsulation och op direkt för jag ville banne mig göra det! betalar jag för det, måste dom väl? Men fick lugnande besked, det var inga problem och jag kännde att hon förstod., OCH hon kunde göra det i lokalbedövning. Jag dog av glädje och kunde inte sova natten innan!

 

Operationen gick bra, känndes ingenting alls ens av sprutorna eller när hon skärde. Dock var det obehagligt med lugnandet jag fick, fick svårt att andas av den... så de slutade ge mig den. efteråt fick jag kaffe, yoghurt, macka och sedan kunde jag gå hem direkt efter. Mår fortfarande bra. Hoppas de inte kommer göra ont! Tar massvis med alvedon.

 

Om en vecka ska jag tillbaka och ta bort stygnen. Alltså min lycka går inte att beskriva, jag har väntat hela mitt liv på det här och kan knappt tro det är sant!!!!!

 

Hade bokat tid för bröstförstoring också i Juni men avbokade den eftersom Proforma inte ville göra mina bröstvårtor. Ska nog boka tid för bröstförstoring om ett halvår istället när de läkt. Undrar vad han kommer säga... haha

Fixar dom det inte så fixar jag det någon annan stans, är man envis så är man...

Bestämmde mig för att göra en bröstförstiring i februari 2014. Jag satt och kollade runt på nätet om olika kliniker. Jag kollade aldrig priserna på dom olika utan läsövningen om erfarenhet , teknik och olika historier och upplevelser om hur tjejer upplevt deras operation och resa. Hittade akademikliniken läste om deras speciella metod "akademikliniks metoden", läste om deras 3D system och konsultation ja allt det gick att läsa om och allt lät sp himla bra och seriöst kändes väldigt bra. Berättade för min svärmor och hon säger att hon gjorde sin bröstförminskning där hos en läkare vid namn ulf samuelsson, han va duktig och hon vägrade låta mig åka till någon annan. Då va allt igång vi ringde tillsammans till akademiklkniken och ulf (som är en av chefskirurgerna ) hadde tid för konsulation i april den 22 och jag bokade direkt i en operations tid samtidigt den 28 april 1 vecka efter. Väntan var lång! Sedan komm dagen för konsulationen, klart jag suttit och funderat och kollat bilder men kände att det är svårt att kolla på någon annans kropp så jag låg lågt och ville göra mitt beslut på konsulationen och med 3D kameran som dom har när dom kan lägga in olika implantat på MIN kropp känder mycket mycket bra och jag visste jag skulle komma fram till ett bra beslut. Va väldigr fint när man klev in , lätt att hitta dit , trevlig personal! Jag fick träffa en sjuksköterska vid namn petra jätte trevlig hon gick igenom allt som bara gick att veta innan ,under och efter Operation. Hon frågade mig hur jag tänker och förväntninhar och om jag hadde frågor ( hadde inte så många var rätt säker på vad jag ville ha ) ;). Fick testa sport bh och ta en 3D bild. Sedan komm Ulf. Han fråga om jag funderat på volym NEJ bara kupor sa jag. Han fråga om det va värst att vakna upp med för små eller för stora. Jag svara direkt FÖR SMÅ jag vill ha stora bröst men inga porr tuttar. Han skratta och sa att överfyllda koksalts implantat gör vi ej här. Han mätte mig över brösten och tyckte 12.5 cm implantats diameter skulle jag ha och sedan mätte han hur bröstvårtan satt och mkn var långt ner och då va ett extrahögprofil ( ett implantat som putar ut som mest) skulle göra att mina bröstvårtor hamnade snyggt på plats i mitten av brösten. Lät kanon tyckte jag! Volymen blev 470 cc han gav mig 3 alternativ 370 440 470 och skillnaden va i millimeter sp jag gick på det största. Och de va den mesta volym i den diametern 12.5 cm implantat och vad han bedömmde va max för mina bröst att klara av. Jag har ammat 1 barn och hadde lite lös hus och han tyckte de va bra jag ville fylla ut mina bröst annars skulle det se konstigt ut. Jag valde fast silikon ville inte ha "rynkeffekt" och om de skulle gp sönder sp har man tutten kvar i sin form endp.valde ochså runda implantat för att få fyllighet över brösten. På bilden såg de annorlunda ut men snyggt! Så 45 min in så bestämmde jag mig utan att tveka. Och gick hem bljd och glad bara räkna ned till Op dagen! :D Tvekade aldrig 1 sekund dom dagarna fram till Op på storlek eller någonting kände mig trygg med all information och ulf och kliniken. Åkte tidigt måndag morgon duschade i det hemska deskutanet! ( och kvällen innan) kl 10 hadde jag tid jsg va nervös och va tjurskallig i bilen med samvon för jag va stressad och det va bilkö men de vi komm i tid och fick be om ursäkt till min kärlek ! Han förstod som tur va och skratta bara. Blev inlaggd i ett rum med 2 sängar och bra avskiljt emellan med 1 tv. Fick morgonrock, rock och tofflor. Dom hälsade mig välkommen och testade ut en sportbh som jag fick ha runt magen så länge. Efter 1 timme fick jag träffa ulf han kände så klart igen mig och kunde mitt namn och mindes storlek pratade lite om här hemma ( då han vet vi är köttproducenter på en gård Han mätte och rita tog kort rita lite till kände mig i trygga händer. Han berätta att dom planerar alla op den dagen efter olika faktorer och jag skulle få vänta tills tidig eftermidag. Kändes hungrigt och törstigt dom va snälla och erbjöd mig dropp om jag behövde eftersom jag varit fastande sedan dagen innan. Jag tacka nej . Jag låg och kollade tv och läste tidningar. Dom va väldigt snälla och höll mig uppdaterad hela tiden och kollade till mig. Sen komm narkosläkaren och gick igenom sövningen , ush den gjorde mig nervös . Det va den jag va rödd för hels tiden. Sen va det dags en pigg o rask opsköteska hämtade mig hur fo som helst! Fick lägga mig pp britsen och hon pratade om allt gon gjorde steg för steg fick liten för dos som gjorde mig absolut inget nervös längre :D sedan minns jag narkosläkaren höllt en mask framför mig och opsköterskan sa att jag skulle tänka på Något fint och jag tänkte på min son och sedan vaknade jag på uppvaket helt plötsligt! Kände ett tryck över brösten en sköterska komm direkt och fråga om ja ville ha smärtstillande och sp fick jag det och vatten. Vart ganska pigg fick komma till mitt rum igen fick jätte fint fika med kaffe yougurt me färska bär och smörgås Gott!!! Kirurgen komm efter 1 timme och kollade så allt gick bra för mig och såg bra ut. Jag hadde börjat blöda lite under op sp dem hadde gett mig något medel i kroppen för det inget farligt. Allt hadde gått bra han va nöjd och jag va nöjd och trötr. Åkte hem kl 8 på kvällen. Första veckan ont och behövde mycke hjälp, sov mycket värktabletterna hjälpte ganska bra. Nu 9 dagar efter har de värsta lagt sig jag kan köra bil. Har fortfarande "korta armar" försöker inte överanstränga mug och lyssnar på min kropps signaler. Och jag är jätte nöjd! Dom är hur fina som helst bättre än jag trodde. Det va vört varenda krona och sekund med smärta. :) ps jag valde bakom muskeln helt. Dom ör perfekta!!!

Operationsdagen började tidigt men dusch hemma och tågresa till kliniken. Kl 7:30 skulle jag vara på plats. Väl på kliniken blir jag hänvisad att sätta mig och vänta på en sjuksköterska. Jag hinner inte sitta många minuter innan en glad och söt sköterska kommer och hämtar mig och leder mig till mitt rum. Jag blir informerad om att jag ska träffa min läkare Jonas Röjdmark, narkosläkaren och prova ut en sport bh innan det är dags.

 

Jag hinner nätt och jämt byta om till skjorta och morgonrock innan en sköterska kommer in och jag får prova ut en sport bh. Knappt 10 min senare kommer Jonas för att rita och fota. Vi går över vilken storlek vi kommit överrens om, 295 g säger båda. Jag vågar inte kolla ner på klottret utan klär snabbt på mig igen medan Jonas berättar att jag är först ut. Skönt! Jag vill inte vänta en minut längre än nödvändigt. Jonas leder tillbaka mig till rummet och säger att jag ska passa på att gå på toa innan operationen. Då inser jag att det snart är dags, snart är det min tur. Efter att ha återvänt till rummet väntar jag ytterligare några minuter innan narkosläkaren kommer och går igenom värktabletterna och hur det kommer gå till när jag blir sövd. Han känns väldigt duktig och jag känner mig helt lugn. Nu är jag så redo jag någonsin kommer bli.

 

Efter en lite längre väntan kommer en sköterska in och säger att nu är det min tur. Jag får ta några tabletter innan vi går bort till operationssalen där vi möter ytterligare en sköterska. Båda är jätte snälla och får mig att känna mig helt lugn och väl omhändertagen. De hjälper mig på med sport bh:n som ska sitta vid höfterna och det är nu dags att sova. Sömnmedlet sprutas in i armen samtidigt som en mask sätts runt munnen, några sekunder och sedan är jag borta.

 

När jag vaknar är jag helt borta i huvudet och förstår nätt och jämt att jag ska byta säng, sagt och gjort. Efter det svävar jag mellan sovande och vaket tillstånd utan någon märkbar smärta. Blir riktigt ompysslad med jätte god fika tills min mamma kom och hämtade mig vid halv 3. Allt som allt är jag mer än nöjd med omhändertagandet hos Akademikliniken. Från första konsultationen till eftervården efter operationen har det varit professionellt och jag har känt mig helt nöjd i mitt val. Nu dagen efter är jag aningen stel och trött men har ingen allvarlig smärta att tala om. 

Morgonen började med en descutan dusch hemma innan det var dags för att åka till kliniken. Kl.7.30 skulle jag vara på plats men var lite för ivirig så var där redan kl.7. Så för att lugna mina nerver lite gick jag en liten promenad i det fina vädret...

Sen checkade jag in mej. En trevlig sjuksköterska visade mig till mitt rum där jag fick byta om. När jag precis var klar kom Riikka in och ritade på mej och pratade lite allmänt. Kände mej hyfsat lugn och omhändertagen.

Sen fick jag vänta på mitt rum igen på narkosläkaren. Som kom ganska snabbt efter och bytte några ord. Då jag blivit sövd innan så var jag inte så nervös just för narkosen. Så gick fort.

Sen kom två sköterskor och hämtade mig. Dags för operation! Klockan hade då hunnit bli 8.00.

Kommer ihåg att vi gick och pratade och skrattade bort till operationssalen. Väl där inne kändes det nervöst men de hade ordnat så bra så man kände sej så trygg.

Kommer inte ihåg så mycket mer än att jag somnade samtidigt som jag pratade om min son. Sen vaknade jag helt plötsligt upp med två par nya bröst! Vilken känsla! Hade ingen aning att det skulle kännas så bra så fort. Är så glad att jag äntligen gjort det!

Har ätit smärtlindring kontinuerligt så har inte hunnit känt nån smärta ännu och är inne på tredje dagen. Smärtan var ju det jag oroade mej för mest men tänk vad piller kan göra susen ;)

Ska försöka lägga upp bild framöver :)

 

Måste bara säga att jag är super nöjd med Akademikliniken och Riikka Veltheim. 

Då har även jag tänkt mig att dela med mig av min OP berättelse..

Jag har tänkt på att operera näsan från och med jag började på högstadiet, jag har sen dess mått dåligt över att visa mig i profil, och har hela tiden försökt att undvika att göra det för alla, alltid tagit plats så att jag ser ut över alla och de ser mig ''rakt framifrån'' liksom.

Har gått i perioder då jag mått skit verkligen och bara velat slagit av mig näsan, och endel perioder har jag försökt att leva med  den, men det har ju inte funkat då eftersom jag nu utfört operationen.

Jag blev överlycklig när jag fick lånet beviljat, och äntligen skulle få göra någonting ja längtat efter så länge. Jag bokade genast tid på Akademikliniken hos Jonas Röjdmark för konsultation, då jag hört att han varit superbra på näsor. 

Konsultationen gick ju fort, han bara beskrev lite risker och visade hur han ville göra om min näsa, och vi var ute i samma spår och surra, vi ville ha den likadan. 

 

OP-Dagen

Jag bor då i Värmland så ja har ca 4-5 timmars åktid till Stockholm. Jag skulle vara där kl 10.00 och åkte hemifrån runt 05.00 tiden. Jag är verkligen en frukostmänniska så jag satt och hungrade ihjäl i bilen medan min pojkvän som följde med satt och snaskade på massa gott hela vägen, typiskt! När vi väl kom fram så fick jag gå upp en trappa till vårdavdelningen där jag plingade på en dörr och då kom det en sköterska och hämta mig, jag sa då hejdå till min pojkvän som skulle få en heldag själv i Stockholm! ;) jag blev tilldelad ett rum där jag bytte om till något sorts linne och en morgonrock, då sa sköterskan att det var lång tid innan det var min tur så att jag kunde lägga mig och vila. Då frågade jag om jag fick ha anhöriga på rummet och det fick jag ju självklart, så min pojkvän fick komma in och så la vi oss och kollade på TV:n. Jag låg och var jättenervös så kunde inte vila direkt, efter en liten stund kom det in en narkosläkare och frågade lite om mediciner och om jag hade ätit och druckit på morgonen, och strax efter det kom Jonas och tog med mig till ett rum och tog lite bilder och ritade på näsan. Sen fick jag gå tillbaka till rummet och fortsätta min ''vila''. Runt 13.00 ringde jag på sköterskorna och frågade lite om när det var min tur, (jag var lite rädd att bli bortglömd). Då sköterskan sa att det alldeles strax var min tur för att Jonas hade precis blivit klar med OP:n före mig. Då kände jag hur nervositeten steg....

Sedan ca 13:45 kommer det in en sköterska med en burk med massa piller och ber mig hälla i mig dom, jag som har svårt att svälja tabletter satt där och tog en efter en...  Sedan följde jag med henne och sa hejdå till min pojkvän! Det här var verkligen ett nervöst ögonblick för då förstod jag att det var min tur. Sedan så gick vi till OP-avdelningen där jag fick ett hårnät att trä på huvudet. Jag kom in i operationssalen och där kände jag mig alldeles svimfärdig, jag fick lägga mig på sängen där de bäddade ner mig hur skönt som helst, men jag låg verkligen och skakade och tänkte inom mig ''Vad fan har jag gjort? Vill jag verkligen det här? Tänk om jag aldrig vaknar?'', jag pratade även med sköterskorna som var där inne och de försökte lugna mig med att prata om att Jonas var jätteduktig och att jag var i trygga händer. Sedan satte det nålen i armen på mig, vilket jag avskyr, så ena sköterskan tog min hand och försökte få mig på andra tankar (hur gulliga som helst!!). Sedan kom narkosläkaren in, jag låg verkligen och skakade av panik och rädsla. Jag frågade honom om det var möjligt att jag aldrig skulle vakna igen, eller att jag låg där och kände allting de gjorde fast inte kunde säga något, och han lugnade mig och sa att jag skulle ha den skönaste sömnen jag någonsin haft. Sedan ville han lugna mig och då sa han att jag ger dig bara lite nu, och du kommer känna som du tagit några glas vin, då kände jag bara, haha, försök söva mig, det kommer aldrig gå.. i princip! När han sprutat in det vad det nu var, så började hela rummet snurra och jag började skratta. Sedan så kommer jag ihåg att sköterskan sa godnatt och masken åkte på för munnen.....   Sedan vaknade jag av att de drog mig i sängen och sköterskan sa ''Operationen är klar nu, det har gått jättebra''. Jag minns att jag tyckte det var skönt att det var över, och att jag var vaken. Sen var min näsa totalt ISKALL, den frös och värkte. Mådde rentav skit! Men jag var verkligen inte illamående, tyckte mest det var obehagligt att jag bara ville vakna men jag kunde inte helt för allt snurrade så fort jag öppnade ögonen, och näsan värkte och frös.. jag kommer ihåg att sköterskan sa till hon som var på uppvaket att hon snart kunde köra tillbaks mig för att jag hade min pojkvän med, så hon antog att jag ville dit och träffa honom fort. Så efter en liten liten stund blev jag tillbaka körd till mitt rum, där en sköterska var och tog fram min mobil åt mig så att jag kunde ringa. Var fortfarande lite groggy och ringde min pojkvän som kom med en gång, jag kommer ihåg att jag låg och halvsov i ungefär en timma efter det, sen ringde jag efter sköterskorna som kom med soppa, smörgås, yoghurt & bär! Det var hur gott som helst men var ganska svårt att äta, blödde ganska rejält från näsan så osten på smörgåsen var helt blodig haha, blä! så det fick bli yoghurt och soppa istället, men det var riktigt gott. Sedan så låg jag ett tag, försökte gå på toa några gånger och fick hjälp av sköterskorna, det var riktigt läskigt att stå upp för det kändes som man skulle falla ihop när som helst. Iallafall så var tillbaka på rummet efter uppvaket ca 15:30, så operationen hade ju gått ganska fort! Ca 18:00 kände jag mig okej igen och då kom sköterskan in och berättade lite om hur jag skulle sköa det, och gav mig en ny tid för återbesök. Sedan var hon urgullig och frågade hur långt vi skulle åka så hon gav mig en spypåse och lite yoghurt som ''färdkost''! ;)   Dagarna efter operationen tyckte jag var förjävliga, jag är en sån person som verkligen lider av täppt näsa, och detta var ju verkligen täppt nästa DELUXE i en hel vecka. Att bara andas genom munnen är inte min grej! Men jag har klarat mig igenom den tuffa veckan och den mindre tuffa veckan med endast tejp, så nu sitter jag här 14 dagar efter OP och har en jätte svullen näsa. Men tålamod!

17 år har gått sedan jag stod framför spegeln med mjölkstinna bröst. Total förundran över att de var Universums vackraste. Då och där föddes en tanke. Lång tid. Många funderingar. Längtan. Nu är jag här. Snart bärandes Universums vackraste bröst igen. Övernattning på hotell på Östermalm. Kallt rum. Dubbla täcken för att värma mig, men sömnen ändå bristfällig. Dock ingen oro. Bara förundran. Jag har gjort mitt val. Det är min tur nu. Väckning kl. 05:00 för att hinna avnjuta kaffe. Dusch, liksom i går kväll, med Descutan. Föreställning om att det skulle lukta illa, och svida i min hud. Lättnad att inget av det stämde. Fortfarande kallt i rummet. Trötthet och kyla = duschen allt annat än angenäm. Magen som alltid vill ha frukost direkt efter sömn muttrar besviket. Och ändå - total glädje! Ingen som helst oro eller nervositet. Kylig promenad till T-banan, kallaste dagen denna vinter, men dunjackan värmer skönt. Framme vid kliniken kl. 07:20. Varmt välkomnande av trevlig sköterska på avdelningen. Blir visad till mitt rum. Utprovning av sportbh, som förvisas till midjan. Där får den vila tills brösten är på plats. Drar på mig nyinköpta sköna knästrumpor, och till det en mjuk och praktisk operationsskjorta med öppning framtill. Huden torr och stretande i avsaknad av mjukgörande lotion. Hungrig! Men vad gör väl det? Universums vackraste bröst är snart ett faktum! Kl. 07:45 knackar doktor Paolo Montemurro på dörren, kliver in med ett glatt leende. Mitt svarsleende är minst lika glatt som hans. Paolo intar rollen som Picasso och förärar min bröstkorg med svarta streck, bokstäver och siffror. Snyggt? Allt annat än den vackraste målning jag sett... Men snart - snart! - kommer där att finnas två vackra skapelser. Målandet avslutas med informationen - operation om ca 1,5 timme. Lycka! Tillbaka på rummet. Trött. Ingen som helst oro. Lägger mig i sängen under dubbla filtar, somnar skönt. Ny knackning på dörren kl. 08:25. Universums sötaste och raraste narkosläkare, Olle, sätter sig tillrätta intill min säng. Generöst erbjuder han specialmedikamenter för att motverka illamående. Tidigare operationer har serverat mig kräkningar efteråt, tar tacksamt emot hans erbjudande! Olle avlägsnar sig med orden: Vi ses snart! Lägger mig i sängen. Blundar, och går på ny dejt med John Blund. Knackning på dörren. Tittar yrvaket upp, klockan är 09:20. Sköterskan stegar in, dags för premedicinering i form av antiinflammatoriska och smärtlindrande tabletter. Tack, tack! Fortfarande trött, ska nog vila lite till. Vaknar av ny knackning, och där uppenbarar sig narkossköterska med lika glatt leende som Paolo. Det är dags! Fortfarande ett varmt lugn inombords. Förväntan! Kort promenad till operationssalen. Får lägga mig på en brits med armarna utfällda åt sidorna. Småpratar med narkossköterskan. Fortfarande kolugn, frågar henne om jag fått något lugnande medel. Oh nej! Känns skönt, glad över detta varma lugn och trygghetskänsla i mig utan hjälp av kemiska preparat! Sköterskan sätter proffsigt kanyl i armvecket, inte någon smärta att snacka om. Medicin sprutas in i kanylen. Börjar känna en lätt berusande vimsighet. Hinner själv märka att jag pratar lite konstigt, och där försvinner jag i narkosens diffusa värld... Vaknar upp kl. 11:45, operationen avklarad! Mår jag illa? Inte det minsta! Gör det ont? Näej. Eller jo förresten, min vänstra näsborre ömmar och känns irriterad! Ber sköterskan ta bort det som skaver i min näsa. Förvånad hör jag henne säga: Du har inget i din näsa. Känner en tryckkänsla, spänner över bröstkorgen. Och där försvinner jag in i sömnens värld igen. Väcks av sköterska kl. 14:00. Ligger i mitt rum. Som jag har sovit skönt! På lätt darrande ben, i sällskap av sköterska tar jag mig till toaletten. Att kissa går hur fint som helst. Tillbaka på rummet erbjuder hon sig att hämta kaffe, smörgås och yoghurt med bär. Får lust att ge henne en puss av tacksamhet! Hejdar mig. När hon lämnar rummet tar jag en första uppmärksam blick ner över bröstkorgen. Hallelluja, jag har gått och blivit med bröst! Trycker, spänner och ömmar lite, men ingen direkt smärta. Paolo förärar mig med nytt besök. Lika glatt leendes som i morse. Allt har gått bra, operationen lyckad. Önskar mig lycka till, och får mig att lova att höra av mig närhelst jag så känner att jag det behöver. Får lista över telefonnummer till såväl honom som klinikens alla kirurger, samt sköterska. Allt för att snabbt kunna få hjälp om något kritiskt inträffar de första dygnen. Total trygghetskänsla! Total omtanke! Kl. 15:45 intag av Alvedon. Vilar. Förundras. Njuter av att vara smärtfri. Älskar redan mina bröst som ligger i tryggt förvar i min sportbh. Minns inte så mycket mer av vad som händer fram till kl. 17:00. Erbjuds då kaffe och smörgås igen, innan dags för avfärd till hotellet. Tackar ödmjukast! Äter och njuter av att inte må illa. Kl. 17:30 svidar jag om till mina egna kläder. Niger fint, och tackar sköterskorna av hela mitt hjärta för varm och fin omvårdnad. Oändligt tacksam! Går ut i vintermörkret där förbeställd taxi redan står och väntar. Nu börjar mitt nya liv. Mitt liv med Universums vackraste bröst. Äntligen!

Efter en viktnedgång på -40kg som satt sina spår på kroppen, bestämde jag mig för att jag ville åtgärda den hängande huden på magen. Var på konsultation hos en sjuksköterska först och några dagar senare med kirurgen. Bokade operation för full bukplastik 2mån efter konsultationstillfället. Här kommer min låååånga berättelse...läs den gärna om ni orkar :) Operationsdagen: Anlände till kliniken i taxi på förmiddagen. Var självklart nervös, men blev väldigt väl mottagen vilket hjälpte lite mot nervositeten. Skrevs in, fick mitt rum och en sköterska kom in till mig direkt och berättade vad som skulle hända under dagen. De tog blodvärde, provade ut en gördel till efter op och jag fick på mig stödstrumpor. Narkosläkaren kom och pratade med mig lite innan det var dax att träffa kirurgen, bli fotad och ritad på och gå igenom detaljerna igen om själva ingreppet. Fick sen gå tillbaka till mitt rum för att invänta att bli hämtad av narkossköterskan. Upplevde att allt gick väldigt fort från det jag kom till kliniken tills jag låg på operationsbordet. Ca 1-1,5h bara. Blev hämtad på rummet, fick svälja några tabletter och gick ner till op, fick på mig en mössa och lägga mig på op bordet. Fick en nål i handen och de packade in benen i nåt för att hålla värmen. Några iskalla "plattor" på benen och lite syrgas, sen var det godnatt för ett tag framöver. Vaknade upp första gången nere i operationssalen. Minns att de kämpade med att få på gördeln, så jag lyfte på rumpan å hjälpte till. Det gjorde ont! Somnade om och vaknade sen igen på uppvak. Var lite groggy och hade ganska ont så fick mer medicin och ligga och vila lite i vaket tillstånd innan de tog mig upp till rummet. Väl uppe på rummet vill jag påstå att jag mådde förvånansvärt bra med tanke på vad man just genomgått. Hade ont och var groggy, men var förberedd på att må mycket sämre. Kirurgen kom in och kollade hur jag mådde och öppnade gördeln så jag fick se. Min första tanke var "det är ju ingen skillnad", vilket kändes jättekonstigt!! Hade läst så mycket innan om hur lyckliga alla blir när dom vaknar upp utan överskottet. Så var det inte för mig. Jag tyckte att magen var lika stor (om inte tom större) och slapp i liggande läge som innan op.. Höll mig lugn under kvällen trots oron att överskottet var kvar..ringde runt till vänner och familj och meddelade att allt gått bra, innan jag fick mer mediciner och försökte sova för natten. Dagen efter: Morgonen efter kom dom med frukost och så fick jag resa mig och se i spegeln. Var såååå svullen hela jag. Tillochmed i ansiktet. Gjorde ont, men var inte en oöverkomlig smärta. Det var när jag var tvungen att hosta och nysa som det var som värst. Nysningarna speciellt! AJ! Var uppe och promenerade några svängar i korridorerna under dagen och det gick helt fint. Mådde ok kroppsligt, fick i mig både lite lunch och lite middag trots att man inte var hungrig. Vilade mycket, läste mycket. Hade inte förväntat att känna mig så svullen och stor..större än innan op. 2 dagar efter --> : Blev utskriven vid 10tiden och tog taxi hem. Fick med mig massa mediciner mot smärtan och påsar att byta i dränagen. Hem ljuva hem!! Pratade med sköterskorna över tel varje dag fram tills mitt första återbesök 1v efter då dränagen togs. Först efter att jag slapp ha blodpåsarna hängandes efter benen började jag känna mig mindre som en "sjukling". Känslan av att överskottet var kvar hängde i. Genomgick "swellhell" utan dess like som jag inte alls var förberedd på. Var en väldigt tung period efteråt som tärde på psyket endel.. Smärta, svullnad och begränsad rörlighet i kombination med känslan av att "allt är kvar - ingenting är gjort" får en inte på strålande humör tyvärr. Fick en infektion i naveln efter några dagar. Var till kliniken som rengjorde och skrev ut antibiotika. Träffade den underbaraste sköterskan som lugnade mig lite ang svullnaden och bokade in en ultraljudsundersökning för att kolla ev vätskeansamlingar. De tappade ut ca 2dl och det hjälpte lite mot den spända buken, men när vätskan försvann såg man tydligare att det var endel överskottshud kvar. Träffade kirurgen som bad mig återkomma efter ca 4mån (ist för de vanliga 6mån) för slutbedömning. Svåraste var att smörja sig med tålamod... Återbesök - korrigering: Var på återbesök för slutbedömning i mitten av Mars, ca 4,5 mån efter op. Bokade då in tid för korrigering den 1a April eftersom överskottet fortfarande var kvar. Korrigeringen innebar att öppna upp från höft till höft igen men endast lossa huden upp till naveln och ta bort det hängande överskottet. Alltså liknande en liten bukplastik. På så sätt försvann nu hela ärret av det gamla ihopsydda hålet för naveln. Operationsdagens förfarande var samma som den tidigare fulla bukplastiken. Skillnaden att jag bara behövde stanna över 1 natt innan utskrivning. Var inte alls lika smärtsamt efteråt eftersom inga muskler syddes denna gång. Dränagen fick jag åka tillbaka och ta ut redan 2dgr efter utskrivning.

Acquisition less popular colors: Nike (along while using many other specific sport shoe manufacturers) usually launch each release of shoe in two or a few different colors. Sometimes one color or shade will outsell another, cheap nike air max  leaving an unnecessary stock of the less welcome color. Buy this less welcome color and you is able to always get your presentation inexpensive Nike jogging sneakers. You are not indeed you couldn't just fall in love with that coloring! Consider your needs: The crucial element you should practice is referring to your requirements for an extremely comfortable pair and then look into what actually want to obtain for your profit. A top-end pair of Nike shoes will remain very lightweight consequently are perfect for sensed competitors looking obtain that additional sharp edge in performance. And if you aren't familiar to go to the gym and are undoubtedly beginning to homework . light work with a treadmill - is designed to those extra improvements in shoe weight from a set of cheap Nike comfortable shoes also make an improvement to you?  Certainly it is. Lots of people are directly running these working weeks. A favorite exercise of many, running can develop into stress-relieving, and their effects on this physical and emotionally charged well being seem to be enhanced with the right pair of Nike shoes and clothing. Just yes, quality is the most essential point which the individuals at Nike truly acquire a good care of. They primarily turn sports activities footwear, but there tend to be also other lines which they consider underneath their sleeve. They thereby make athletic sneakers, boots, cleats, typical shoes, spikes and sandals. My spouse and i wager that all variety of beveled you up, as you weren't expecting them to supply lots of varieties of footwear for women. After a two year absence, Oprah Winfrey opted for bring back one of several shows that believe look forward just about every year. Because it year is the last season of your sweetheart show, in possible Oprah fashion the young woman decided to turn this a two day affair. Usually has been correctly dubbed Oprah's terrific favorite things really. Nike air jordan can also is referred to due to "The Very best Shoe Ever" , "MJs". It line of boots were designed most importantly or Michael The nike jordan and was branded after him. Michael Jordan really being an expert Participant for Basketball, or perhaps title was seriously the top edition endorsement.  nike air max wholesale uk With Michael Jordan hold retired from which the recreation but nevertheless shoe in his identify is fantasticly a lot desired. Now Michael Jordan is marketed below the Jordan model. So, it is considered to be jokingly stated that Jordan Brand has famous a basketball player. How the signature shoe design, a variant, during the same has also been launched just recently. Each of this is fascinating, an one stop shop for your trusty running tracking requirements. But what makes the item so special? The USB in-take is what has produced the SportBand completely unique. The device allows a to upload this runs and track them over spare time. Over time you may possibly see your self applied best, or our average run days and distances. You can recognise trends in your runs and how far you are planning. For those together with you who performed not enjoy the type of run, this computer provides a convinced reinforcement to show exactly how plenty you have done. As has been specified before, the goal and the target when you're identifying the correct running shoe for people is to find right shoe your encourages your feet to maintain every neutral position through-out the entire process from touchdown so as to push off.    

I går var ju den stora dagen! Fixade med descutanduschen kvällen innan och så en gång till på morgonen. Bökigt och omständigt. Huden blev torr som fiskfjäll och håret stod ut och var frissigare och torrare än någonsin. Ingen frukost, inte ens en klunk vatten fick slinka ner innan op. L körde mig till Storängsbotten och det var köer överallt och jag började bli nervös för att komma försent. Men det släppte efter ett tag och vi var framme vid halv tio, perfekt. L släppte av mig och såg ganska orolig ut. "Man ska inte operera sig om man inte behöver" sa han sorgset. Jag försäkrade honom om att det skulle gå jättebra! (Skulle det kanske ha varit tvärtom?) Jag plingade på uppe på vårdavdelningen och möttes av en vänlig själ som visade mig runt och sen fick jag komma in på mitt rum, nr 12. Hon berättade litet om kliniken, om vad som skulle ske. Sen gick hon iväg för att skriva in mig och jag blev lämnad ensam. Då satte det stora pirret i gång! Nu var jag ju faktiskt där, om bara några timmar skulle jag opereras! Kvinnan kom tillbaka med en sportbehå som vi trasslade på runt höfterna, där skulle den sitta tills meddetsamma efter op då sköterskorna skulle dra på den medans jag sov. Sedan blev det ytterligare väntan, jag drog på mig de icke-snygga op-kläderna, en mjuk tunika och en morgonrock, och lade mig på sängen och läste litet och dåsade litet. Men var väl förmodligen lite för stressad för att somna på riktigt. Sedan kom narkosläkaren Tore in och satte sig ner för att berätta hur själva nedsövningen skulle gå till. Han kollade att jag inte druckit och ätit något och att jag inte rökt. Vilket jag inte gjort på 12 år! :-) Han berättade litet om vilka mediciner jag skulle få och checkade att jag inte var allergiskt mot något preparat. Det är jag, tål inte penicillin, men han sa att de använde en annan sorts antibiotika så det var ingen fara. Sen gick han och det blev till att vänta en bra stund till. Men jag var ganska beredd på det efter att ha läst en massa op-berättelser här inne. Sen kom Paolo min kirurg, vi gick till ett annat rum och tog en massa bilder, vilket kändes skitfånigt, men var snabbt avklarat. Sen började han rita på mig och skrev storleken på implantaten mitt på bröstet. 405 skulle det vara sa han. Va??? Sade jag, visst sa vi 365 vid konsultationen? Näe sa han, det var det sista jag skrev ner i min journal när vi skildes åt. Ok då, tänkte jag, det var väl så då. Sen gick jag tillbaka till mitt rum och fick väl vänta någon halvtimme till innan operationssköterskan kom för att hämta mig. Då var klockan ca 13.30. Hon var jättekäck och rasande trevlig och frågade om allt, varför jag valt Akademikliniken och varför det blev Paolo som kirurg. Vi gick bort till operationssalen och där fanns ytterligare tre personer som hälsade mig välkommen. Vi småsnackade lite och fnissade år min snygga duschmössa som jag fått trä på huvudet. Tore satte en andningsmask framför mun och näsa på mig och sa åt mig att andas djupa andetag in och ut. Han sa att det var syrgas som vi skulle liksom fylla mina lungor med, jag började bli ganska dåsig och plötsligt var jag borta i morfei armar. Sen minns jag inget mer förrän jag vaknade, kände mig pigg och glad, kollade ner på brösten och såvitt jag kunde se såg de jättefina ut. En sköterska kom och undrade hur jag mådde, som en prinsessa sa jag! Efter en liten stund kom också Paolo och hälsade, han var på väg hem men ville säga hej innan han gick. Han sa att han var mycket belåten med resultatet. det är jag också! :-) Somnade väl till lite igen, men sen bar det av upp på mitt rum igen. Småsov en stund och fick macka, nyponsoppa och yoghurt. Smakade himmelskt! Är nu inne på dag två, har haft ont, men uthärdligt. Drabbas av plötslig trötthet då och då och inser att man tar slut ganska fort, men har varit uppe och grejat med ett å annat, ute på stan och fikat. Mår bra så här långt och är sjukt nöjd över resultatet!

De hela började väl inte såå bra egentligen... Helgen innan var jag i Barcelona för att skingra tankar, men då ringde Akademikliniken och sa att jag var välkommen 8.30 på torsdagen den 12 september! Yes, först ut!! Tänkte jag... Väl på torsdagen ringer Akademikliniken redan vid 07.50 och säger att de är dags.... "Jaha" säger jag... Jag är på väg, jag skulle ju vara hos er 8.30. Nej säger hon, du skulle varit här redan 7.30, står de i mina papper! Holy s***! Jag är sen på min egen operationsdag!!! Min kille försäkrar, du ringde och kvittrade som en fågel i fredags, dom sa 8.30... Jag vet varken till eller från, men kommer fram en halvtimme för sent eller en halvtimme för tidigt.... :) Vilket fall som helst, de var sista gången jag behövde tänka mer på de... Jag förstår verkligen varför vissa människor ska jobba inom sjukvård! Gud så gulliga människor jag fick träffa den dagen! :) Och jag var så orolig att må illa... Nope! Ingenting! En riktigt skön sömn faktiskt... De trodde jag inte heller! Jag är verkligen jätte nöjd med min vistelse där! Och Riikka är en klippa! Det blev en hel del väntade för min del, jag och killen kom ju dit vid 8.00 och jag opererades vid halv elva. En sköterska kom in och provade ut en sportbehå till mig, och den var ju så bökig å få på! Herregud tänkte jag, hur ska denna komma av eller på när man har ont? Tur att jag får hjälp av killen! :) Riikka målade och fotograferade mig tillsammans med en annan kirurg som var där för att lära sig, så de vart mycke prat och skratt. Men de var bra, avdramatisera hela situationen! Sen kom narkosläkaren in och pratade om mina förväntningar och hur jag ville må efter operationen, haha! Jag hade nämnt att jag lätt mår illa nämligen, och han sa att han skulle göra allt för att inte jag skulle känna något obehag. Han var jätte duktig! Jag mådde jätte bra, förutom att jag var trött då, såklart... Sömnen var verkligen mysig! :) E stund senare dök narkossköterskan upp med några tabletter och sa " nu är de bara pussa killen hejdå, nu är de dax". Då knöt de sig i magen... Vi gick iväg till operationssalen där 3 andra sköterskor väntade, alla tog i hand och sa att dom hade hört att jag var nervös, och att allt kommer gå så bra. Så ena sekunden får jag beröm för mina akrylnaglar och nästa sekund är jag på uppvaket och får lite vatten! Helt sjukt! Snipp snapp snut så var de klart! En stund senare fick jag komma till mitt rum, där killen väntade.... Han hade oxå fått prinssessbehandling medans jag var borta! Kaffe, bullar, en egen säng! Haha! Jag hade inte ont när jag vaknade... Inget tryck heller.. Jag tänkte att det här blir ju lätt som en plätt, och jag var lite kaxig när jag kom hem och sa att det här skulle jag kunna göra om hundra gånger!! Första natten.... Oj oj oj!! Fy faaaaaan, vad ont! Men allt som allt, gick jätte bra, och tuttarna är som jag förväntade mig! Helnöjd! Nu ska jag bara läka... Och där underskattade jag helt hur de känns... Helvetes helvete!!! Men de är en annan historia! :)

Hej! Har gått 6 dagar nu sedan min bröstförstoring och jag har faktiskt varit nöjd sedan dag 1. Är så glad över att jag gjorde detta :) Här är min operations berättelse: Jag började bli relativt nervös på onsdag kväll, men inte så som jag trodde jag skulle vara. Försökte ta det lugnt å tänka på att allt skulle gå bra. Jag duschade med tvålen och gick och la mig och sov faktiskt hela natten, tro det eller ej ;) Hade ställt klockan på 5.00 och vi åkte upp till Stoxkholm vid klockan 6. Vi var framme vid 7.30 och jag anmälde mig i receptionen på Akademikliniken och tjejen som satt där skrev in mig och visade upp mig en våning på vårdavdelningen. Då började hjärtat slå och händerna skaka, haha :) Min sambo sa åt mig att "tat lugnt" ;) Vi satt i ett litet väntrum och väntade på att dom skulle komma ut från avdelningen och hämta mig, men när vi sitter där så kommer min plastikkirurg Per uppför trappan och säger "godmorgon då var det snart dags" och så blinkar han med ögat :) Då började jag bli nervös! :) Per bad mig även ringa på klockan på väggen intill avdelningen så kunde vi gå in direkt. Jag ringde på och en sköterska öppnade och jag presenterade mig och hon visade mig till mitt rum som var rakt in, nummer 5. Där inne fick jag klä av mig och ta på mig den vita sjukhus lakanet, morgonrocken och tofflorna och sen kom sköterskan in igen och hade med sig bhar som jag skulle prova ut och sedan fick jag fylla i ett papper med nummer till anhöriga och vilka akademikliniken fick lämna ut uppgifter efter operationen till. Sedan var det en riktig väntan för mig.... Narkos sköterskan kom in och ställde lite frågor och fyllde i på sina papper och sa att operationen är vid klockan 10 och då när vi satt där bar klockan typ 8.30 så jag var relativt lugn ändå. Min sambo fick kaffe å kaka å jag fick ligga å glo på friidrotten ;) Klockan gick å gick å sedan kom min plastikkirurg Per in och bad mig följa med till hans rum där han skulle rita på mig. Jag tog av mig och han skulle prova ut en större storlek jag ringt och bett att få beställa. Han mätte och mätte och jag hoppade verkligen han skulle säga ja till 620.. Han sa "ja okej då, det går på dig.." å jag blev så glad! Han ritade klart å sedan tog han en hel del bilder på mig från olika vinklar å sen fick jag gå till mitt rum igen. Hämtade lite tidningar å hade sms kontakt med nära å kära å alla undrade när operationen skulle bli av :) Det undrade ju jag med! Klockan blev 10.30 å jag hade ju narkos sköterskans tid i huvudet å det var klockan 10 men ingen hade kommit in och sagt nåt om operationen. Iaf... När klockan var 11.00 så var jag som en pensionär å sprang i korridoren å undrade när det var dags. Frågade en sköterska jag fick syn på och hon sa att det stod "ca kl 11.00" i hennes papper, men det kunde även bli senare. Men jag kunde få låna film om jag ville och jag gick in i mitt rum igen och kollade i pärmen på filmer dom hade och jag han gå igenom och kolla vilka dom hade och sen knackar någon på dörren och en narkos sköterska kommer in med vatten och en liten burk med massa piller och säger att jag ska ta dom och sedan är det dags!!! :) wow nu blev det spännande tyckte jag.. Jag följde med henne och vi gick in mot operations salen och jag fick ta på mig en sån där grön mössa ;) Sedsn tog jag av mig dem vita skjortan och jag fick ett skynke över mig och la mig sedan på operations bordet. Jag fick några varma benskydd på mig och nån kall grej på benet å sedan satte hon nålen i armen å var så lugn å snäll, pratade om allt. Sedan kom narkos sköterskan som ställde dessa frågor i mitt rum å sa att snart är det dags å sova ;) Jag såg när dom tog fram narkos medlet å jag fick massa smärtstillande innan dom sprutade in narkosen. Haha, det jag minns är att jag säger: "men jag somnar ju aldrig...." Sen tar nån mig på axeln å då är jag på uppvaket haha! Så fort gick den operationen ;) Då var klockan 13.45 å operationen blev ungefär 11.45 å jag frågade om hon kunde sänka sängen lite.. Låg böjd som en banan :) Sen frågade jag om jag fick åka till mitt rum, ville ju ringa alla :) Då svarar hon att man får åka dit när man kan öppna ögonen helt ;) haha! Undra hur jag såg ut... :) Sen kom jag iaf till mitt rum å min sambo kom upp å jag fick frukost, ringde familjen å sa att allt gått bra. Hade inte speciellt ont, bars som ett tryck.. Men absolut hanterbart. Vaknade 13.45 å klockan 16.05 satt vi i bilen hem:) Alla sa att jag var så ovanligt pigg. Tjatade om att få åka hem å det fick jag efter toalett besöket å efter att Per varit inne å pratat med mig å tagit en efter bild:) Är så glad över denna operation å alla på Akademikliniken var underbara! :)

Jag hade satt klockan på ringning klockan 6, men vaknade vid 5 och kunde inte somna om. Låg och funderade över dagen. Hur kommer det bli? Hur ont kommer det göra? Hittills har jag bara tänkt på målbilden; på hur fint det skulle bli, hur roligt det skulle vara att köpa fina underkläder och andra kläder. Drömt om att bli proportionelig och sexig, vilket jag aldrig känt mig innan (tvärtom har jag altid skämts för min byst och velat dölja den i en BH vid sex osv). På morgonen och kvällen innan oprationen snurrade tankarna mest på operationen samt på vilken storlek det skulle bli(!). Jag hade pratat med Jan om MF295 på konsultationen, men på sommarlovet kom jag på att jag kanske skulle ta större (om det var möjligt på min kropp). Började prata med vänner och en kompis som också gjort en bröstförstoring och hon rådde mig att ta större. Likaså här på POF var det många som skrev att de skulle ha tagit större. Jag bad om en ny konsultationstid och fick träffa underbara sköterskan Anna igen och titta på 3D simuleringen på de tilltänka MF295 vs MX325. De "mindre" skulle kanske bli en stor B, men den större såg ut som en C. Jag gillar ju egentligen ganska små bröst, men om jag väl gör en operation vill jag nog ha lite mer och det skulle kanske passa min övriga kropp mer med en C. Hmm, svårt. Anna sa att de större kan man inte klä ner, men man kan klä upp de mindre med push ups etc. Men i en trekantsbikini skulle de mindre troligen inte visa så mycket "puffighet" och det vill jag ju gärna.. Anna sa att Jan måste bedömma om det är möjligt att göra en MX på mig eftersom jag inte hade nästan någon egen byst alls. Jan hade dock semester så beslutet fick vänta till operationsdagen. Tankarna snurrade också mycket om allt läskigt som hör operationer till; människor i vita dräkter, slangar, pipande maskiner och slangar att andras i - hu så läskigt. Tänk om jag svimmar - det brukar jag ju göra i sådana situationer.. Nåväl. Kom till AK kl 7.30 och blev snabbt inskriven, fick prova ut en sportBH tillsammans med en sköterska (Casall Small C-D) och fick sen träffa narkosläkaren. Vi gick igenom min "journal" - om jag hade någon allergi, om jag hade diabetes, hjärfel eller liknande och han frågade om jag fastat som jag skulle. Jag sa att jag hade druckit lite vatten på morgonen och fick genast onda ögat. Hur kunde jag missa att jag inte fick dricka innan? Jag har nog mest fokuserat på duschandet och ingen mat, men trodde att några munnar vatten var OK. Jag var tilltänkt som första operationspatient, men fick nu fogligt stå över och släppa före en annan tjej. Efter narkosläkaren fick jag träffa Janne och jag berättade för honom om min önskan om att öka storleken. Han gav inga råd, men sa att det var tekniskt möjligt och bekräftade att det var MX som skulle vara aktuell om jag ville ha mer put. Jag bestämde mig för den snabbt och han började fota mig och rita ut alla streck på kroppen. Han sa att jag skulle förbereda mig på att det skulle trycka rejält över bröstet när det var klart, för jag var så väldigt tunn innan och det är mycket hud som behöver pressas ut. Efter vår genomgång fick jag vänta i rummet på att det sulle bli min operationstid. De sa att det skulle ta ca 1 timme, men det kändes som max 30 min. Hann ringa min man och bläddra lite i en bok sen kom en sköterska och hämtade mig. Jag fördes in till operationssalen och där gick allt såå snabbt. Poff sa det bara så låg jag med filtar på, pipande maskin på fingret, dropp i armen och jag hann knappt fråga vad det var för något innan jag somnade. Vaknade upp på uppvaket och kände mig överkörd av tåget. Fick panik. Kunde inte andas ordentligt, Hjälp, vad det spänner! Började kippa efter andan och det blev bara värre. Det gjorde sjukt ont. Fick morfin och somnade och sov i ca 3 timmar. Vaknade upp ibland och hörde att de pratade med mig och frågade om jag var OK, men somnade om på en gång. Jag kördes in till mitt rum och blev väckt vid 14.30 med lite nyponoppa. Efter det fick jag frukost. Såg jätte gott ut med 2 mackor, youghurt med bär i, juice och kaffe. Men när jag skulle resa mig till sittande blev jag svimfärdig - började må väldigt illa, blev svettig och yr. Hjälp! Jag har svimmat många ggr och kände till symptomen, så jag tog det lugnt. Satt upp en liten stund och bara andades, drack en skvätt juice och sen en liten tugga i taget. Kände att jag fick nya krafter efter frukosten. Men blev även väldigt trött och sov ytterligare 2,5 timme. Efter det var klockan ca 17 och sköterskan frågade om jag inte ville gå på toaletten. Fick eskort dit och mådde ganska bra. De sa att jag varit väldigt blek och att jag varit väldigt omtöcknad av medicinen. Låg kvar i mitt rum och vilade till 18.30 då min man kom och hämtade mig. Innan jag fick gå hem kom Janne och kollade läget och berättade om tiden efteråt. Det var även en sjuksköterska där som var jätte rar som berättade om allt ifrån mediciner till avhållsamhet från träning, sportBH osv. Hon frågade om jag tittat på brösten och det hade jag bara gjort ovanifrån, dvs lyft på kanten och tittat ner i behån. Hon sa "kom så tittar vi ordentligt". Vi ställde oss framför en spegel och hon lyfte upp hela behån så att brösten syntes. De såg så fina ut. Precis lika underbara som jag hade drömt om. Fluffiga och jätte lagom stora. Är så nöjd! Det kändes bra att få komma hem efter det, men jag var samtidigt rädd för hur det skulle gå med barnen. De är 3, 6 och 8 år och brukar kasta sig om halsen, men de skötte sig bra och hade fått instruktioner om att krama försiktigt och en i taget. Väl hemma låg jag i sängen resten av kvällen. Tog den starka smärtlindrade medicinen och la mig och sov. Det var väldigt ovant att bara ligga på rygg. Jag som brukar vilja sova på sidan eller mage. Måste vänja mig. Sov ganska gott. Vaknade och bytte ställning några gånger och aj vad det gjorde ont i bröstmusklerna. Hasade från ena sidan till andra. På morgonen kunde jag inte resa mig ur sängen och hade väldigt ont. Min man fick dra mig upp. Blev illamående och svimfärdig och ville börja gråta. Fick snabbt i mig smärtlindring och nu mår jag ganska bra. Operationen var för mindre än ett dygn sen och nu kan jag släpa mig fram hemma helt okej. Kommer inte bli många knop de närmaste dagarna, men med den starka smärtlindringen i kroppen, kommer det här bli jätte bra. Är väldigt nöjd med operationsdagen och resultatet "so far". Alla har varit så rara och professionella. Tack och hej!

Op berättelse Ok, min planering blev nog faktiskt riktigt bra ändå. Har sjukskrivit mig från jobbet den här och nästa vecka, sen har jag semester till 12 augusti, alltså hemma i 6 veckor från jobbet. Den här o nästa vecka har jag inga barn, nu är dom ganska stora ändå, 6 och 9 år, men det känns bra att bara behöva tänka på mig själv och mina nya bröst i 11 dagar...hihi Hursomhelst, jag bor i Sthlm men hade bokat Toto konsert för mig o h sambon i Dalhalla (Rättvik) kvällen före op dagen. Vilket jag visste när jag fick op tiden, så dom sa att det räckte om jag var på plats kl.12:00 på kliniken. Så efter Totokonserten åkte jag o sambon till vårt hotell och då var jag tvungen att göra min första dubbeldusch i Descutan. Klockan var strax efter midnatt och jag var måttligt pigg :) Jag hade läst på innan om denna dusch, även frågat en tjej här på POF och det fanns enkla tydliga instruktioner i förpackningen. Jag var mest orolig för att tvätta håret i det där. Läst att det skulle bli som svinto..men icke, borstade håret efter descutanduschen o lät håret självtorka över natten. När klockan ringde 06:30 var det dags för nästa dusch :) håret kändes lent som vanligt - skönt. Hungrig - inte ätit sen 19:00 dagen innan, men istället för att gå upp o äta nåt före klockan 06:00, så prioriterade jag min sömn :) drack en slurk kaffe o ett glas vatten och tittade på sambon som mumsade på hotellfrukosten. Haha 07:30 startade vi vår roadtrip tillbaka mot Sthlm. Fortfarande inte nervös utan mer förväntansfull. 11:15 framme, sambon släpper av mig på parkeringen utanför pga integritet o sekretess för övriga patienter. Nu börjar min puls öka :) går och anmäler mig i receptionen, och den tjejen säger att nu är du registrerad och kan gå upp en trappa till vårdvdelningen. Ringer på klockan o väntar en kort stund, sen kommer trevliga ssk Anna o hämtar mig. Säger att åh vilken spännande dag det är för dig idag. känns det bra? Jag svarar att jaa nu känner jag att det börjar bli spännande :) lite nervös, men inte så som jag trodde att jag skulle bli. kroppen hade väl ingen energi att hetsa upp sig med. haha..Anna visar mig till mitt rum. Hon frågar vilken storlek jag brukar ha på toppar. Small svarar jag. Vilken färg vill du ha på sportBH:n? valde vit. Anna gick iväg o kom tillbaka med en small men den satt för hårt, fick bli en till sväng för henne o hämta medium som satt mkt bättre. Sen blev det till att vänta o vänta, jag kom ju 45 min tidigare än avtalad tid, vilket passar mig bättre än att komma med andan i halsen ...jag slumrade en stund, läste tidning osv 13:00 kom Tore, Narkosläkaren - jag undrar om han nallat på sömnmedlet...han var såååå lugn...vilket smittar av sig så det var ju bara toppen :) Han fyllde i en hälsoblankett och berättade vad som skulle ske. 13:30 kom Paolo, superglad, trevlig o lättsam. Vi gick in i ett rum o han fotade framifrån, snett från sidan o i profil på båda sidor, först med armarna rakt ner och sen samma procedur med armarna på huvudet. Sen tog han en stor svart spritpenna och ritade. Han var lugn och positiv hela tiden o han verifierade att vi kommit överens om droppformade LX 330cc. Han började rita och samtidigt berättade han om hur viktig denna krigsmålning/planering är och att han förstod att det kunde kännas som en smått märklig situation att få en krigsmålning på brösten..haha sen sa han att jag kommer få ett papper med information om vad som gäller efter idag, har jag fler frågor går det jättebra att maila mig. Och det visste jag redan, han har alltid svarat på mina mail o gjort det samma dag o med svar baserade på hans stora kunskap o skicklighet. På väg tillbaka till mitt rum sa han att vad spännande, idag ska det ske :) det kommer gå jättebra. Vi ses snart igen. Kändes såååå bra. Lugn och professionell. Nu kände jag ingen nervositet. Bara lycka över mitt goda val av klinik o kirurg :) Sen dröjde det inte länge, kanske 5-10 min tills en rar ssk kom in och gav mig tre tabletter och dom fick jag svälja ner med vatten. GOTT!! Torr i munnen. Drack upp alltihop. Kändes busigt :) Kanske vid 15-tiden blir jag hämtad av en helt fantastisk trevlig, glad o rolig chefsoperationssjuksköterska, Gunilla. Ååhh vilken aura hon hade runt sig, mycket varm och fin person. hon berättade vad som skulle ske och bad mig ta på sportBH:n nerifrån och upp till höfterna. Det var ju oxå intressant, har ganska breda höfter, mkt bredare än överkroppen...haha men det gick. Den skulle sitta där så att de bara kunde dra på mig den efter op när jag fortfarande sov. sen gick jag på toaletten o efter det visade Gunilla in mig till op rummet. Där fick jag klä av mig allt utom trosor o sport BH:n som tryckte runt magen. Haha La mig på rygg på op bordet med båda armarna rakt ut. Kändes smått märkligt att ligga i den ställningen. kände mig fortfarande lugn, Gunilla o en annan ssk småpratade hela tiden. Den andra ssk:n sätter som påsar runt varje ben på mig o sen nåt slags täcke över kroppen. Gunilla ger mig antibiotika och nåt lugnande o nåt mot illamående via infarten i handen o sen ringer hon in Tore. Han ger mig sömnmedlet o det jag kommer ihåg är att det känns kallt nästan brännande i armen men sen minns jag inget mer. 16:20 torr i munnen, är på uppvaket. Rar ssk ger mig lite vatten i mugg med sugrör. Killar i näsan, massor :) det är bara o killa tillbaka säger ssk glatt. Hör henne ringa på nån kollega o säga att jag är buspigg och inte behöver stanna hos henne. Så kommer hon in till mig o säger samma sak och att jag får stå ut med den snarkande kvinnan bredvid mig ett tag till innan de kommer för att hämta mig. Strax därpå kom det två ssk o hämtade mig. 16:25 tillbaka på mitt rum efter uppvaket. Buspigg. Alltså det är klart det känns i brösten, men inte mycket. Troligtvis för att jag fortfarande har lokalbedövning iofs. Haha Fick vatten o blåbärssoppa. Gott!!! Mår oförskämt bra :) Känns som träningsvärk. Inte så mkt tryck över bröstet som jag läst många andra haft. Men märker att jag lätt spänner mig lite o försöker slappna av. Ringer sambon o berättar att det är klart. Berättar att dom inte är så stora så han inte ska bli besviken...haha Nä han tyckte faktiskt om dom innan, det var ju jag som inte var nöjd med två urammade ledsna bröst. Har tittat på dom - så gott det går. Känns ganska små tror jag. 17:30 fick kaffe, smörgås o 70% choklad. Mums!! Känner att det värker lite mer o har lite svårt att resa mig upp, men det går. Har tagit upp armarna över huvudet, för det skulle man tydligen. Det går bra. Det känns som att jag kört ett rejält styrkepass för bröst efter ett par veckors vila. Haha..men jag hade förväntat mig mer smärta..ska väl inte ropa Hej än förstås, troligtvis har jag fortfarande kvar lokalbedövningen. Sen har jag väldigt hög smärttröskel vilket bara är bra en dag som denna. Jag vill ofta ta djupa andetag av nån anledning, och det går alldeles utmärkt bra :) kanske beror på att det ändå är som ett litet tryck över bröstet. Känner mig lite yr i huvudet när jag satte mig upp, men det beror väl på lågt blodsocker och mitt låga blodtryck (93/63) Narkosläkaren sa till mig innan, för jag frågade om lågt blodtryck, då säger han: Vi gillar lågt blodtryck, då lever man längre :) Alla är väldigt trevliga o lättsamma. Bäst av allt är att dom är sådär lagom pratsamma o gör det de ska o sen får jag vara ifred. Det passar mig perfekt, lite små tjitt chat o skratt o sen är det bra :) Samtidigt som det känns att de har tid för mig o är lugna o glada. Nåt som känns sååå bra, fånigt kanske, men det är att de tvättat bort allt Paolo skrivit o ritat på mig, känns liksom fräscht och fint på kroppen nu :) det syns lite svagt här o där, men jag gillar att de har ansträngt sig. 18:30 sugen på att åka hem, men vågar inte riktigt fråga än. Känner att jag blir lite yr så fort jag ändrar ställning litegrann. Jag ligger här och är mest förvånad över hur bra allt gått hittills, över förväntan :) peppar peppar ta i trä. Men jag läste nån tjejs op berättelse minns jag som skrev att dag 2 -4 var värst. Då har man ju inte en massa smärtstillande i kroppen på samma sätt som här på kliniken :) Nää nu måste jag gå o kissa. Lovat att ringa på klockan då, så jag gör det nu. Ssk Anna kom in o frågade om jag ville passa på o titta på mina nya bröst. Fick titta på dom på riktigt för första gången. Ååååhhhh dom är SÅÅÅ fina. My god vad jag är glad!! Känns perfekta i storleken!! Inte alls små som jag tyckte för två timmar sen...haha 18:35 messat sambon o sagt att han får komma o hämta mig. Underbart!!! Har fått massa information nu av gulliga ssk Anna, fick dessutom en present med hudvårdsprodukter från AK :) jag älskar presenter. Nu ser jag framemot att få åka hem o mysa med min sambo o se en film :) Lycka till alla ni andra som har er operation att se framemot!! Kram kram

Jag och min mor tog 8.41 tåget till Stockholm från Västerås. Hade extremt svårt att sova, dels för att jag var nervös och dels för att jag hade jätte varmt på rummet. Men vilket fall, gick upp strax innan 6 så att jag skulle få i mig lite frukost. Sista tiden var 6.00 och då tog jag min sista tugga på mackan. Släppte av min ena bror på fritis och min andra på jobbet sen vidare till stationen där vi köpte en tidning och lite vatten. Fick dricka vatten, kaffe och te. Men tycker inte om te och kaffe (speciellt inte utan mjölk) så vi köpte en imsdal. Fick dricka fram till klockan 10 då de var 2 timmar kvar tills jag skulle vara på kliniken. Vi gick från stationen till Akademikliniken, tog ca en timma. Men vi var ganska sega och shizzles. Väl där gick  vi till fel reception och blev ledda till rätt. Fick ett rum, nummer 10 för att vara exakt och gjorde mig hemmastadd genom att sätta på mig en snygg skjorta och morgonrock. Han som opererade mig heter Paolo och han kom snabbt in och kollade till mig, sen tog vi lite före bilder (hemska om man frågar mig!!) och han prata lite om vad han skulle göra och vad jag tyckte om det. Kom väldigt bra överäns med honom och kände mig i säkra händer. Sen var det att trippa tillbaka till rummet och vänta på narkosläkaren som gav mig några tabletter och ställde lte frågor. Han tyckte att jag var väldigt duktig som höll mig till tidsschemat med mat och dryck. Han gick sen och en sköterska kom in och pratade lite med mig och strax innan 12 stack vi in till operationsrummet. Pratade med henne om nålen som jag skulle ha i armen då jag tycker att de är extremt obehagligt och hon fick mig att känna mig väldigt trygg och säker. Och de gick bra trotts att de gjorde lite ont. Sen fick jag narkosen och minns att jag skrattade för att hela taket började gunga, haha! Vaknade runt 14.15 på uppvaket och var helt slut. Paolo kom och pratade med mig och sa att de gått superbra och att han var nöjd. Sen en halvtimma senare kom jag inte till vanliga rummet. Mamma väntade där på mig och tyckte synd om mig för att jag var så blå. Hade även lite ont med de gick över då jag fick smärtstillande. Sen dess har jag bara tagit alvedon och inte kännt någon smärta. Fick lite nyponsoppa, vatten och en macka. Servicen var så himla grym där och jag är glad att jag valde just Akademikliniken. Ska på återbesök om 10 dagar och ta bort gipset, kommer bli mycket spännande. Detta va iallafall min "operationsberättelse", hoppas ni gillade den.

akademikliniken får högsta betyg när det gäller vårdomsorg!!! så uppassad har jag aldrig blivit fick hjälp med allt efter operationen vilket var behövligt för jag var verkligen ett vraaaaak efter narkosen. jag sov tills jag gick därifrån ha ha gick fem minuter innan stängning jag var sååååå trött ha ha. smärtan var påtaglig, ja, men bara två första dagarna sen försökte jag röra på mig så mycket jag kunde  utan att lyfta tungt, och det har underlättat sjukt mycket tror jag. så lång tid tog det: från inskrivning till uppvak ca två timmar. från inskrivning till utskrivning ca sju timmmar så ont gjorde det i brösten när jag vaknade: 8/10 sjukt stel! så ont gjorde det i brösten efter två dagar: växlar mellan oj just ja jag har ju opererat mig till fasseeeeeen vad det bränner i boobsen, typ när man ändrar position efter en lång stund.  

Då tänkte jag dela med mig utav min operationsberättelse och tiden efter!! Har nu gått lite mer än två veckor.   Den 17 juni var det ÄNTLIGEN dags att åka in till Akademikliniken, kl 7.30 skulle jag vara där. Fick gå upp vid 5.30 och duscha med descutan en sista gång. Blev supersnygg efteråt. Håret stod åt alla håll. Ingen lotion eller ansiktskräm efteråt så helt torr överallt typ. Kände mig som ett VRAK verkligen. Tänkte ta en kopp te innan jag och min sambo skulle bege oss men insåg att det var för sent. Kul. Hoppade in i bilen hungrig och törstig och lite arg på mig själv för att jag inte gick upp lite tidigare och fick dricka mitt morgonte haha. Nog om det. Kom fram till AK ca 7.00. Hade med mig min lilla valp på 10 veckor i knät som jag pussade lite extra på och sen tänkte jag ju sitta och mysa där i ialla fall en kvart till. Nehe, då blev jag helt plötsligt jättenervös och var tvungen att SPRINGA på toaletten inne på kliniken, haha. Hann dock anmäla mig först för det kändes ju som att det borde jag göra och inte bara rusa förbi hon som stod där och sa "hej och välkommen" så glatt! Satt hur som helst på toa i typ 10 min... Sen fick jag lov att gå ner och säga hejdå igen till min sambo och lilla vovve. Gick upp igen och skulle upp en trappa till där de skulle ropa upp mitt namn trodde jag. Satt redan folk där, hur fräscha som helst och där kom jag i min rosa mjukisdress med foppatofflor och hår åt alla håll. Hej hej. Så blev det min tur. Fick ett rum och fick två st rockar (en tunn och en lite tjockare) och tofflor. Sen skulle jag prova ut en sportBH och blev small. Valde vit. Skulle ha den nere vid höften så att efter operationen skulle den var lätt att få på mig. Efter ca 20 min kom Paolo och ritade på mig. 7.50 alltså! Gick väldigt fort och han var så skicklig. Var så glad och tog bort min nervositet lite. Gick tillbaka till rummet. Fotade lite på min målning. Skickade till min kille. Sen kom narkosläkaren efter några minuter. Han var så lugn så blev ännu lugnare av honom haha.. Tänkte att allt gick så himla fort och smidigt. Snart skulle jag opereras. Fast 10.20 opererades jag. Förstår fortfarande inte varför det drog över på tiden så mycket.... Frågade aldrig. Låg och höll på med mobilen så märkte knappt av tiden. Men klart att jag undrade. Var lite för feg för att fråga vad som hände... Borde jag gjort! Men sen helt plötsligt kommer det in en söt liten dam och ger mig några tabletter och så var det dags! DÅ blev jag nervös. Tror alla inne i operationsrummet märkte det. Sa knappt något och såg säkert livrädd ut. Men de tog hand om mig såååå bra och pratade med mig, berättade vad de gjorde osv. Fick klä av mig och lägga mig på operationsbordet med armarna utåt. En tog blodtryck på mig medan en annan stoppade om mig (det var kallt där så låg och skakade) och en tredje satte i dropp. Kändes bra att allt hände på en gång. Sen sa damen bara "nu får du lite lugnande, du kan bli lite yr.." LITE? Haha. Låg och tittade upp i taket och allt började snurra. Sen kom narkosläkaren in och då sa hon "tänk på något fint nu för nu ska du få sova lite" Fick en till spruta och sen slocknade jag.    Vaknar upp och är helt pigg. Känns konstigt. Var lite yr men ändå pigg. Känner att det är tungt att andas men inget mer. Tittade på mina bröst. LYCKA!!!!! :D Då kommer det en sköterska och pratar lite med mig och frågar hur jag mår. Jag säger att det gör ont att andas och hon säger att det är normalt. Hör att hon säger till några andra att jag är redo att åka till mitt rum. Detta är kl 12.15 ungefär. Väl inne på rummet får jag blåbärssoppa, macka, choklad, vatten. Åh så gott det var!!!!!! Kände knappt att jag åt för att jag var så hög men ändå. Tittade på mina bröst igen. Kommer ihåg att jag frågade flera gånger om jag fick åka hem snart men var lite tidigt för det än så länge. Fick min mobil av en sköterska och ringde min kille. Minns inte vad vi pratade om men berättade väl att allt gått bra osv. Ringde min bästa vän och andra nära vänner. Efter det slocknade jag. Vaknade igen vid 14 ungefär. Så kom en sjuksköterska in och frågade om jag ville gå på toaletten. Var fortfarande lite hög och sa att "JAAA DET KAN JAG VÄL GÖRA:D" Hon typ skrattade lite och hjälpte mig ur sängen. Kändes liiiiite läskigt att gå där men det gick bra. Gick på toa heeelt själv haha. Tillslut kom Paolo och jag sa hur nöjd jag var och han var också jättenöjd. Tittade ner på brösten för 2039248 gången och började nästan gråta lite. Fick smärtstillande, sa hejdå och sen efter ca 20 minuter var min kille och hämtade mig. Åkte hem med lilla valpen i knät och höll i mig vid varje gupp. Kändes som att brösten skulle ploppa ut men det gick bra!!!    Väl hemma stod jag vid spegeln ungefär resten av dagen, fotade och hade mig! :D Inte alls ont, bara stel. Trodde jag skulle ligga död i sängen men icke! Dock de kommande dagarna var inte lika roliga men inte heller olidliga....... Berättar mer om det sen! PUSS OCH KRAM                          

Den 29 maj var det äntligen dags för min bröstförtstoring som jag funderat fram och tillbaka på i säkert 8 år. kl 10 skulle jag vara på kliniken men vaknade redan kl 05:30 för jag var så nervös. Passade på att dricka lite te och saft medan jag fortfarande fick, och satt sedan och tittade på nyhetsmorgon tills det var dags att åka. Var nästan inte alls nervös utan mer glad och speedad, nervositeten kom när jag hade gått av T-banan vid Gärdet och såg kliniken bakom träden. Då fattade jag att det skulle hända på riktigt. Ringde min kompis och pojkvän och sa att jag tänkte åka hem igen och strunta i allt för jag var så nervös, men de övertalade mig att det skulle gå bra, så jag gick in genom dörrarna :)   När jag kom till avdelningen kom en gullig sjuksköterska och tog hand om mig och visade mig till mitt rum (nr 12). Hon visade mig hur allting funkade och jag fick byta om till nattskjorta och morgonrock och jättefula tofflor! Hon sa att Paolo skulle komma strax, och bara efter ca 10 min dök han upp. Lugn, trevlig och all min nervositet försvann. Vi gick till ett annat rum och han ritade på bröstkorgen och tog lite bilder. Jag frågade när operationen skulle bli och då svarade han "tja .. om 20 min, låter det bra?" jag fick panik igen! 20 min, det är ju jättesnart! Jag frågade honom om han trodde att det skulle bli bra. "jag tror inte, jag vet att det kommer bli bra, annars skulle jag inte opererat dig" sa han :) Jag fick gå in på rummet igen och sedan kom narkosläkaren och frågade lite frågor, och nån minut senare dök narkossköterskan upp. Jättetrevliga bägge två! Narkossköterskan gav mig tabletter som jag skulle ta, och sen plötsligt var det dags att gå till op-salen.    Op-salen var ren och fin, jag fick ta av mig morgonrocken och lägga mig på operationsbordet med en varm filt över mig. Fick även "värmesockor" på benen så att jag inte skulle frysa. Narkossköterskan satte en infart i min högra arm och gav mig lite smärtstillande som jag blev helt flummig av. Sen sa hon "nu får du sova så gott" och sprutade något annat i armen. Jag frågade om jag skulle räkna ner från 10, men hann bara till 8 innan jag sov som en sten.    När jag vaknade var jag helt förvirrad. Trodde inte att jag hade opererats än, och frågade när det var min tur egentligen. Hade svårt att andas och fick mer smärtstillande. När jag tittade under täcket så såg jag mina nya bröst! Äntligen! Jag hade överlevt! Kunde knappt tro att det hade gått så smidigt :) Efter en stund rullade dem in mig på mitt rum, och jag fick prova att dricka vatten och blåbärssoppa med sugrör. Mådde inte alls illa och hade knappt ont heller. Låg och somnade av och till i några timmar. Fick hjälp av en sjuksköterska när jag skulle gå på toaletten, men var mest yr. Det ömmade en del i brösten men inte den där hemska smärtan som jag hade varit rädd för. Efter några timmar kom min pojkvän och en kompis och hämtade mig och vi tog taxi hem.    Nu har det gått några dagar och jag mår fortfarande förvånansvärt bra. Har kunnat vara ute och gå, träffa vänner osv. från dag 1 men är mer trött än vanligt. Nu väntar jag med spänning på att mina nya älsklingar ska läka :)   Kan verkligen rekommendera Akademikliniken i Sthlm och dr Paolo Montemurro. Riktigt bra bemötande, proffsiga, trevliga och helt underbara! 

Jag skrev dagbok och har bestämmt mig för att publicera den för att hjälpa andra.   Dag 0 – operationsdag Jag har haft svårt att bestämma mig för hur Jag ska räkna dagarna. Är operationsdagen dag noll, eller dag 1??  Hur som helst har jag iaf bestämt mig nu, som ni ser ovan. Larmet stod på 7.40, riktig sovmorgon vilket kändes bra. Dagen innan fick påminna mig själ om om igen om att inte gå upp tidigt för att ”hinna äta en ordentlig frukost”, eftersom man inte får den dagen som man opereras på grund av sövningen. Hur som helt lyckades jag komma ihåg att inte äta något. Däremot blev det en kopp te med lite socker i, vilket ska vara okej fram till 2 timmar före operation. Passade självklart även på att dricka ett glas vattenför att minimera risken för uttorkning. Därefter blev det ännu en härlig Descutan dusch. Ingen smink, hudkräm eller ens deo fick man använda så det gick ju rätt fort att göra sig iordning. Jag satte på mig de kläder jag tänkte åka hem i redan från början för att slippa släpa massa packning. Jag skulle vara på plats på kliniken kl 10.00  och hade självklart tagit i så att jag skulle vara där i god tid. Tur var väl det eftersom jag missade att hoppa av vid ett byte, satt helt i mina egna drömmar och missade ca 20 min. Eftersom jag hade god tidsmarginal gjorde dock detta inget.   Väl framme på kliniken gick jag till receptionen och efter legitimering skickade de mig en trappa upp där en trevlig sköterska tog emot. Jag blev visad till ”mitt” rum. Sedan kom narkosläkaren och pratade lite om hur det skulle gå till, frågade så att jag inte ätit eller druckit för tätt inpå, samt om jag hade några frågor. Därefter bytte jag om till klinikens skjorta (som en stor mjuk sjukhusskjorta) och satte på mig en morgonrock över sedan kom Jonas och visade mig till ett litet undersökningsrum där vi gick igenom de förändringar jag önskade igen. Han hade med sig en ”praktikant” någon kollega från utlandet vilket jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Å ena sidan är jag rädd för att han fick göra något på min näsa, och eftersom jag inte vet vem det var, vad han har för erfarenhet osv ville jag självklart inte att hans kulle röra den. Å andra sidan kanske Jonas gjorde min näsa ännu mer noggrant eftersom det var i utbildningssyfte..Jag hoppas, och har valt att tro på det senare alternativet. Jag kände även att det gick väldigt snabbt när Jonas och jag pratade igenom förändringarna före operationen. Vilket resulterade i att jag gick tillbaka till honom och försökte att tydliggöra vissa saker. Jag hoppas att han förstod vad jag menade, och det kommer ju att visa sig inom de närmaste månaderna när näsan tar form.   Såhär i efterhand skulle jag därför vilja tipsa er om att skriva ner eventuella tankar och åsikter som ni vill ta upp mer kirurgen precis innan ingreppet. Det kan ju vara något ni kommer på på natten innan, eller på väg dit.   Efter att ha väntat på mitt rum med några tidningar som underhållning i ca en halvtimma var det så dax att gå till operationsavdelningen. Där tog narkossköteska och en till sköterska emot mig. De tyckte att det var kallt i rummet och att jag kändes väldigt kallt så de satte på en sorts fläkt som blåste var luft in under filten på mina ben, gulligt. Sen var det dags att somna, de kopplade dropp och gav mig lugnande. Jag han uppfatta att narkosläkaren kom in i rummet. Sköterskan höll hela tiden min hand och berättade vad som hände och att man kan bli lite snurrig. Sagt och gjort, snurrig blev jag och sedan somnade jag.    Jag vaknade sedan upp precis när jag kommit till uppvaket och narkossköteskan rullad in min säng där. Hon sa att allt gått bra och det var underbart att vakna eftersom jag var lite orolig för det där med att bli sövd. Jag fick lite vatten och en värktablett, vilade lite men ganska snart undrade sköterskan på uppvaket om jag ville komma till mitt rum. Sköterskorna från den andra avdelningen (!?) komma och hämtade mig och rullade in sängen på mitt rum igen. Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg så mycket av det.   Väl på rummet fick jag vatten och blåbärssoppa, sedan vilade och därefter fick jag lite macka och yoghurt med bär. Det smakade fantastiskt!! ..och jag blev inte heller illamående vilket kan ske  när man äter efter narkos. Min operation tog ca 1 timma. Jag vilade ca 3,5 timma efter operationen innan jag åkte hem. Under den tiden kom även Jonas in till mig och pratade med mig om hur operationen gått och det hade tydligen gått bra. De gulliga sköterskorna kom in då och då och frågade hur jag mådde, bytte kompressen under näsan som jag fyllde med blod hela tiden samt hjälpte mig på toa. Det var tur att jag var förberedd på hur hysteriskt illa det kunde se ut, för det som mötte mig i spegeln på toa var inte snyggt. Jag tog taxi hem vid 15.30-tiden. I taxin hem hade kylde jag mig med min kylmask som jag laggt i frysen dagen innan och haft med mig. Detta för att minska svullnaden. Väl hemma åt jag faktiskt riktig mat även om den inte smakade så mycket. Resten av kvällen ägnade jag åt att kyla mig med is, med tyg emellan såklart för att inte skada huden. Samtidigt lyssnade jag på ljudbok vilket kändes skönt då jag inte behövde anstränga ögonen utan bar kunde ligga och vila och koncentrera mig på att kyla ögonen. Jag hade inte ont, men kände mig rejält omtöcknad.   Natten var ganska seg, hade svårt att somna och vaknade ca varannan timme. Detta var dock ganska bra då jag vid dessa tillfällen gick upp och bytte den smälta isen mot ny. Samt att jag bytte kompressen under näsan några gånger. Jag sov med en påse is mot ögonen för att minimera svullnad.   Dag 1 Bortsett från att jag vaknat varannan timma sov jag förvånansvärt bra, och länge. OBS, i nästan sittande ställning såklart. Idag är jag ordentligt svullen och blå. Jag äter min ananas ordentligt, har gjort en gigantisk fruktsallad för att få i mig massa antioxidanter. Jag tänker dock att det nog är viktigt att kroppen får i sik lite energi vid en sån här operation så det ska allt bli några makor till frukost också. Vatten är ju alltid bra för att rena kroppen så mycket av den varan försöker jag att få i mig.   Jag har väldigt svårt att få in någon luft via näsan, ibland går det, ibland går det inte, man måste ju testaJ Däremot har jag inte ont, men känner mig svag. Nu ska jag fortsätta att kyla mitt ansikte och lyssna på ljudbok.   Dag 2 Även denna natt som jag i princip sittande med is i ansiktet. Jag vaknade ca var fjärde timma och bytte då den smälta isen mot ny. Självklart hade jag tyg emellan för att skydda huden om för kraftig kyla och att slippa ha plast direkt mot ansiktet. Jag är fruktansvärt blå i trynet. Frysen klarar inte riktigt av att frysa ny is i den takt jag förbrukar, då har jag två is-kartor (eller vad det nu kan kallas), min kylmask samt 3 iskubspåsar som jag fyllde före operationen. De där iskubspåsarna har varit min rädding när frysen inte pallat trycket.   Eftersom jag läst från andra som opererat näsan att man ska ha flytande föda hemma har jag laddat upp med en del. Detta har dock inte varit något problem för mig. Det enda svåra för mig har varit att få in maten i munnen eftersom jag har en kompress fasttejpad under näsan för att fånga upp blod och snor.. not nice. Jag kan dock säga att maten inte smakar särskilt mycket och vissa saker smakar konstigt. Drack precis lite oboj och det smakade inte alls gott, det smakade mat på nått konstigt äckligt sätt, typ vitlök. Jag ska inte dricka det igen förens jag fått tillbaka min rätt smak då jag inte vill förstöra min älskade chokladmjölk. Jag har läst att det kan ta upp till en vecka innan man känner smaken som den brukar vara. Idag har jag inte använt kompress under näsan så mycket. Jag har dock försiktigt, försiktigt petat met topps precis i öppningen till näsan. Aja baja, det får man inte göra. Men jag blir så täppt och det rinner snor och var..men inte så mycket att det är värt att ha kompress under. Näsvingarna är så svällda att det liksom inte finns något hål in. Jag har inte ont i näsan, men det liksom spänner och trycker under gipset, misstänker att det är svullnaden.   Dag 3 I natt sov jag utan kompress under näsan. Jag är om möjligt ännu mer blå idag än igår. På ena ögat har det nu gått hela vägen runt. Jag tror faktiskt att det är värre än vad det ser ut på bilderna. Tror dock att jag inte är mer svullen än igår, men det är svårt att avgöra, det jag kan säga är att jag iaf inte har svullnat i samma takt som de tidigare dagarna. Detta innebär väll att jag kommer att se ut som en hamster vid dagens slut eller imorgon bitti. Alltså att jag kommer att svullna upp runt munnen, som jag sett att många gör. Eftersom jag inte är mer svullen runt ögonen idag än igår har jag slutat att kyla. Detta då kylningen är till för att hålla nere svullnaden och därmed även motverka att blodkärl spricker som leder till  blåmärken. Om svullnaden däremot har lagt sig och man fortsätter att kyla ett blåmärke finns risk man förlänger själva läkningsprocessen för blåmärket. Dag 4 Yess, inte alls så svullen runt ögonen längre, kanske lite…jag tror inte heller att jag har blivit mer blå,  det verkar i alla fall ha avstannat. Jag är livrädd för dessa blåmärken. Vissa blir knappt blå alls och vissa får lite som är borta på ett par veckor medans andra kan ha kvar sina i upp till 4 veckor!!   Jag ställde in mig på det värsta och de blåmärken som jag har lär ju inte försvinna på bara 2 veckor, pust. Mina kommer nog att ta ca 4 veckor på sig. Jag är helt blå runt ett av ögonen förutom en liten liten bit på ögonlocket, som om jag glömt att måla eyeliner på en ca 1,5 cm lång sträcka där jag alltså inte är blå. Det andra ögat är inte lika blått, där är jag ”bara” blå fram till drygt hälften av ögat. Jag är dock inte riktigt blå, snarare röd-blå, vilket tyder på att blåmärkena inte är så gamla än. Först blir man röd, sedan lila-svart, därefter blå och sedan gul-grön.   Idag har delar av mina blåtiror trillat ned på kinderna där jag är blå, som två små glada blå munnar. Nu är det dags att ta nästa steg i kampen mot blåtirorna nämligen VÄRME.   Dag 0 – operationsdag Jag har haft svårt att bestämma mig för hur Jag ska räkna dagarna. Är operationsdagen dag noll, eller dag 1??  Hur som helst har jag iaf bestämt mig nu, som ni ser ovan. Larmet stod på 7.40, riktig sovmorgon vilket kändes bra. Dagen innan fick påminna mig själ om om igen om att inte gå upp tidigt för att ”hinna äta en ordentlig frukost”, eftersom man inte får den dagen som man opereras på grund av sövningen. Hur som helt lyckades jag komma ihåg att inte äta något. Däremot blev det en kopp te med lite socker i, vilket ska vara okej fram till 2 timmar före operation. Passade självklart även på att dricka ett glas vattenför att minimera risken för uttorkning. Därefter blev det ännu en härlig Descutan dusch. Ingen smink, hudkräm eller ens deo fick man använda så det gick ju rätt fort att göra sig iordning. Jag satte på mig de kläder jag tänkte åka hem i redan från början för att slippa släpa massa packning. Jag skulle vara på plats på kliniken kl 10.00  och hade självklart tagit i så att jag skulle vara där i god tid. Tur var väl det eftersom jag missade att hoppa av vid ett byte, satt helt i mina egna drömmar och missade ca 20 min. Eftersom jag hade god tidsmarginal gjorde dock detta inget.   Väl framme på kliniken gick jag till receptionen och efter legitimering skickade de mig en trappa upp där en trevlig sköterska tog emot. Jag blev visad till ”mitt” rum. Sedan kom narkosläkaren och pratade lite om hur det skulle gå till, frågade så att jag inte ätit eller druckit för tätt inpå, samt om jag hade några frågor. Därefter bytte jag om till klinikens skjorta (som en stor mjuk sjukhusskjorta) och satte på mig en morgonrock över sedan kom Jonas och visade mig till ett litet undersökningsrum där vi gick igenom de förändringar jag önskade igen. Han hade med sig en ”praktikant” någon kollega från utlandet vilket jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Å ena sidan är jag rädd för att han fick göra något på min näsa, och eftersom jag inte vet vem det var, vad han har för erfarenhet osv ville jag självklart inte att hans kulle röra den. Å andra sidan kanske Jonas gjorde min näsa ännu mer noggrant eftersom det var i utbildningssyfte..Jag hoppas, och har valt att tro på det senare alternativet. Jag kände även att det gick väldigt snabbt när Jonas och jag pratade igenom förändringarna före operationen. Vilket resulterade i att jag gick tillbaka till honom och försökte att tydliggöra vissa saker. Jag hoppas att han förstod vad jag menade, och det kommer ju att visa sig inom de närmaste månaderna när näsan tar form.   Såhär i efterhand skulle jag därför vilja tipsa er om att skriva ner eventuella tankar och åsikter som ni vill ta upp mer kirurgen precis innan ingreppet. Det kan ju vara något ni kommer på på natten innan, eller på väg dit.   Efter att ha väntat på mitt rum med några tidningar som underhållning i ca en halvtimma var det så dax att gå till operationsavdelningen. Där tog narkossköteska och en till sköterska emot mig. De tyckte att det var kallt i rummet och att jag kändes väldigt kallt så de satte på en sorts fläkt som blåste var luft in under filten på mina ben, gulligt. Sen var det dags att somna, de kopplade dropp och gav mig lugnande. Jag han uppfatta att narkosläkaren kom in i rummet. Sköterskan höll hela tiden min hand och berättade vad som hände och att man kan bli lite snurrig. Sagt och gjort, snurrig blev jag och sedan somnade jag.    Jag vaknade sedan upp precis när jag kommit till uppvaket och narkossköteskan rullad in min säng där. Hon sa att allt gått bra och det var underbart att vakna eftersom jag var lite orolig för det där med att bli sövd. Jag fick lite vatten och en värktablett, vilade lite men ganska snart undrade sköterskan på uppvaket om jag ville komma till mitt rum. Sköterskorna från den andra avdelningen (!?) komma och hämtade mig och rullade in sängen på mitt rum igen. Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ihåg så mycket av det. Väl på rummet fick jag vatten och blåbärssoppa, sedan vilade och därefter fick jag lite macka och yoghurt med bär. Det smakade fantastiskt!! ..och jag blev inte heller illamående vilket kan ske  när man äter efter narkos.   Min operation tog ca 1 timma. Jag vilade ca 3,5 timma efter operationen innan jag åkte hem. Under den tiden kom även Jonas in till mig och pratade med mig om hur operationen gått och det hade tydligen gått bra. De gulliga sköterskorna kom in då och då och frågade hur jag mådde, bytte kompressen under näsan som jag fyllde med blod hela tiden samt hjälpte mig på toa. Det var tur att jag var förberedd på hur hysteriskt illa det kunde se ut, för det som mötte mig i spegeln på toa var inte snyggt.   Jag tog taxi hem vid 15.30-tiden. I taxin hem hade kylde jag mig med min kylmask som jag laggt i frysen dagen innan och haft med mig. Detta för att minska svullnaden. Väl hemma åt jag faktiskt riktig mat även om den inte smakade så mycket. Resten av kvällen ägnade jag åt att kyla mig med is, med tyg emellan såklart för att inte skada huden. Samtidigt lyssnade jag på ljudbok vilket kändes skönt då jag inte behövde anstränga ögonen utan bar kunde ligga och vila och koncentrera mig på att kyla ögonen. Jag hade inte ont, men kände mig rejält omtöcknad.   Natten var ganska seg, hade svårt att somna och vaknade ca varannan timme. Detta var dock ganska bra då jag vid dessa tillfällen gick upp och bytte den smälta isen mot ny. Samt att jag bytte kompressen under näsan några gånger. Jag sov med en påse is mot ögonen för att minimera svullnad.   Dag 1 Bortsett från att jag vaknat varannan timma sov jag förvånansvärt bra, och länge. OBS, i nästan sittande ställning såklart. Idag är jag ordentligt svullen och blå. Jag äter min ananas ordentligt, har gjort en gigantisk fruktsallad för att få i mig massa antioxidanter. Jag tänker dock att det nog är viktigt att kroppen får i sik lite energi vid en sån här operation så det ska allt bli några makor till frukost också. Vatten är ju alltid bra för att rena kroppen så mycket av den varan försöker jag att få i mig. Jag har väldigt svårt att få in någon luft via näsan, ibland går det, ibland går det inte, man måste ju testaJ Däremot har jag inte ont, men känner mig svag. Nu ska jag fortsätta att kyla mitt ansikte och lyssna på ljudbok.   Dag 2 Även denna natt som jag i princip sittande med is i ansiktet. Jag vaknade ca var fjärde timma och bytte då den smälta isen mot ny. Självklart hade jag tyg emellan för att skydda huden om för kraftig kyla och att slippa ha plast direkt mot ansiktet. Jag är fruktansvärt blå i trynet. Frysen klarar inte riktigt av att frysa ny is i den takt jag förbrukar, då har jag två is-kartor (eller vad det nu kan kallas), min kylmask samt 3 iskubspåsar som jag fyllde före operationen. De där iskubspåsarna har varit min rädding när frysen inte pallat trycket.   Eftersom jag läst från andra som opererat näsan att man ska ha flytande föda hemma har jag laddat upp med en del. Detta har dock inte varit något problem för mig. Det enda svåra för mig har varit att få in maten i munnen eftersom jag har en kompress fasttejpad under näsan för att fånga upp blod och snor.. not nice. Jag kan dock säga att maten inte smakar särskilt mycket och vissa saker smakar konstigt. Drack precis lite oboj och det smakade inte alls gott, det smakade mat på nått konstigt äckligt sätt, typ vitlök. Jag ska inte dricka det igen förens jag fått tillbaka min rätt smak då jag inte vill förstöra min älskade chokladmjölk. Jag har läst att det kan ta upp till en vecka innan man känner smaken som den brukar vara. Idag har jag inte använt kompress under näsan så mycket. Jag har dock försiktigt, försiktigt petat met topps precis i öppningen till näsan. Aja baja, det får man inte göra. Men jag blir så täppt och det rinner snor och var..men inte så mycket att det är värt att ha kompress under. Näsvingarna är så svällda att det liksom inte finns något hål in. Jag har inte ont i näsan, men det liksom spänner och trycker under gipset, misstänker att det är svullnaden.   Dag 3 I natt sov jag utan kompress under näsan. Jag är om möjligt ännu mer blå idag än igår. På ena ögat har det nu gått hela vägen runt. Jag tror faktiskt att det är värre än vad det ser ut på bilderna. Tror dock att jag inte är mer svullen än igår, men det är svårt att avgöra, det jag kan säga är att jag iaf inte har svullnat i samma takt som de tidigare dagarna. Detta innebär väll att jag kommer att se ut som en hamster vid dagens slut eller imorgon bitti. Alltså att jag kommer att svullna upp runt munnen, som jag sett att många gör. Eftersom jag inte är mer svullen runt ögonen idag än igår har jag slutat att kyla. Detta då kylningen är till för att hålla nere svullnaden och därmed även motverka att blodkärl spricker som leder till  blåmärken. Om svullnaden däremot har lagt sig och man fortsätter att kyla ett blåmärke finns risk man förlänger själva läkningsprocessen för blåmärket.   Dag 4 Yess, inte alls så svullen runt ögonen längre, kanske lite…jag tror inte heller att jag har blivit mer blå,  det verkar i alla fall ha avstannat. Jag är livrädd för dessa blåmärken. Vissa blir knappt blå alls och vissa får lite som är borta på ett par veckor medans andra kan ha kvar sina i upp till 4 veckor!! Jag ställde in mig på det värsta och de blåmärken som jag har lär ju inte försvinna på bara 2 veckor, pust. Mina kommer nog att ta ca 4 veckor på sig. Jag är helt blå runt ett av ögonen förutom en liten liten bit på ögonlocket, som om jag glömt att måla eyeliner på en ca 1,5 cm lång sträcka där jag alltså inte är blå. Det andra ögat är inte lika blått, där är jag ”bara” blå fram till drygt hälften av ögat. Jag är dock inte riktigt blå, snarare röd-blå, vilket tyder på att blåmärkena inte är så gamla än. Först blir man röd, sedan lila-svart, därefter blå och sedan gul-grön. Idag har delar av mina blåtiror trillat ned på kinderna där jag är blå, som två små glada blå munnar. Nu är det dags att ta nästa steg i kampen mot blåtirorna nämligen VÄRME.   Dag 5 Sent igår kväll tyckte jag mig faktiskt kunna se en viss minskning av mina blåtiror efter ihärdigt värmande under flera timmar igår. Jag börjar bli rejält trött på detta nu. Har inte varit ute senan operationen, och då menar jag utanför dörren. Gipset är stort och i vägen och tapen som sitter under är riktigt äcklig. Den är alldeles brun på grund av blod och smuts. Jag har försökt att rengöra så gott det går med våtservetter men det äckliga i tapen går inte bort. Min nästäppa är i princip oförändrad. Ibland kan jag andas lite (eller snarare få in lite, lite luft) genom någon av näsborrarna och ibland är det helt stopp. Det är som att det kommer mer sårvätska som der ut som var ur den ena näsborren och mer snorliknande ur den andra vilket jag misstänker är vad som gör att det i princip är stopp i näsan. Nar jag blir för trött på detta tar jag flrsiktigt försiktigt lite tops för att försöka få ur lite av geggan. Idag har jag fortsatt att värma mina blåtiror och det hjälper!!! ..Känns dock som att värmen gör att jag blir än mer täppt i näsan vilket ju inte är så konstigt men kan jag slippa vara blå i trynet i flera veckor är det värt det. Sakta men säkert ser jag hur jag blir mindre och mindre blå. Det verkar som det är lättast att få bort det som sitter runt ögonen som är mer åt det röda hållet (alltså inte riktigt blivit blåtiror än) än det verkar vara att få bort de blå glada munnarna som halkat ned på mina kinder, som blåtiror gärna gör.   Dag 6 Natten till idag hade jag riktigt svårt att sova., var uppe flera timmar och surfade runt på nätet efter ingen ting. Utan att jag tänkte på det pillade jag lite i näsan (vilket man ju inte får) och helt blötsligt satte kom det ut en stor klump med torkat blod. Shit, tänkte jag. Nu slet jag loss stygnen, å nej. Men ack vad skönt det var, det blev mycket lättare att andas. Jag disikerade den blodklumpen under rinnande vatten i handfatet och hittade som tur var inga stygn, men jag rekommenderar er: pilla inte!!   När jag väl blivit lugn upptäckte jag i min spegelbild att svullnaden på tippen hade lagt sig. Under tapen på gipset var det liksom ett tommrum. Yess, yess tänkte jag tills jag insåg att det nog mest berodde på att gipset hade halkat upp just över tippen, men satt fortfarande hårt runt näsan. Jag försökte att trycka ner det igen då det känns som att har man denna skit på sig kan man lika gärna ha det ordentligt och det blev genast lite mer täppt i näsan eftersom gipset liksom trycker ihop mina näsborrar. Det kändes ändå som ett litet genombrott och jag lyckades somna för natten.   Dagen ägnar jag främst åt att värma mina blåmärken. Det ger resultat!! Nu vill jag bara bli kvitt gipset och helst kunna gå ut i det fina vädret.. men jag håller ut!   Dag 7 - Gipsborttagning Innan jag gick och la mig igår satte jag en tapebit vertikalt på den tape som sitter över tippen och liksom drog ner det och fäste den ovanför min amorbåge på överläppen. Detta för att gipset envisats med att halka upp just över tippen. Eftersom jag läst att tippen är den tar längst tid på sig att läka tänkte jag att det är lika bra att försöka hålla ned svullnanden med gipset så länga jag har kvar det. Och idag händer det!! Gipset ska bort, vilket ska bli fantastiskt skönt.   Uuuh, orolig över gipsborttagningen. Inte över att den ska göra ont utan snarare över vilket resultatet där under är. Men jag har läst på mycket och förväntar mig inte att det ska se perfekt ut eftersom näsan ändrar sig under de kommande månaderna. Nu ska jag klä ut mig till beduin för att åka till kliniken. Har ingen lust att visa mig offentligt i detta gips! Min inställning om hur jag skulle hantera resutlatet vid gipsborttagningen var nog klok. Jag såg nämligen ut som en rumpnisse framifrån. Näsan kändes väldigt smal och lång och så kom det en stor tipp. Ne, fy … tänkte jag. Jaja, jag försökte att hålla humöret uppe: inte bli ledsen, detta är inte slutresultatet. Inte bli ledsen, detta är inte slutresultatet. Inte bli ledsen, detta är inte slutresultatet!   Jag fick tvätta näsan lite själv innan sköterskan tog bilder och sedan tejpade min näsa. När detta var klart fick jag ett litet post-OP kitt vilket gjorde mig glad. När detta var klart gick jag inte direkt ut från kliniken utan var tvungen att gå på toaletten för att kolla lite till. Framifrån ser det mycket bättre ut med tape på än vad det gjorde inne på sköterskans rum precis efter gipsborttagning. Jag vet inte varför det är så. Kan kanske vara att den inte ser så smal ut och mer jämn med tejp på. Jag hade en ganska bred näsa förut och ville ha en smalare näsa, men inte supersmal.   I profil kunde jag inte se någon skillnad..eller kanske lite. Åååå, typiskt, men som sagt: Inte bli ledsen, detta är inte slutresultatet!   Väl hemma jämförde jag profilbilderna och såg faktiskt skillnad, till det bättre! Det positiva med profilen är att på mina konsultationsbilder såg det ut som om kirurgen minskat vinkeln mellan panna och tipp. Att jag alltså skulle få en näsa som stod mer rakt ut även om benet mellan ögonen skulle sänkas. Hoppas ni förstår vad ja menar, det lättaste är nog som sagt att tänka sig att man mäter vinkeln mellan panna och tipp. Hur som helst vill jag ha kvar ungefär samma lutning, men sänka hela profilen.  Just nu känns det nog som att man får det intrycket i alla fall.  Jag har genom denna process försökt att ha inställningen: så länge det blir bättre än innan!   Dag 8, dag 1 efter gipsborttagning Å, va fantastiskt skönt att bli av med gipset och den äckliga tejpen!! Jag sov med huvudet lite högt i natt med för att inte riskera någon svullnad. Jag är nästan inte täppt längre men det går fortfarande upp och ner under perioder kan jag inte andas alls genom näsan.   Det kliar och svider lite i näsan idag och har nog gjort det ett par dagar nu. Jag hoppas att det är stygnen som läker. Jag har inga stygn utanför näsan eftersom jag gjorde en stängd näsplastik och inte flyttade in näsvingarna.   Angående att flytta in näsvingarna kan jag säga att jag efter operationen faktiskt var lite arg att det inte var gjort. På konsultationsbilderna var de definitivt inflyttade. Jag mailade Pär om detta dagen efter min operation och frågade hur han hade tänkt. Han svarade faktiskt bra och sa att han alltid gör en helhetsbedömning vid operationerna och sa att han inte tyckte att det behövdes. Det är bara att hoppas att han har rätt. På ett sätt är det ju väldigt skönt att slippa stygn utanför näsan, med ytterligare risk för komplikationer eller synliga ärr. Jag har dock ingen aning om hur den ser ut under tejpen, det är svårare att föreställa sig än vad man tror. Eller egentligen tycker jag ju at den ser bra ut framifrån med tape, men med tanke på att det inte var den uppfattningen jag hade igår när jag tog bort gipset och fick se den så vill jag inte hoppas för mycket.   Idag har jag ännu inte jobbat något med mina blåtiror eftersom de nästan är borta. Men nu blir det skärpning på den fronten, vem vet hur länge de sitter kvar utan min supermetod: HEAT   Dag 9 – dag 2 efter gipsborttagning Igår var jag riktigt dålig på att värma mina blåmärken. Det är, som sagt, inte mycket kvar av dem nu..men de e ändå synliga! Till råga på att jag var dålig på att värma mina märken gick min kyl-/värmemask sönder.  När jag satt med den tryckt mot ansiktet kände jag plötsligt hur det var något som rann längst ansiktet. Det var den blåa vätskan som sipprade ut ur en av skarvarna. Typiskt!   Idag känns det som om näsan är mer svullen i tippen än den var igår. Eller så hade jag en svullnad som låg över näsryggen som minskat lite vilket ger illusionen att tippen är svullen. Svårt att säga.. Jag testade precis att sminka över mina blåtiror, men det fungerade sådär. Det blev absolut bättre men inte perfekt.   Sedan dag 2, med gips har jag nyst minst 1 gång om dagen. Första gången var jag inte beredd. Det gjorde fruktansvärt ont och det kom ut en stor klump med boldsnorblanding. Därefter har jag liksom lyckats häva dem eller nysa med munnen, så att et inte känns i näsan. Nysningar kan få stygnen att gå upp så kan man häva dem ska man absolut göra det. Idag näs jag nös kom det ut en massa segt snor ur ena näsborren så de var faktiskt rätt skönt. Kliandet och svidandet i näsan har avtagit något idag vilket är skönt.    Dag 10 – dag 3 efter gipsborttagning Idag har näsan känts riktigt bra. Vaknade såklart och var helt täppt, men sedan under dagen har jag knappt varit täppt någonting. Det har inte heller kliat lika mycket idag och svidandet i är helt borta.  Däremot känner jag en stark vilja att ta bort stygnen, som om de vore snorkråkor alltså.   Imorgon ska jag få ta bort tejpen från näsan vilket ska bli himla skönt. Det ska bli spännande att se hur det känns..och hur svullen den är.   Dag 11 – dag 4 efter gipsborttagning  Yess, idag har jag tagit bort tapen. Spännande att se den nya näsan. Den är väldigt bred, men jag misstänker att det är svullnad. Dock är mina små bulor borta, de som jag hade högt uppe på näsryggen. Tidigare var jag som smalast allra allra längst uppe på näsryggen dock syndes inte riktigt detta eftersom huden från pannan och ned till mina bullar liksom jämnade ut det, men nu kan jag känna att jag är som bredast där.   Min tipp at blivit väldigt rund jämfört med tidigare. Del av detta beror såklart på svullnad, men jag är ganska säker på att den kommer att se rundare ut än tidigare även näs svullnaden gått ned. Detta ser jag dock inte som något negativt då den var rätt kantig tidigare.   Angående tejp ska jag nu inte tejpa något mer!! Jag vet att flera på andra bloggar tejpar sina näsor i flera veckor, ibland månader, på nattetid. Min klinik rekommenderar dock inte detta då det är en stor påfrestning på näsan att hålla på att dra bort tejpen. Jag var först frågande till detta efter allt jag läst om det eviga tejpandet. Men det låter ju rätt logiskt att det är påfrestande för en nyopererad näsas skinn att ständigt hålla emot då tape dras loss från den. Vid operationen har man ju trots allt lossat skinnet på näsan från benet för att kunna slipa ned, smala av eller både och.   Om jag skulle uppleva att näsan svullnar upp kraftigt efter att jag tagit bort tejpen sa min sköterska att jag kunde sätta på tejp igen, men i så fall ska den sitta på så länge som möjligt, minst 24 h för att det ska göra någon nytta. Jag frågade även hur jag skulle hantera det om jag tyckte att näsan svullnar upp mycket under natten då jag inte har tejp och det samma gällde där; om jag vill kan jag då sätta på tejp, men låta den sitta minst 24 h för att inte förvärra läkningen då tejpen tas bort. Eftersom högläge minskar svullnaden sa de att jag även kunde testa att sova med huvudet lite högre om jag upplever att näsan svullnar mycket under nätterna.   Den som lever får se hur det går för inatt tänker jag inte sova med någon tejp i alla fall, skönt! Angående näsan känns såhär efter tejpborttagning så är det lite som att ha på sig en lösnäsa, det känns liksom att det är något konstigt med den. Det är som att det pirrar lite i den, men det hör absolut inte ont.   Dag 12 – dag 5 efter gipsborttagning Idag har jag alltså inte sovit med tejp på näsan vilket var fantastiskt skönt. Jag blir fortfarande täppt i näsan till och från, framför allt när jag sover. Detta är dock något som jag blev även tidigare, men jag tror att jag blir något mer täppt i näsan under nätterna än före operationen. Det har ju dock endast gått 12 dagar sedan operationen vilket göt att det kanske inte är så konstigt. Däremot upplevde jag inte att näsan var väldigt svullen, eller mer svullen än igår när jag vaknade. Känns skönt att slippa hålla på att tejpa varenda natt särskilt då min klinik anser att detta gör mer skada än nytta.   Igår skrev jag en del om svullnaden i tippen och näsans utseende framifrån. Jag anser att detta mer eller mindre är oförändrat. Men jag tänkte att jag nu skulle berätta lite om profilen. Det ser ut som jag nu fått lite av en uppnäsa, detta är dock inget konstigt alls eftersom tippen troligtvis är det område som är mest svullet. Detta eftersom gipset inte satt åt runt tippen, som det gjorde runt resten av näsan, vilket i sin tur ju gör att tippen kan svullna upp ordentligt, då det inte funnits något som hållit tillbaka svullnaden där.      Just nu ser min näsa ut att vara lika stor som innan men med en finare form. Vilket ju delvis var vad jag önskade, men det känns som att det vore trevligt om den kunde bli lite mindre. Som sagt har det ju endast gått 12 dagar så det enda man kan säga är väl: TÅLAMOD! ..och mitt lilla motto genom denna process: Så länge det blir bättre än innan!   Dag 13 – dag 6 efter gipsborttagning Även denna natt sov jag utan tape och möjligtvis är jag mer svullen på morgonen än vad jag är på kvällen. Men det är absolut inte så att jag vaknar med en svullen potatisnäsa. Jag kan tänka mig watt den nog är ungefär så svullen som den skulle vara om jag drog bort tejp från den, eller till och med mindre.   Idag är blåmärkena helt, helt borta. Det finns inte en tillstymmelse till att se dem även då jag inte har något smink överhuvudtaget på mig. Redan dag 11 var de ju i princip borta. Jag hade ett litet märke under höger öga, samt att jag var lite grön på båda sidor om munnen. Det gröna gick att sminka bort däremot var märket under ögat svårare. Jag tycket att jag sminkade över det ordentligt, men trotts detta gick det att skönja, särskilt för mig som viste att det fanns där. Detta gick dock inte att få med på bild.   Dag 14 – dag 7 efter gipsborttagning Idag är det exakt två veckor sedan operationen. Det känns märkligt att det har gått så fort. Det känns som att svullnaden har lagt sig en hel del nu. Det är dags att sluta analysera så mycket. Detta t för min egen skull då jag ändå inte kommer att kunna se någon skillnad dag om jag jämför med kortare mellanrum.   Det jag kan säga är att näsan känns fin, den har en bra och jämn form av vad jag kan se nu. Jag tror att den är lite mer svullen på den ena sidan än den andra samt att jag önskar att tippen blir lite mindre. Detta kommer den ju troligtvis att bli då svullnanden i tippen tar längst tid på sig att gå ned, det är inte konstigt om det tar mellan 3-9 månader, eller ännu längre tid. Exempel på detta finner du här: http://www.plasticsurgeryspot.com/images/useruploaded/before_and_after_rhinoplasty_pictur  

Då var det äntligen dags... efter flera år av funderingar så hade jag äntligen kommit fram till JA - jag vill göra något år mina bröst som varit helt oki innan barnen och som fungerat ypperligt för barnen men som efter matbehållare för kidsen varit lite av en hung up för mig. Jag har inte velat bada, basta, duscha och sova avklädd med andra osv. Jag har även hunnit förlika mig med att JA - jag tänker lägga de här pengarna på mig själv även om vi i familjen skulle kunna göra mycket annat kul för dem.   Jag hade tid på Akademikliniken klockan 10. Konstigt nog så sov jag bra natten innan och på tåget upp till Stockholm var jag förvånansvärt lugn. När jag kom dit fick jag ett eget rum, liknade lite ett hotellrum med TV och allt. Jag fick byta om till sjukhussärk och tofflor. Efter en liten stund kom narkosläkaren in och berättade lugnt och sakligt om upplägget. Jag har tidigare haft lite negativa erfarenheter av narkos då jag slutat att andats men läkaren försäkrade mig om att han skulle ha 100% koll och att de skulle intubera mig direkt jag knoppade in. Sen kom en sköterska in och provade ut en sporttopp av märket Casall men knäppning i ryggen åt mig. Efter det låg jag och kikade lite på TV och rätt som det var knackade Paolo på dörren. Vi gick i väg till ett annat rum där jag fick klä av mig (jag var glad att jag lämnat Bridget Jones-trosorna hemma). Han fotograferade mig i alla möjliga vinklar och frågade sen vilken storlek jag slutligen beslutat mig för. Innan hade jag valt mellan mx 370 och mx 410 men jag hade bestämt mig för den större storleken vilket jag redan mailat honom om men han ville bara höra efter att jag var säker. Sen ritade han vad det såg ut som en hel karta på mig. Berättade en gång till om själva ingreppet som var anakrlyft och förstoring. Sen sa han att jag skulle få vila ungefär en timme innan det var dags.   Tillbaka på rummet kom narkosläkaren in igen och försedde mig med medel mot illamående, värktablett och lite "lull lull". Sen var det dags. Jag fick följa med narkossköterskan Jocke in i operationssalen och han satte en skorsten på mig. Han berättade igen om vad som skulle hända och skojade rätt friskt. Sen sa han att nu får du en rejäl dos morfin innan vi söver dig. Du kan känna att du försvinner lite men jag finns här hela tiden. Plötsligt snurrade det till och jag blev varmt och "skön" i kroppen. Jag såg att Paolo kom in och log åt mig, jag tänkte att Jocke nog har varit utomlands för att han var så brun.   Plötsligt slog jag upp ögonen på uppvaket - klarvaken direkt :-) Pigg och med en utbuktning under sjukhusskjortan- jag hade fått boobs! Jag pratade lite med mannen som jobbade på uppvaket (irriterade mig på grannen bakom skynket som hann säga 350 gånger att han kom från Barcelona - jag antar att han yrade) och jag fick en varmblås under täcket eftersom jag frossade.   Efter en stund fick jag åka upp på mitt rum igen. Jag mådde otroligt bra. Låg och kikade lite på tv. Tänkte att operationen måste ha gått snabbt. Jag fick lite äppeljuice att smutta på och så kom Paolo in med orden: "Heeej, hur mår du?" Jag svarade bra och då vräker karln ur sig... Det blev inte rikrigt som vi hade bestämt. Jag satte i halsen och hann tänka 100 tankar som att jag slutat andats och att de bara fått sy ihop mig i all hast etc. Sen sa han:   - Jag gjorde inget lyft för de behövdes inte med de större implantaten. Det var liiiite lös hud vid bröstvårtan men jag tror att den drar ihop sig alternativt inte stör dig och om den skulle göra det så kan vi göra en mindre vårtgårdsplastik efter sommaren när vi ser slutresultatet av förstoringen. Jag resonerade som så att om du var min syster så hade jag aldrig tyckt att det var värt det som det större ingreppet ett ankarlyft innebär, ärren och kostnaden för den eventuella lilla förbättring i slutresultat som det hade inneburit. Så nu får du ju tillbaka en rejäl summa pengar också". Jag blev såååå glad - just ankarärren har ju varit det som jag nästan nojjat mest för. Han berättade även att jag inte hade varit helt 100 under narkosen så om jag ville stanna över natten så fick jag det. Jag sa ja till det direkt.   Hela kvällen blev jag bortskämd med gotte, god mat, choklad, cola, kaffe. Jag fick kolla in mina boobs som sitter högt och är så där allmänt kantiga och rätt fula utan sporttoppen :-P Personalen på vårdavdelningen var URGULLIGA och ena tjejen berättade lite fnissande om att jag sagt till narkossköterskan Jocke innan jag somnade att han hade så fin olivfärgad hud som såg len ut :-O, vad är det för fel på mig?! Ha ha ha. Jag har sovit riktigt gott inatt och nu sitter jag hemma i soffan och tittar på mannen som snarkar höööögt i den andra - tror någon varit lite spänd... Själv är jag mest speedad och glad :-D   Kan såååå rekommendera både Paolo och Akademikliniken!    

Hade tid kl.07,30 på akademikliniken. Vaknade vid 5 tiden och duschade med descutan innan vi skulle åka. Jag hade med min syster som chaufför.   När vi kom fram så fick jag ett trevligt bemötande i receptionen och fick gå upp en trappa för att vänta på att bli inkallad till mitt rum. Rummen var jättefräscha och sjuksystrarna jättetrevliga :)   Fick en morgonrock och tofflor och min sportbh som jag skulle ha på mig efter op. Jag var väldigt väldigt hes och kunde knappt prata eftersom jag var lite förkyld men narkosläkaren kom in innan ingreppet och det var inga som helst problem att jag var lite förkyld.   Riikka kom efter ca 1 timme och så fick jag följa med henne och ta foton och bli ritad på. Fick en liten mapp med information om allting efteråt. Sen var det bara att vänta eftersom jag var tvåa på op. klockan 10.00 så kom det in en annan narkosläkare som jag fick följa med in i op salen. Det var lite småläskigt men det var skönt att dom hade musik på så kunde man fokusera på den. Narkosläkaren satte in kanyl i armen på mig och så gav hon mig smärtstillande och sen så sa hon att jag skulle få sova. Och vips, en timme senare, så vaknade jag upp på uppvaket, JÄTTETRÖTT!! Men hade inte ont alls, lite ömt och ovant bara.   Jag var supertrött hela dagen och lyckades inte hålla mig vaken för att äta något förrän vid 15 tiden och somnade om igen direkt efter det. Vid 16.30 så vaknade jag och kände att jag ville åka hem. Så kallade in en sköterska som sa att det gick jättebra att åka hem om jag ville det, hon tog ur droppet ur armen och kände lite lätt på brösten och sen så fick jag lite eftervårds instruktioner, vilka var; VILA, se till att äta och dricka, du kan duscha imorrn men torka tejpen med hårfön. ah det var typ det.   Har inte mått illa alls, bara varit lite groggy och inte haft någon aptit alls men det har gett med sig nu :)   Det var min op berättelse, Och det var inte alls så farligt som jag föreställt mig det! :D

Hej alla nästjejer och näskillar  Den här gången är det äntligen min tur att berätta för er alla om min efterlängtad operation!!
Jag valde Akademikliniken och Paolo Montemurro för min näsplastik och jag kan bara säga att jag är jättenöjd med allt 
Först gick jag på konsultation och fick träffa kirurgen. Det kändes bra direkt, man ska ju också lita på magkänslan tycker jag!!! Han var mycket trevlig, lugn och proffsig. Först fick jag berätta för honom om min önskemål och sen så förklarad han för mig alla möjliga lösningar som skulle passa mig. Jag fick till och med se en så kallade 3d simulering, det var superkul att få se resultatet!!!
Tre veckor senare var jag på kliniken igen för min operation!!!
Jag var lite nervös men kände mig trygg. Jag fick träffa en sjuksköterska först och sen det var narkosläkaren som kom till mitt rum. Till slut så kom kirurgen och vi ficka prata innan operationen då hade jag lite frågor jag ville ställa.
Operationen gick supersnabb och jag minns ingenting alls :) Tre timmar senare var jag redo för att lämna kliniken och åka hem. Jag mådde ganska bra och hade inte ett dugg ont!!
En vecka senare var jag tillbaka till kliniken för att ta bort gipset. Det var en jättetrevlig sjuksköterska som gjorde det och jag kände ingenting.
Nu är det nästan ett halvt år efter operationen och jag är som sagt jättenöjd. Näsan blev superfin och den se såååå naturlig ut.   Hela upplevelsen rekommenderas varmt, lycka till alla!!!!!!!!!!!

Ja nu ligger man här och tar igen sig lite. Oförskämt bra mår jag:) här kommer min op berättelse. Dagen började men att vakna och gå upp och äta frukost vid 5.15 imorse. Eftersom jag inte skulle vara på kliniken förrän 12 så får man ju passa på. Inga nerver alls hade jag, men jag var full av förväntan. passade på att gå och lägga mig igen och sov till kvart över nio. Sen upp och duscha descutan, passade på att drämma in huvudet i dusch vreden gjorde jag också. Det här med att tvätta ansikete och sen fötterna ja det hade sina nackdelar men man vill ju inte göra tvärtom;) sen ville jag komma iväg så man slapp sitta och vänta så istället för att bli skjutsad av pappa så åkte vi buss och tunnelbana. Väldigt snygg va man osminkad och med slickad frisyr(tur man har kort hår, såg inte så hemskt ut) tog en promenad från östra station för att dra lite på tiden. Passade även på att gå in på expert som ligger vid kliniken och fördriva lite tid. Kom fram vid tjugo i tolv och då fick jag gå upp till vårdavdelningen där jag togs emot på bästa sätt av underbara sköterskor. Hann knappt sätta ner väskan innan sköterskan sa att Ulf var påväg. Kastade av mig kläderna och hoppade i rocken och tofflorna. Följde med Ulf för lite bildtagning och ritning. Hade inte riktigt bestämt storlek så vi pratade lite om det men bestämde ganska snabbt att det fick bli tsf 520. Andra alternativet var tsf 485. Sen ritade han och sen in på rummet igen. Han sa att det var min tur nästa (hade ju trott att jag skulle opereras vid tretiden) så då blev jag kanonglad. Prova bh och sen kom narkosdoktorn och pratade lite. Sen kom han tillbaka med tabletter som jag svalde allihopa på en gång så han blev nog lite förskräckt:) sen va det dags att kissa och gå in till operationssalen. Sa hej då till pappa som nog var mer nervös än mig;). Narkosdoktorn höll på att skrämda ihjäl mig när han påstod att jag inte ätit idag. Jo det har jag klokan halv sex sa jag. Då tittade han på mig som om jaha men hur dum får man vara och äta innan. Hehe. Men sen tittade han på klockan (12.25 rikrigt snabba ryck) och konstaterade att det hade ju faktiskt gått mer än sex timmar;). Väl inne på operationsbordet kom nervositeten. Men hade jättemysiga sköterskor där så den där paniken som jag trodde skulle komma, kom aldrig. Sen satte han kanylen och gav mig något först som jag inte kommer ihåg va det var. Sa sedan att nu kommer det snart att börja kittla i ansiktet (och de gjorde det verkligen) sen kommer jag inte ihåg mer. Vaknade upp och fick lite mer smärtstillande då det kändes som att jag hade en sumobrottare på bröstet;) frågade va klockan var och den var tio i tre. Herregud att tiden gick så snabbt haha. Sköterskan sa åt mig att sätta mig upp lite och då blev det genast mycket lättare att andas. Kom tillbaka till rummet och sov av och till. Fick lite mer smärtstillande och mamma och pappa kom vid halv fem. Skönt att ha dem här när barnen och sambon är kvar hemma. Min älsta son (3år) ringde och jag frågade vad han gjort idag. Han hann knappt berätta det innan han sa: nej mamma nu vill jag prata med poppa (morfar) ja så det var bara att skicka över telefonen de haha tokiga unge. Ja i lite "korthet" var väl de jag kommer på att skriva. Nu känns allt superbra. Har inte riktigt fått den där känslan av oj shit va stort för jag hade nog förväntat mig bomber eftersom 520 är riktigt stort. (vill inte se ut som två bröst bara;)) anledningen till att jag valde så stort ändå är att jag har en bröstbredd på 14 cm!!!!!! Så för att fylla ut plus att jag är lite tubulär så blev det dessa stora inplantat. Men jag är kanon nöjd än så länge. Har ganska stor risk för dubbelbröst pga att han flyttade ner bröstvecket men allt är bättre än förut och jag hoppas väl att det inte kommer bli alltför synligt. Nog för mig. Nu ska jag sova snart tror jag:)

E-prime Behandling Söker någon som har gjort E-Prime behandling på Akademikliniken . Denna behandling är inte officiell ännu mne kommer att finnas till hösten. I nulaget har man gjort en del behandlingar på referenskunder. Jag är en av dom. Skulle gärna vilja komma i kontakt med andra som gjorde denna behandling under Juni månad i Stockholm och byta erfarenheter. mvh Tove

Kvällen innan duschade jag och använde Descutan. Det kändes verkligen rent efteråt. Jag gick och lade mig för att invänta den stora dagen. På morgonen ringde klockan 6.00 och jag tog ytterligare en dusch. Vi åkte iväg till Akademikliniken och skrev in mig. Vi fick komma in rätt snabbt och fick ett rum. Det kom in en sköterska som hjälpte mig att pröva ut en sportbh. Sedan fick jag dra på mig operationsrock och morgonrock. Mysigt.. :) sedan blev det lite väntan. De tog ett blodprov på mig och sedan kom kirurgen och hämtade mig. Vi skulle gå igenom själva operationen. Han ritade och fyllde i på brösten hur han skulle göra. Vi gick tillbaka till rummet. Jag somnade till en stund. Vaknade av att narkosläkaren kom och ställde några frågor. Han sa att inom en timme skulle det vara min tur. Då var klockan ca 9.00. Vi kom dit vid 7.30. Runt 10.00 kom en sköterska med en massa tabletter till mig som jag skulle ta. Sedan gick vi in i operationsrummet. Väl därinne fick jag lägga mig på britsen och de tog blodtryck och sedan fick jag smärtstillande innan jag somnade. När jag vaknade upp kändes det lite ömt och att det stramade lite. Jag somnade om igen. Sedan frågade de om jag ville åka till rummet. Det gick bra. Min sambo kom upp oxå. Sedan började jag bli lite yr och kräktes lite. Men jag fick nått medel mot illamående så det gick över rätt fort. Gick på toan vid 16.00 sedan åt jag lite och då försvann yrseln helt. Klädde på mig och åkte runt 18.30. Vi hämtade hem kinamat till hotellet och åt. Första natten gick sådär. Vaknade rätt ofta och visst inte hur jag skulle ligga. Bh skavde ini ryggen. Men det gick ändå. Nu är det ömt och stramar men så bra det verkar bli..mycket nöjd... :)

Dagen med stort D, Den 22/3-2011 Jaha, vart ska jag börja min historia? Den känns onekligen lång. Allt började igentligen med min Gastric Bypas- op 2005 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag gick ner totalt 90kg på 10 månader!!!! En otroligt omvälvande upplevelse på alla sätt. Det har varit en lång kamp, en svår fight att övervinna. Jag rasade i vikt, fick olika näringsbrister som resulterade i svimmningar, hårlöshet mm. Det tog mig ca 4 år att få upp vikt, komma i balans, hitta bra matvanor som passade mig samt få ordning på alla brister. Det blev en chock för kroppen och även för psyket att hinna med, registrera kroppsbild, viktras mm. Idag har jag lagt på mig, har tom en aning övervikt, men den är jag tacksam för då jag har mer ork och energi. Genomförde en bukplastik i Enköping 2009, där de tog bort kolosala mängder överflödig hud. Denna op gick utmärkt! Mådde och kände mig som en prinsessa efteråt! Fint resultat, och självkänslan växte och det blev oerhört mycket lättare på alla plan. Nu, den 22/3-11 så genomförde jag mitt bröstlyft med ankarsnitt samt implantat på Akademikliniken i Stockholm. Det blev sk Gelehallon, 535g. Vilken upplevelse!!! Allt gick så fort på något sätt, ändå hade jag planerat inför denna dag och varit på en första konsultation redan år 2008. Jag blev väl bemött på morgonen då jag kom. Eftersom jag bor i Örebro så hade jag och min blivande make inkvarterat på Cheraton dagen innan för att lyxa till det lite samt för att slippa resa så tidigt på morgonen innan operationen.Pirrigt, fick vänta till eftermiddagen innan det blev dags till slut för att kliva in på operation. Kändes helskumt men tryggt, alla var så himla gulliga!!! Ja, somnade skööönt, vaknade... ömt men helt kolosalt överlycklig. Wow, vilken känsla! Jag hade bröst!!! Kände mig så oerhört fin.. Efter alla dessa år, viktnedgång, så har jag haft två avlånga slang gurkor som fått mig att må pyton och lite till... Och nu... Ja, jag känner mig så hel, kvinnlig, älskar att se resultatet varje gång jag går förbi en spegel. Hade aldrig kunnat föreställa mig innan vilken otrolig helande känsla som skulle infinna sig!!! :) Men hur som helst, det har inte varit helt enkelt och smärtfritt!!! Det har gjort såååå förbannat ont!!! Och det gör det ännu i mitt högra bröst. Det har varit svårare att läka på denna sida, fick infektion, så nu äter jag Heracillin 750 mg tre ggr dagligen. Svullnaden har blivit betydligt bättre och det har slutat att rinna ut var!!! Tack gode gud för det iaf!!! Det har nu gått tre veckor och det börjar kännas TRÖTTSAMT att heeela tiden ha ont, gå på värktabletter som en annan knaprare, endast kunna sova på rygg och vara så återhållsam i alla sysslor pga smärtan. Det känns lite som om implantatet typ skaver på något sätt på sidan upp mot armhålan. Har pratat med läkaren, vill ha en återbesökstid för en kontroll men det känns inte som om det skulle vara nödvändigt riktigt från hans sida, så jag vet inte just nu. Känns som om jag väntar ut effekten av penicillinet och ger det hela lite tid samt tålamod men gör det ändå ont efter avslutad behandling så kräver jag omgående en tid för uppföljning. Tycker att detta vore en självklarhet med tanke på omständigheterna!! Ja ja, jag kanske skrämmer upp mig själv. Det känns fint att vara med här på POF så att jag kan ta del av era historier/erfarenheter och upplevelser. Jag är verkligen nyfiken på hur ni har genomlevt, ha ha, smärtan, alla efteråtkänslor mm... Gud vad jag skriver.. Ja ja, nu har ni en liten bild av min historia i alla fall, nu ska jag fortsätta och uppdatera min profil, se om jag kan få till allt det här tekniska med att ladda upp bilder mm. Ha det bäst allihopa

2010-09-30

Fettsugning ridbyxlår. Fettsugning bak totalt 700 ml. Fettsugning fram 400 ml

 

2011-02-17

Bröstförstoring submuskulärt med (Allergan) Style 410 MX 370

Distala delen av pectoralis major muskeln delas horisontellt cirka 2-3 cm ovan distala ursprunget, på detta sätt skapas en dubbeldissektion så att nedre delen polen av implantatet blir subglandulärt och submuskulärt i övre delen.

Redan för 6 år sedan började jag fundera på bröstförstoring och fettsugning. Det rann ut i sanden (bokade och avbokade tre konsultationer på lika många kliniker...), och nu i efterhand är jag glad för det. För jag skulle inte ha gjort det av rätt anledning vid den tidpunkten. 

I november förra året bestämde jag mig slutligen. Ett foto av en solande jag där tuttarna låg i armhålorna fick mig att bestämma mig! Jag kontaktade Akademikliniken och fick en konsultationstid hos Riika Veltheim. Jag tyckte att hon var lite opersonlig, men fick trots detta (eller kanske just därför) genast förtroende för henne. För hon försökte inte fjäska till sig mina pengar ;-) Hon sa att jag låg på gränsen för ett lyft, men att hon trodde att det skulle bli bra utan det.

Hon föreslog tre olika storlekar, och för att bli så säker som möjligt på att jag skulle välja rätt, bokade jag in en 3d-konsultation någon dag senare. Det var mycket nyttigt! Jag såg ganska snart vad som skulle passa mig.

Den 20/1 var det dags. Jag tog taxi in till Stockholm för att vara säker på att komma in i tid (SJ, ni vet...). Var en halvtimme tidig, men fick genast ett rum och fick strax därefter träffa narkosläkaren. Jag berättade bl a att jag äter lchf (dvs minimalt med kolhydrater) och därför inte ville ha glukosdropp. Inga problem. Berättade att jag inte var orolig, men självklart pirrig. I journalen skrev han "pirrig men mycket glad"!

Därefter kom en sköterska in för att prova ut bh, och en stund senare fick jag ett par Panodil (plus nåt annat, glömt vad). En stund senare träffade jag Riika Veltheim, då hon ritade och räknade och hade sig. Sen bar det av till op-salen. Först på med hårskydd, därefter fick jag gå in och lägga mig på britsen. Där fick jag varma och sköna benöverdrag och en filt. Narkossköterskan tog mitt blodtryck och satte kanyl. 

Sen kom narkosläkaren och de började trycka i mig sömnmedel. Suck, så skönt.... ;-) Huxflux var jag på uppvaket! Hade inte ont, men var jättehungrig. Ganska snabbt var jag uppe på mitt rum igen, och där fick jag en kopp te och ost. Slumrade till ett par gånger under de närmaste timmarna.

Vid halv fem kom min man. Jag mådde jättebra och kunde kissa (jippie!) så det var bara för mig att åka hem. När jag gick sa jag att "det här gick ju så bra, nu ska jag hem och tänka ut nåt nytt jag kan göra hos er" :-)

Hemresan gick bra, och jag var pigg och glad när jag kom hem. På natten vaknade jag dock, fick sätta mig i soffan för att kunna sova. Hade inte värk, men brösten spände när jag låg ner.

Dagen efter tog jag alla piller jag fick ta, men sedan i lördags har jag dragit ner pillerätandet nästan helt och hållet. Tar i stort sett bara det anti-inflammatoriska som man ska ta, oavsett värk eller ej.

Det enda jobbiga är brösttejpen som trycker ner inläggen. Tror att det är det som stör min nattsömn. Annars mår jag jättebra och är redan jättenöjd med resultatet. Tuffsingarna är väl lite väl pigga i dagsläget, men det kommer ju att lägga sig lite.

Faktum är att jag redan innan op var mycket nöjd med mig kropp. Jag är snart 45 och har släppt det mesta av de nojor jag haft kring min kropp större delen av livet. Jag hade absolut överlevt utan en bröstförstoring, men den är liksom "grädden på moset" för mig. Jag kunde göra det, jag hade råd att göra det och jag gjorde det helt för min egen skull.

Igår gällde det. Äntligen dags för fettsugning av mina ridbyxlår. Morgonen började med att jag fick gå in till mitt rum och prova ut en gördel för benen med sjuksköterska. Efter det var det dags att träffa Riikka (kirurgen) och hon fick rita på mig vart det skulle fettsugas, ta kort och prata lite lugnande. Väldigt lugn och fin människa är hon. :)

Sen fick jag invänta narkosläkaren så fick han prata lite med mig om min hälsostatus etc. Jag är diabetiker (typ 1) så det var en del koll kring det.

Efter ett tag kom en sjuksköterska in och gav mig piller mot smärta och liknande (hon var inte tydlig med var det var för nåt, men ca 4 piller sammanlagt var det). Jag fick följa med henne i operationssalen och fick stå där helt naken medans hon och en till sjuksköterska spritade mig för att se till att jag var superren innan jag lade mig på operationsbordet. Sen vips så låg jag på operationsbordet och de tog mitt blodtryck och blodvärde. Allts var bra. Sen kom narkosläkaren in. De började injicera smärtstillande tror jag att det var och sen narkosen. Tungt började det kännas och tryggt på nåt sätt.

Efter ett tag vaknade jag helt plötsligt upp med trådar i min arm (slangar från dropp etc.) och riktigt ont i låren/rumpan!!! Sen frös jag som attans och huttrade trots uppvärmt täcke. När de ssåg att jag vaknat fick jag pka in i mitt vårdrum där det var bara jag. FRÖÖÖÖSS!!!! Otroltigt kallt, men det blev bättre ju piggare jag blev. Men det tog ett tag. Just smärtan och kylan gör att jag absolut inte vill göra om hela grejen..! Smärtan gick över mer och mer vilket var en riktig befrielse...

Jag åkte hem efter ca 4h med Taxi.

Idag, dagen efter, har jag ont så fort jag ändrar postition. Jag kan inte sitta på toalettstolen utan måste snarare hålla med mina händer där för att inte sitta helt... :) 

Anlände till AK prick 10.00 där jag blev bemött av jättegullig personal som visade mig till mitt rum. Efter en stund kom en sköterska in och vi provade ut gördel. Efter ytterligare en stund kom narkosläkaren och gick över uppgifterna han fått för att se om de stämde och att allt var bra. Därefter följde en lååång väntan. En syster kom in och gav mig dropp och jag fick välja en dvd att titta på. Först strax efter 15 var det dags. Jag leddes in till operationssalen där hela jag spritades av två sköterskor, jag hade också tidigare kvällen innan tvättat mig med descutan och även på morgonen innan jag åkte hemifrån. Därefter satte de nål i armen på mig och jag blev sövd. Kände mig inte rädd. När jag vaknade hade jag fruktansvärt ont, speciellt i vaderna, varpå jag fick morfin. Jag fick övernatta pga värken och skutsades in till rummet igen. Hela natten fick jag värktabletter och morfin av supergulliga sköterskor. Jag fick lite cola också att dricka. Men jag var så borta. Nästa morgon blev jag orolig att jag inte skulle kunna ta mig hem själv eftersom jag inte hade skjuts. Jag fick smörgås och te och senare på dagen fick jag jättegod mat. Riikka tittade in och kollade att allt var ok. Hon hade bråttom som vanligt. Som tur är var sköterskorna som änglar! Sent på eftermiddagen ville jag verkligen hem och tvingade mig själv till att gå lite, vilket jag knappt kunde, men ringde efter taxi och åkte hem. Följande dagar låg jag bara med benen högt och masade mig omkring hemma. Jag mådde också illa av värktabletterna som jag bara åt de första 2 dagarna innan jag fortsatte med vanlig panodil. Redan från början såg jag en formskillnad och varit väldigt nöjd. Jag är jätteglad att jag gjorde det! Ingen jätteskillnad, vilket jag var förberedd på innan, men benen har en lite rakare form, speciellt utsidan av låren. Det bästa med allt var sköterskorna. Riikka känns stressad. Jag var iofs förberedd på det, och har haft tur att allt gått bra.

hejsan alla goa,

Jag är nu såklart jätteorolig, har varit på konsultation med dr.samuelsson på akademikliniken och har lite frågor till er som vet...

 

Är det någon av er som har erfarenhet av dr.samuelsson?

Han nämnde att mina bröst efter operationen kommer att hamna lite längre ner än vad jag har nu, vad menas med det? det låter inte som nått jag vill...

jag vill inte att de ska bli för stora, jag trivs i små bröst och vill inte under några omständigheter se ut som en "barbiedocka" när jag går där ifrån...

kapselbildning har jag läst massor om och det verkar sjukt vanligt med tanke på dessa trådar man läser?

hur länge håller implantaten?

vad menas med att de åker ner? det låter ju inte så roligt, vill ju inte ha häng eftersom jag inte har det nu...

 

Jag har väldigt små bröst nu, fyller inte ut A ens... Jag ska lägga ett gelehallonimplantat (anatomiskt) under bröstmuskeln, vilket verkar läskigt :P

 

Tack på förhand, Mel 

När jag var 20 år ungefär började jag önska att mina bröst skulle vara mindre. Det var svårt att hitta bh:ar och bikinis, klänningar var jag tvungen att köpa i stl 46 för att tuttarna skulle få plats medan resten av kroppen var i stl 38... Inte så skoj.

Åren gick och jag funderade mer och mer på en bröstförminskning men var så paniskt rädd för narkosen. Till slut så bestämde jag mig för att våga boka en konsultation. Jag valde att göra det privat och betala själv även om jag nog hade fått det godkänt att betalas av landstinget. Jag ville kunna göra mina egna val.

Allt gick bra och jag fick snabbt en konsultationstid hos kirurgen efter att jag träffat sköterskan och pratat om allt det praktiska. Operationstid fick jag ca en månad senare.

Tiden innan operationen velade jag fram och tillbaka och när det var dags att betala började jag ångra mig. Allt blev så verkligt då, och känslan av "ingen återvändo" infann sig. Men min sambo stöttade mig väldigt bra och jag betalade in. Sen gick veckorna snabbt och vips var det kvällen innan.

Jag skulle vara på kliniken kl 12:00 och fick ett eget rum. Min operationstid skulle vara vid 15-tiden men de hade blivit försenade så jag tror jag kom in vid 18:00 ungefär. All tid med väntan trodde jag skulle göra mig nervös, men det blev tvärtom. Jag bara satt och väntade på att det skulle bli min tur och blev istället besviken när fotstegen i korridoren fortsatte förbi mitt rum. Eftersom jag fastat sen kvällen innan fick jag dropp i väntan på operationen.

Sen var det helt plötsligt min tur och jag leddes in till operationssalen. Och då började jag frysa nåt så otroligt, jag hackade tänder t o m. Och då kom tankarna. Varför gör jag det här? Tänk om jag dör? Tänk om jag får massa komplikationer efteråt? Men alla var supergulliga och det lugnade mig. Jag fick lägga mig på bordet och de klädde in mina ben i några slags värmerör och jag fick filtar så jag slutade frysa. Vi småpratade lite och alla presenterade sig med namn och funktion, typ narkosläkare, och jag sa att jag kommer aldrig komma ihåg vad ni heter.

Sen var det dags för narkos och de sa att nu kommer du känna dig lite snurrig. Och jag tänkte att jag är ju inte ett dugg snurrig. Sen minns jag inget förrän jag vaknade upp och kände mig som om tåget hade kört över min bröstkorg.

Jag kom tillbaka in på mitt rum och fick hjälp att ta fram min telefon så jag kunde ringa hem och säga att allt gått bra och att jag levde. Eftersom det blev så sent, tror klockan var 21 då, så fick jag naturligtvis vara kvar över natten.

Jag hade jätteont och tyckte det var svårt att andas. Det tryckte så hårt över bröstkorgen. Sköterskan jag hade var jättegullig, hjälpte mig till toaletten, gav mig smärtstillande och kom med fika. Och aldrig har det väl varit så gott med té och macka!

Natten gick ok och på förmiddagen kom mamma och hämtade mig. Väl hemma sov jag mest, hade ingen aptit och  en läskig smak i munnen. Dessutom visade det sig att jag inte klarade av de smärtstillande jag fått utskrivna så jag började må ruskigt illa vilket efter ett par dar kulminerade i att jag kräktes. Då ringde mamma och frågade hur vi skulle göra och fick rådet att sluta med de smärtstillande och bara ta alvedon i fortsättningen. Efter det började det bli bättre och bättre.

 

Jag hade blivit fettsugen på sidan av brösten, under armhålan, och hade dränage. Två långa slangar som slutade i uppsamlingspåsar som jag hade in nån slags vadstrumpa. Det var inte skönt och dom var i vägen hela tiden. Dessa fick jag ha i en vecka, alltså till återbesöket.

Första veckan var inte rolig, ont och tungt med andningen, och jag brydde mig inte så mycket om hur brösten såg ut. Så på återbesöket var första gången jag såg mina nya bröst. Och så nöjd jag blev! Små, runda fina och utan häng!

Nu har det gått tre veckor lite drygt och livet börjar återgå till det normala. Så skönt att slippa ha ont i rygg och nacke!

Jag är väldigt glad att mamma kom och tog hand om mig första veckan för då orkade jag ingenting. Jag hade inte lyckats fixa mat och så utan hjälp.

Till kliniken valde jag att ta med mig telefonen laddad med ljudbok vilket var bra att fördriva tiden med. Kläderna var linne jag kunde ta på mig nerifrån, gympabrallor och en luvtröja med dragkedja och gympadojjor jag inte behövde knyta. Det kunde jag ta på mig själv så det var ett bra val.

 

Jag är så glad att jag äntligen gjorde operationen, 15 år efter första funderingen på den. =)

 

Äntligen måndag morgon och operationsdags!

Jag gick upp och duschade av mig en sista gång innan jag åkte till kliniken. Var framme ca 7.15 och anmälde mig i receptionen. Jag fick gå upp en trappa och sätta mig i en soffa och vänta någon minut och sedan kom en jättretrevlig syster och hämtade mig. Jag fick ett eget rum med tv och toa precis utanför. Först kom en syster in och så fick jag prova ut en sporttopp sedan kom narkoläkaren och pratade lite med mig. Efter det fick jag träffa Paolo som ritade på mig och tog några bilder. Sedan kom den narkosläkaren som skulle vara med mig under operationen och hämtade mig. Jag tror att jag låg på operationsbordet vid ca 9 tiden. Alla var jättetrevliga och glada. Jag var såklart lite nervös men det gick över. Sedan kördes jag till uppvaket efter narkosen och kom ihåg att jag svamlade ngot om att de fått på mig sporttoppen iaf (sköterskan berättade om det innan så att jag inte skulle undra vad de höll på med efter operationen) Jag vaknade och somnade om och så höll jag på på uppvaket. Efter ett tag kom två sköterskor och körde ner mig till avdelningen igen. Där sov jag hur länge som helst. Efter ett tag ringde jag på klockan och vill gå och kissa. Gjorde ett försök men då snurrade det bara i huvudet och jag höll på att kräkas. Jag fick lägga mig ner igen och så kom en sköterska med ett speciellt tuggummi, det hjälpte jättebra. Efter tio minuter kunde jag gå till toaletten själv. Jag gick tillbaka och la mig på sängen igen och sov och sov. Var inte direkt sugen på något att äta. Tror jag åt en banan på hela dagen men jag mådde så illa.

Innan jag åkte hem fick jag träffa Paolo som berättade att allt gått bra.

Jag är jättenöjd med bemötandet från samtliga på kliniken. Min dag gick över förväntan och nu hoppas jag på ett superbra slutresultat :-D

Så var dagen äntligen kommen, 22:a oktober, 2012. Dax att få lite större bröst!! :-) Jag åkte kommunalt till AK i Stockholm och infann mig kl 7:30 på kliniken som jag skulle. Jag fick träffa en sköterska som visade mig till mitt rum (som jag skulle komma att dela med 2 andra tjejer). Satte på mig sjukhusrocken och väntade. Tittade i lite tidningar. Ganska nervös, men nog mest orolig för själva sövandet...vet egentligen inte varför. Fick prova en sport topp som jag skulle sätta på mig över höfterna innan operationen. Allt gick enligt planerna, so far so good.   Så kom narkosläkaren in i rummet och frågade mig lite allmänna frågor. Sen undrade han när jag druckit senast. Jag sa att jag precis tagit en klunk vatten - vilket man ju INTE får. Man ska inte dricka något på 2 tim innan inställelsetiden på kliniken. Fattar inte hur jag kunde ha missat det. Oerhört pinsamt!!!   Han var väldigt nogrann och sa att då får vi skjuta på det 2 timmar, så först kl 10 kan operationen påbörjas, eller när kirurgen (Jan) skulle vara klar med den första patienten. Det kändes ju jättebra att de är så nogranna, men jag blev lite arg på mig själv. Hur som helst så var det bara att vänta...vänta...och vänta. Slumrade nog till litegrann.   Klockan blev 11:50 innan narkosläkaren var tillbaka och jag fick lite tabletter och sen gå in i operationssalen. Sen tog det inte mer än ett par minuter så sov jag så gott. Jag var aldrig rädd där inne utan det kändes mer som något efterlängtat skulle ske.   Sen vaknade jag på uppvaket och låg där och slumrade till, till och från. Mådde aldrig illa, var bara jättetrött. Rullades upp till mitt rum efter ett tag och fick lite nyponsoppa. Sen kom min kära mor dit och jag sov ett bra tag till. Så fick jag lite att äta och sen kom Jan och tittade till mig och mamma och jag åkte hem.   Alla var så gulliga och trevliga, trots min lilla miss. De fick ju göra om hela operationsschemat för min skull. Alla var nogranna och det kändes säkert att utföra operationen där. Kan varmt rekommendera dem!

Angående sprucket/söndrigt silikoninplantat....   Jag har alltid varit väldigt försiktig med inplantaten. Har under alla de 8 åren som jag haft dom sovit på rygg. Jag har enbart några ynka gånger sovit på sidan. Jag kände bara att det ena bröstet kändes annorlunda och hade lite diffust ont någon enstaka gång. Jag kände mig klumpig och oproportionell. Jag ville inte längre ha inplantaten. Jag blev opererad,fick ut mina inplantat.  Det ena var sönder hade spruckit!!! Det var bara en enda stor kladdig silikonmassa!!! jag tänker nu på hälsan...varför har jag gått och gjort något sånt här? Aldrig aldrig mera något främmande i kroppen! Jag är så lycklig att de nu är borta!  Jag skulle säga till alla som funderar på att sätta in inplantat..du är en försökskanin,ingen vet om effekterna i framtiden. Har läst att det sprucka  silikonet från inplantatet kan vandra vidare i kroppen.....

14/11-2012.   Kom till Akademikliniken i Stockholm runt 07:15 måttligt nervös, ville nästan vända hem igen pga skräck inför narkosen. Blev visad till mitt rum och fick byta om till morgonrock och tofflor sen fick jag prova ut en sport bh. Fick tabletter och lite vatten, blev lite nervös eftersom jag har fobi för att svälja tabletter men det gick bra. Fick även ordentligt med lugnande innan narkosen vilket jag hade bett narkosläkaren om eftersom jag var så rädd.. Jag fick gå in till Paolo och han började rita på mina bröst, direkt när jag kom in i hans rum och han var så avslappnad så släppte min oro jätte mycket. Efter att vi ritat på brösten fick jag gå tillbaka till mitt rum i någon timme, minns inte exakt hur länge för jag somnade, vilket var väldigt skönt hade inte kunnat sova på flera nätter just för oron..   Narkossköterskan kom och hämtade mig och vi gick tillsammans till operationssalen. Där fick jag även hälsa på operationssköterskan. Hon höll mig i handen hela tiden från att jag la mig ner på britsen till att jag somnade. Att bli sövd var inte läskigt alls och som vanligt hade jag haft ångest och oroat mig i flera veckor i onödan! Vaknade efter någon timme och jag hade bröst! Fick ligga på uppvaket en stund tills jag fick komma tillbaka till mitt rum.   Efter någon timme började jag må lite dåligt, kändes som baksmälla gånger tusen, inte alls kul. Sov lite till och från, försökte äta men blev akut illamående och höll på att kräkas. Efter ytterligare några timmar åkte jag hem med mamma och la mig i min säng, sov flera timmar i sträck och mådde bra när jag vaknade! Kände ingen smärta alls under operationsdagen, troligtvis för att jag mådde så illa och var så yr i huvudet.   All personal på kliniken var verkligen guld värda, är otroligt glad att jag valde just den kliniken och är jätte nöjd med valet av kirurg också. Alla som tittade på mina bröst sa att de var jätte snygga men jag själv vågade inte riktigt känna eller titta på dem..    15/11-2012   Vågade titta på mina bröst för första gången. Började gråta lite när jag såg hur fina dem var! Kände direkt att jag har världens finaste bröst. Samtidigt blev jag lite orolig, har aldrig känt mig så lycklig över mina bröst så nu hoppas jag bara att allting går som det ska, att jag slipper komplikationer osv. Började få ganska ont i brösten så började äta mina smärtstillande. Vaknade mitt i natten av att jag var sjukt stel, hela kroppen kliade och jag ville bara gråta. Ville rulla över och sova på magen men det får man ju ej göra.. Mamma kom ner och sov med mig, höll mig i handen och tröstade mig. Fick nog en liten släng av efter operation depression.. Har varit deppig från inatt och även under dagen (16/11-2012), längtar tills jag slutar vara stel, tills smärtan försvinner och jag mår glad och är mig själv igen!! Det är ändå skönt att det verkar som att flera drabbas av en liten släng av depression, jag ångrar absolut inte operationen det känns som att det är det bästa jag gjort i mitt liv men samtidigt mår jag otroligt dåligt och det har bara gått två dagar idag, jag hoppas att det går över snart så jag kan njuta av mina nya fina bröst!!   Till alla som funderar på bröstoperation och inte kan välja klinik så kan jag verkligen rekommendera Akademikliniken av hela mitt hjärta! Jag läste många tips om att man bör gå på konsultation hos flera olika kirurger och på flera kliniker men jag gick bara på konsultation här och det kändes så himla rätt redan från början. Började med konsultation hos en sjuksköterska vilket var väldigt givande och bra och redan då kändes val av klinik rätt, när jag sedan gick på konsultation hos Paolo kändes allting mer än rätt och så känns det fortfarande. Så otroligt snälla, duktiga och hjälpsamma. Nu längtar jag till mitt återbesök nästa vecka när mina plåster ska av, de kliar som bara den!

Operationsdag 22/11-12   Nu är dagen här, dagen då jag ska åka till AK och få mej ett par bröst! :D Dubbel duschade med Descutanet som jag även dubbelduschade med kvällen innan! Var skapligt nervös nu, eller snarare mer hypad. Har mycket frågor som rör sig i huvet. Kommer jag bli nöjd? Kommer jag ha svinont? Kommer jag kräkas? osv   Kommer till Kliniken vid 9.45 och tas emot av en sköterska direkt som visade mej till rummet. Bytte om till sjukhuskläder nästan direkt, Narkosläkarn Roger kom in och pratade lite och så fick jag prova ut en sportbh. Sen fick jag sitta och vänta länge kändes det som. Som tur var fick min kompis vara med hela tiden så vi snacka på om allt som vanligt. Vid 11.30 så kom Paolo in som var hur pig och käck som helst. Fick gå med honom till hans rum där han fotade och ritade på mig! Sen tog det ca 20 minuter och då kom en sköterska in och gav mig ett gäng olika tabletter som jag fick svälja sen var det bara att traska in till OPrummet! Sköterskorna som var där var så gulliga och vi pratade om lite allt möjligt. Fick en kanyl med dropp i armen och så kom narkosläkarn in och jag fick det där medlet som man somnar om och sjuksköterskan satt bakom mig och strök mig om kinden och sa godnatt!    Vaknade upp på Uppvaket av att en sköterska kom och sa vart jag var nånstans och att jag måste ligga på rygg, hade försökt rulla över på sidan för att somna men icke! Säger åt sköterskan att jag har svårt att anadas, och att jag vill ta djupa andetag men kan inte. Fick medel för illamående insprutat i kanyel i armen sen rulla de in mig in till mitt rum! Där låg jag och hade ont ett tag och jag fick blåbärssoppa och vatten med sugrör. Försöker få i mig lite med mår illa direkt. Ringer min kompis som nu kunde komma upp till mig igen. Precis när hon kommer in börjar jag kräkas som bara den. Fick ett till medel för illamående som inte fungera nånting på mej. För tog enbart små sippar av vatten/blåbärssoppa och så fort jag rörde på mej började jag spy! Slumrade från och till i sängen, men somande aldrig helt. Var heelt väck haha! Till slut kände jag mej piggare så jag gick på toa men efter det kräktes jag igen! Låg kvar lääänge på kliniken innan de vågade släppa hem mig. Och den där omtalade mackan som man får fick jag aldrig i mig så åkte hem utan mer än dropp i kroppen i princip! Är verkligen sjukt avis på alla er som säger att ni är så pigga efteråt, haha!   Väl hemma så var min mamma hos mej som tog hand om mig under natten. Men kräktes inte mera vilket var skönt! Somnade aldrig under natten, slumrade mest till lite då och då. Det är så obekvämt att sova på rygg tycker jag som alltid sover på mage eller sidan annars!   Dagen efter OP 23/11-12 Idag har jag legat på soffan och fått i mig lite youghurt och saft typ. Hitills hade jag bara tagit alvedon som smärtstillande för jag vågade inte ta OxyNormet för hörde att man kan må illa av dem. (orkade inte spy mer). Men till slut fick jag så ont att jag tog dem ändå! Mådde ok och somnade ett par timmar äntligen! :) Det stramar och spänner i brösten, gör lite ont när man går och andas djupt! Men för första gången i mitt liv så fyller jag ut en sportBH och det känns så himla kul! La inte in så mycket utan bara 295 droppformade, men det känns alldeles lagom på mig och för mig!               

Jag tänkte berätta om min bröstförstoring som jag gjorde hösten 2009.

Jag har, sedan jag fick bröst vilket var väldigt tidigt, mått dåligt över formen. När jag började utveckla bröst så var jag nöjd med volymen men formen fick mig att må väldigt dåligt. Men jag intalade mig själv att allting skulle bli bättre, för alla säger ju att brösten ändras i puberteten. Men inte mina, mina avskyvärda tubulära bröst. Jag började tidigt tänka på en bröstförstoring, då jag upptäckte att mina bröst hade slutat växa. Dom växte i 1-2 år men sen stannade allting av. Kroppen förändrades men brösten stog stilla i både volym och form. Jag hade då 75 A/B. Och på någon som har kurvor och lite längd så såg allting bara konstigt ut.
Jag provade till och med att gå upp i vikt för att bröststorleken skulle öka, men kg satte sig bara på andra ställen. Inget på brösten.
I smyg satt jag och funderade på bröstförstoring, kollade upp och gemförde kliniker och priser och fann Akademikliniken. jag visste att dom var mycket duktiga där då min mamma genomgick en bröstförminskning där tidigare och hennes vännina en bröstförstoring.
Men hur 17 skulle jag få tag i pengar? Inte vågade jag berätta om detta för någon, tills en dag. Då orkade jag inte längre efter att ha undvikit speglar, badstränder, prövning av bh eller bikini, för då blev den lilla storleken allt tydligare och jag mådde dåligt över det samt hur olika brösten var. Höger var en B kupa medan vänster var en A kupa.

Efter samtal med mamma, beslutade vi att boka en konsultation. I juni 2009 hade jag tid för konsultationen, jag träffade en SSK. Vi gick igenom implantatstorlekar och lite annat. Samtidigt bokade vi en OPtid. Det blev den 26/10-09 kl 10.00.
Några veckor efter tiden med SSK så hade jag en tid med kirurgen, Jan Jernbeck. Då beslutade vi implantatstorlekar och annat. Vi kom fram till modellen: Anatomiska (droppformade) MF 335gr. Vi pratade även om eventuellt en till OP, då man vid tubformade bröst oftast inte uppnär ett fint resultat direkt utan att man i efterhand kan få gå in och 'ändra om' på bröstvårtevävnaden, för att sprida ut den för att det inte ska bli att vårtan hänger. Vilket är vanligt vid tubbröst.

Den 26/10 köndes långt borta, men äntligen var dagen här.
Efter alla förberedelser hemma, så åkte mamma och jag in till Akademikliniken. Jag skrevs in och hamnade på ett rum direkt, fick byta om till skjorta och en mysig morgonrock. Sedan fick jag vänta ett tag innan det var dags för Jan att ta bilder, mäta och rita upp sin 'karta' på mig. Efter ännu en väntan så kom narkosläkaren in, pratade med mig och satte även en infart i armvecket på mig. Trots att jag aldrig tidigare har blivit sövd eller genomgått en större operation så var jag inte ett dugg nervös, jag var förväntansfull och lycklig!
Nu var det dags för OP, med lite försening. Jag gick tillsammans med en SSK in till Opsalen, fick sätta på mig en rosa pappersmössa som skyddade håret under OP. Jag fick lägga mig på britsen, fick värmeben som värmde benen under OP, täcke och så spännde dom fast mig. Det sista jag kommer ihåg var att narkosläkaren sa att han börjar ge lugnande och det kunde man bli varm av (kommer ihåg värmen som steg från benen uppåt i kroppen). Och när han sprutade in narkosmedlet berättade han att det kunde stick i armen och sedan sa alla i OPsalen god natt. Och jag som ville komma ihåg hur det kändes att bli sövd, inte gör jag det, för nästa minne jag har är från uppvaket...

Jag vaknar, men öppnar inte ögonen, känner att jag krampar nästan så att det gör ont. Hör en SSK säga att jag krampar, sedan somnar jag igen. Vaknar och känner att jag håller på att svettas ihjäl, somnar. Vaknar igen och vill ta av mig täcket men orkar inte, kämpar för att öppna ögonen och ser en SSK och han frågar om det är varmt. Jag svarar och han börjar ta bort en slags värmepump som dom lagt under mitt täcke, troligtvis frös jag så mycket tidigare så att jag krampade. Dom tar även bort det extra täcket. Usch nu vill jag inte ligga kvar här, kämpar för glatta livet att hålla ögonen öppna, vill egentligen bara somna om. Men jag vill bort från uppvaket och in till mitt rum. Så dom kör mig dit.

Under tiden jag är på rummet så kommer jag att vakna och somna stup i ett. När jag vaknar till lite mer, så känner jag att det spänner över bröstet men inget mer. Och då ser jag... Jag har fått dränage! Nej, det jag inte ville. Men pga tubbrösten så fick jag det. Fan!
Jag känner mig inte hungrig eller liknande, men måste på toa. Håller på att svimma på toa, lågt blodsocker. SSK tvingar i mig att äta, jag vill egentligen inte ha något, men hon tänker inte släppa mig därifrån förens jag har ätit och hon ser att jag är piggare, så det var bara att smaska på. Efter ett tag orkar jag inte vara kvar på kliniken längre, jag vill hem nu! Jag skrivs ut och resan hem börjar. Fy fasiken vilken resa, får stanna efter halva vägen för att jag måste röra på mig, benen domnar nästan bort.

Läkningstiden hemma första veckan/veckorna var hemska. Jag har så ont att jag nästan inte kommer i eller ur sängen, kan inte gå upprätt pga smärtan från dränagen, så jag har en snygg lite framåtlutad stil :) Vaknar flera gånger per natt och käkar smärtlindring som bara den.

Efter en vecka var det återbesök, dom kontrollerade ärren och tog bort dränagen. Fy fan vilken smärta att ta bort dom! Eftersom att huden runt ingångshålen börjar läka ihop, så har slangen fastnat lite och när dom drar ur slangarna känns det som att skinn försvinner och att jag blir knivskuren, men den smärtan försvann när slangarna var ute. Det positiva var att nu kan jag gå som vanligt!

Jag var mycket noga med att använda sportbhn som man fick och låta tejpen sitta tills det började lossna själv. Men den gången som jag skulle byta tejp, jisses. Eftersom att jag har nedsatt känsel på brösten nu, så är det ibland obehagligt att ta på delar av dom, eftersom att nerverna inte hänger med ibland (det kan stickas och kännas väldigt konstigt) vilket gör att jag nästan kan känna mig illamående. Men när jag skulle byta tejpen, var jag försiktig för att det inte skulle göra ont, men antagligen spännde jag mig så mycket och jag vet inte, men jag höll på att svimma! Ja, herregud vilken upplevelse!

Jag är otroligt nöjd med min operation, även läkarna. Mitt reslutat vart så otroligt bra att dom ville använda mina bilder i pressamanhang för tubbröst. Då man oftast inte få så bra resultat utan att genomgå ännu en för vårtplastiken. Det enda jag ångrar är att jag inte valde större direkt. Men då kändes dom stora och jag var nöjd. Dränagen och tejpbytet var inte heller så roligt.

Min OP gick på 49000:- + 4000:- i kapselförsäkring (10år). Jag tog ett lån genom mina föräldrar, så jag betalar dom varje månad.
Innan OP hade jag 75 A/B kupa, efter OP 75 D/E kupa.

Jag gjorde min stora bukplastik i november 2011 på Akademikliniken i Stockholm. Jag var väldigt nervös när jag och min man kom dit. Vi fick komma in i det rum jag skulle ha efter operationen. Efter en stund kom en sköterska in och hjälpte mig pröva ut en gördel,och sen fick jag sätta på mig den morgonrock och tofflor som fanns på rummet.Sen kom narkosläkaren in och pratade lite och sa att min operation skulle börja runt 12.00 tiden. Sen kom kirurgen Filip Farnebo in och då var det dags för att fotograferas och ritas på, jag fick även chans att ställa dom frågorna jag ännu hade. Precis när jag kom tillbaka till rummet kom narkossköterskan in och pratade lite och jag fick 4 tabletter som jag skulle ta.Jag vet inte riktigt vad det var för tabletter förutom alvedon, vet dock att det inte var lugnande pga dom tyckte inte att det var ide att ge mig det då jag skulle in på operation efter ett litet tag. Efter ca 20 min var det dags att gå in på operation, där fick jag klä av mig naken och sen lägga på på operationsbordet med armarna ut från sidorna.Jag tittade på klockan och då var hon 11.10 Det första jag kommer ihåg från uppvaket är att jag fryser och får nåt som blåser värme in under filten, och att jag får smärtstillande genom nålen i handen. Sen kommer kirurgen in och pratar med mig, men jag kan inte komma ihåg vad han sa. När jag kommer in på mitt rum börjar jag vakna till, jag ringer min man och säger att det gick bra och han kan komma lite senare. Jag sover från och till fram till kvällen när min man kommer. Jag har inte speciellt ont, utan är väldigt överraskad av jag inte känner nån smärta. Jag sover väldigt dåligt förta natten,börjar känna smärta, får smärtlindring och jag ser filmen änglagård 3 på efternatten. Dagen efter, på morgonen drar dom katetern och vill att jag skall komma upp på benen, vid första försöket håller jag på att svimma, så det blir sängen igen.Det är då när jag försöker sätta mig upp, jag får känna på den brännande smärtan i magmusklerna! Herre gud säger jag bara!! Jag börjar må väldig illa,jag kan inte äta eller dricka nåt. Så jag får dropp igen och medicin mot illamående. Mot kvällen är jag lite piggare och kommer då upp på benen för första gången, går på toaletten och en liten promenad i korridoren.Den brännande smärtan i magmusklerna vid uppstigningen ur sängen känns även denna gång, men det är lite mer okej. På kvällen är det dags för en ny promenad och då går allt så mycket bättre,jag är piggare och smärtan vid uppstigningen ur sängen var under kontroll. Jag försöker äta lite rostade macka och blåbärssoppa. Morgonen efter är det dags att åka hem.Sjuksköterskan drar dom 2 dränen jag har haft, och tittar på hur naveln och ärren läker. Hon ger instruktioner på hur det skall skötas och hur jag skall ta mina smärtstillande tabletter. Jag måste säga att personalen på vårdavdelningen på Akademikliniken i Stockholm är underbara! Dom som hade hand om mig när jag låg där, var helt suveräna och dom fick mig att må så bra fast det var jobbigt. Filip Farnebo träffade jag inte mer, för han åkte iväg dagen efter. Jag har pratat med han i telefon 2 gånger efter operationen och han är väldigt förstående och lyssnar på vad jag säger. Jag är väldigt nöjd att jag valde Filip Farnebo som min kirurg.

Den 10 April 2012 gjorde jag min bröstförstoring, inklusive vårtgårdsplastik och korrigering. Anledningen till att jag valt att göra en bröstförstoring är för att jag ogillar asymmetri, det är det absolut största skälet till varför jag gjort det. Att ha så pass olika utseende och storlek på bröst som jag tidigare haft var inte speciellt kul, därför valde jag nu att genomföra denna operation. Jag ville inte ha stora bröst utan meningen med denna operation var att få mer symmetriska bröst men då jag ändå höll på valde jag självklart en förstoring med, men med lagom implantat till min kropp.

 

Kvällen innan operationen duschade jag med den omtalade operationstvålen Descutan och gjorde samma sak på operationsdagens morgon. Jag hade redan förberett allt i min bostad, nytvättade lakan, ställt det mesta under axelhöjd och allt sådant.

 

Jag åkte iväg tidigt med tunnelbanan mot Gärdet och infann mig på Akademikliniken cirka 07:15 där jag snabbt blev tilldelad ett eget litet rum, rum nummer 13! Förra gången jag opererades på AK fick jag också rum nummer 13 och jag ser det nu som ett tur-nummer istället för tvärtom som många gör.

 

Jag var väldigt nervös innan, fick träffa narkosläkaren samt en sköterksa för att prova ut en bra sport-bh att ha på mig efter operationen. Efter ett par timmars väntan fick jag följa med Jonas Röjdmark som skulle fotografera mig samt rita på mig. Då visste jag att det var nära. Så fort man ser sin läkare är det extremt nära. Så jag blev självklart då ännu mer nervös. Fick gå tillbaka till mitt rum en stund, därefter kom en sköterska och hämtade mig.

 

Jag följde med henne in till operationssalen och fick lägga mig på operationsbordet. Jag blev vid detta tillfälle så otroligt nervös (trots att jag blivit sövd innan) så sköterskorna fick hålla mig i handen och göra sitt bästa för att lugna mig, men jag hyperventilerade, kallsvettades ända in i det sista, sen somnade jag, vilket de säker blev lättade över. Då fanns ingen återvändo.

 

När jag vaknade upp ur narkosen och skulle byta till min säng så hallucinerade jag ganska bra, trodde mig känns vissa personer som jag inte alls kände, vilket var lite lustigt. Men det var rätt dimmigt så jag minns inte så mycket av det nu. Jag låg på uppvakningen ett tag, fick smärtstillande tabletter och sedan kördes jag tillbaka till mitt rum där jag fick kaffe, macka, yoghurt på en vacker bricka, det kändes väldigt lyxigt.

 

Jag hade inte speciellt ont efter operationen men det var nog tack vare alla tabletter, däremot var det ett väldigt stort tryck över bröstet ungefär som att någon satt på mitt bröst och vägrade flytta på sig. Jag mådde även väldigt illa efter narkosen och var extremt dåsig så jag slumrade av och till ett bra tag innan jag valde att åka hem. På vägen hem hade jag en spypåse i handen och var så nära att spy hela vägen hem, men hann precis hem innanför min dörr innan det skedde. Resten av kvällen fortsatt jag att må illa men dagen efter operationen var jag mycket piggare.

 

Så de senaste dagarna efter operationen har jag mest hållit mig inomhus, rört mig ungefär som vanligt utan några stora rörelser, kollat på film, sovit en massa samt tagit en lätt promenad. Jag har inte haft speciellt ont utan mest tyckt att trycket över bröstet varit obehagligt men den släpper lite mer för varje dag som går. Av det jag hunnit se så är jag än så länge nöjd med formen och hoppas att jag kommer läka snabbt. Jag ska tillbaka på återbesök på tisdag igen pch därefter förhoppningsvis börja jobba igen.

 

Jag är väldigt glad att jag genomfört detta och tror att om inget annat sker att jag kommer vara nöjd då det läkt klart med. Det har i alla fall varit mindre smärtfyllt än jag hade väntat mig vilket var en positiv överraskning! :)